©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Outro: Peter LeMarc är punk
Av Markus Larsson   

 

Det är inte lätt att gilla Peter LeMarc. Fråga Markus Larsson. Han blev stort fan redan som tonåring i Kiruna. Där, bland Metallica-dyrkande hockeykillar i Peak Performance-jackor, var ingenting mer punk än att lyssna på »(Jag ska) Gå hel ur det här«.

 

Jag hade ett passionerat förhållande till Peter LeMarc under tonåren.

Det var rätt bögigt att gilla LeMarcs musik uppe i Kiruna i början av nittiotalet. Den allmänna åsikten bland dem som gapade om »Smells Like Teen Spirit« och diggade Metallica gick ut på att endast gamla, gravida kärringar som var inne på sitt tredje äktenskap hade hans album hemma i skivhyllan.

För att uttrycka det milt.

Varenda gång jag försiktigt undrade om någon hört Peter LeMarcs »Vänta dig mirakel« möttes jag av förskräckta miner, ja, nästan förtvivlan.

»Det är ju sånt som morsan lyssnar på«, brukade det heta.

»Nej, nej«, försökte jag, »det är Eldkvarn som din morsa lyssnar på«, och nämnde inte att jag redan snott brorsans exemplar av »Karusellkvällar«.

Peter LeMarc var den som provocerade min närmaste omgivning mest. Jag var den ende i min ålder som förstod honom.

Han var något mer och mycket större än en trubadur för ensamma hemmafruar över trettiofem - han var min tysta revolution mot tristess och trångsynta idioter.

Peter LeMarc var punk.

I alla fall i min karga hemmiljö - där alla bar samma vinterjackor av märket Peak Performance och hockey och fotboll var religion.

Jag vågade inte göra uppror genom att färga håret, sticka hål i näsan eller hoppa sönder raggarbilar.

I stället knöt jag näven i tyst protest och lät LeMarcs musik torka tårar och förbinda sår.

Åtminstone fram till 1993, då andra artister som Suede, Primal Scream och Dr. Dre tog över tillvaron helt och hållet.

 

Men just den våren turnerade LeMarc runt Sverige och i bagaget hade han med sig sitt allra starkaste album, »Det finns inget bättre«. Min storebror såg honom i Umeå och ringde upphetsat upp mig efter konserten.

Via telefonluren fick jag den bästa konsertrecension som jag aldrig har sett i tryck.

Sprängfylld av nerv och målande beskrivningar.

Brorsan berättade att LeMarc mot slutet vävt samman »Vaggsång kl. 4« och den korta pianoversionen av »Evelina« - två av mina absoluta favoriter. Min bror lät alldeles tjock i halsen när han försökte sätta ord till den magiska finalen och konstaterade att där och då, precis i det ögonblicket, kom våren till Umeå.

Jag var sjutton år och hade aldrig varit med om att en artist lyckats få löven att slå ut på träden. Det verkade helt fantastiskt.

När sedan livealbumet »Buona Sera! Peter LeMarc livslevande« släpptes spelade jag in min brors exemplar på band. Där fanns både »Vaggsång kl. 4« och »Evelina«, sammanflätade till en enhet med hjälp av Stephan Forkelids obeskrivligt vackra pianospel.

Jag kunde inte andas när jag hörde dem då, jag kan inte riktigt få luft i lungorna än i dag.

För ett tag sedan sorterade jag nämligen min skivsamling och höll plötsligt albumen »Det finns inget bättre«, »Sången de spelar när filmen är slut« och »Buona Sera!« i min hand.

Ett efter ett for de in i cd-spelaren och jag kunde inte sluta le åt den värme som plötsligt strömmade ut från högtalarna.

Det mesta lät lika bra som det gjorde under alla de ensamma promenaderna och kärlekssorgerna man fick genomlida för sju-åtta år sedan.

För om någon skulle ha missat det är det soul som Peter LeMarc sysslar med.

När han är som mest fokuserad och hopplöst sentimental gör han exakt samma sak som de hyllade bröderna i Fre, fast där Fre har influerats av Craig David och K-Ci & JoJo verkar LeMarc snarare känna en gränslös kärlek till Johnny Ace och Little Willie John. Samt, inte minst, country.

Och han har alltid vägt upp det anpassade och tillrättalagda med känslomättade storverk. För varje »Vrå av världen« och »Det finns inga mirakel« har det funnits en »Drivved«, en »Hittegods«, en »Little Willie John«, en »(Jag ska) Gå hel ur det här« och en »Evelina«.

Låtar som inte bara innehåller djup melankoli - utan också nästan plågsamt uppriktiga texter om svek, livslögner, saknad, krossade drömmar och kvinnor som växte upp på fel sida av älven.

 

Det är därför väldigt lätt att angripa honom och avfärda hans låtar som ansträngda pekoral.

Det är liksom lite enklare att acceptera och förföras av att en ung man i sjömanskostym ropar »ni har räddat mitt liv« till publiken än av att en något äldre man med flint och ölkagge säger »jag älskar er allihopa, jag behövde det här« från scen.

Men jag tror inte att det är så stor skillnad mellan Håkan Hellström och Peter LeMarc.

De ursprungliga motiven till att de skriver musik och öppnar upp sig inför främlingar från scen är nog snarlika.

Det är samma utlevelse och samma utanförskap - fast framfört på olika sätt.
Så jag fortsätter att lyssna på liveversionerna av »Vaggsång kl. 4« och »Evelina«, och när Stephan Forkelid lägger ut sitt mäktiga coda efter den sistnämnda svider det i ögonen. Jag kan inte låta bli att svära över att jag inte fått se en hel konsert med Peter LeMarc, någonstans, någon gång. Och jag kanske aldrig får göra det heller, LeMarcs scenskräck och uppenbara ovilja att turnera verkar inte precis bli mindre med åren.

Jag har bara fått uppleva några få minuter av honom på Tantogården i Stockholm. Eldkvarn gjorde ett gig för att fira den då nya skivan »Limbo« och mitt under spelningen klev LeMarc upp bredvid Plura.

Jag minns inte vilken låt han gästade - det var en blöt kväll - bara att han spelade lite munspel, verkade väldigt obekväm i rampljuset och att han saknade hatt.

Men det var ändå förtrollande.

Peter drog några riff på munspelet, men mikrofonen fungerade inte som den skulle. Allt som hördes var ett mycket svagt bräkande. Sedan försvann han lika fort som han dök upp.

Jag sneglade på Håkan, som var med, och när han tittade åt ett annat håll viskade jag tyst för mig själv.

»Punk«.

Under resten av Eldkvarns spelning stod jag och önskade att Peter helt omotiverat skulle gå upp på scenen igen, sätta sig vid pianot och sjunga om Evelina.

Det hände naturligtvis inte.

Och vetskapen om att jag förmodligen aldrig kommer att få höra den låten på en annan plats än framför stereon känns ibland lite jobbig.

Ibland gör det mer ont än jag törs erkänna.

Men jag fortsätter att hoppas.

Jag fortsätter att vänta på ett mirakel.

 

Ursprungligen publicerad i Sonic #3, juni 2001

 
egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner