©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

David Sandström
Av Johan Jacobsson   

 

David Sandström gör musik för hans fiender att älska, med lättillgängliga melodier som rymmer ett bråddjup. Johan Jacobsson åkte till Teg i Västerbotten för att träffa en artist som vägrar låta sig kategoriseras och som inte ger upp, även om han vet att han inte alltid kommer att vinna.

 

Chevan är gigantisk och vinröd, automatväxlad och därför en ständig källa till problem. Bakom ratten sitter jag och bråkar med kopplingar som inte finns, bredvid mig befinner sig David Sandström, verkar som guide och pekar ut sevärdheter. Utanför vindrutorna faller skymningen sakta och vi är på väg till Degernäs för att ta del av den kombinerade hedniska och kristna tradition som påbjuder tändande av stora brasor.

För folk bekanta med David Sandströms album »Om det inte händer nåt innan imorgon så kommer jag« från 2001 är Degernäs en plats man besökt när man lyssnat på skivan, slutit ögonen och gett sig hän. Det var nämligen dit Davids morfar Sigvard Nilsson kom 1928, det var där han samma år tog anställning som dräng hos familjen Eriksson. Det var i Degernäs han började driva sitt eget bruk, fann kärleken i Maja Lundström och vred upp volymen så fort Anita Lindbloms »Sånt är livet« ljöd ur radion. Men det var också i Degernäs han 1968 tog sitt liv, som en människa ofrivilligt i händerna på Sveriges regerings avvecklingsiver och utarmande av naturresurser. »Om det inte …« berättar hans historia, till ibland Slint-minnande, ibland folkmusikaktigt, ibland orkestralt komp.
En fullkomligt makalös platta och att jag nu sätter ner fötterna på jorden den kommit ifrån försämrar ingenting. Degernäs ser ut exakt som jag föreställt mig.

 

I kväll har ett hundratal människor samlats där, framför det gamla missionshuset, för att ta del av lågorna, dricka kaffe och vinna på lotteri. På plats är även Inger och Björn Sandström - Davids föräldrar, ägare till monsterfordonet och paret bakom MoFab Teg, etiketten som ger ut »The Dominant Need of the Needy Soul is to be Needed«, Davids senaste mästerverk.

- Det är helt naturligt att de släpper den, när jag berättat det för folk säger de »men gud, äntligen«. Alla reagerar så. När man var fjorton-femton och det var mycket hänga på stan och supa, då gick morsan och hyrde bibliotekskaféet och öppnade det vid elva och så fick man gå in där, det var inget köptvång eller ingenting, hon bara styrde upp det varje fredag och lördag, berättar David. Hon gjorde otroligt mycket sådant ideellt, även under hardcoreperioden i Umeå. Vi gjorde spelningar på de mest bisarra ställen ibland. Föräldrarna har alltid varit med, varit polare. Nu hyr de ut replokaler till halva stan, man kommer hem på söndagsmiddag och morsan hajpar band man aldrig hört talas om.

- Vi har aldrig haft den där föräldrar/barn-dynamiken, mycket tack vare Kerstin Thorvall. Refused var med på någon Utbildningsradion-debatt när vi var de senaste unga arga kidsen. Och jag blev råupphetsad, började skrika och titta in i kameran och sa åt folk att stänga av tv:n och Kerstin hejade bara på, hon tyckte det var king. Men så frågade någon »vad tycker dina föräldrar om det här?« och jag bara »jag bryr mig fan inte om mina föräldrar«. Då avbröt Kerstin: »nej, nej, nej, nu är du helt ute och cyklar, du måste möta dina föräldrar, det är det enda sättet att bryta de här negativa sakerna som rinner mellan generationerna.« Och det var något som bara satte sig i mig.

 

»Att bryta de här negativa sakerna som rinner mellan generationerna.«

Absolut.

En annan sak, närbesläktad med föräldrar/barn-dynamiken och som också måste brytas, är att vi människor ofta är väldigt bra på att applicera epitet på varandra. En personlig konstyttring, ett politiskt ställningstagande, en hand i en annans hand - allt förenklar vi gärna in till märgen, stoppar i olikfärgade lådor prydligt märkta »pop«, »anarkism« och »heterosexualitet«. Med resultatet att världen genast blir mycket mer lättfattlig, men kostnaden är hög; så fort någon inte vill bli kategoriserad, ställer sig utanför allt detta, gör hon och/eller han det med risk att få slåss mot väderkvarnar i resten av sitt liv.

Dessutom är rätten att få ändra sig mänsklig. Eller, den borde i alla fall vara det. Trots allt är homo sapiens en ganska komplex art. Vi utvecklas, tänker om, utsätter våra hjärnor för så många idéer vi behagar. Små fyrkantiga fängelser är banala i sammanhanget, förlegade i samma sekund som de får namn.

David Sandström har befunnit sig i något slags »allmänhetens öga« i över tio år nu. Först som trumslagare i Refused och sångare i Final Exit, senare som medlem i konstellationer som The Faint Sounds of Shovelled Earth, Text och Zillion Digits, via inhopp i The Facer samt i samband med »Om det inte händer nåt innan imorgon så kommer jag«. Band och uttryck som (i de flesta fall) varit ute efter att tänja och spränga gränser, utmana lyssnare och utforska möjligheterna; den röda tråden mellan Refuseds uppdatering av punken, Texts ständigt föränderliga ljudkonst och den redan nämnda självmords- och Västerbottentematiken på »Om det inte …«. En bakkatalog som för fans betyder originalitet och självständighet men som för journalister mest verkar vara själva grundplåten till missförstånd och misshandel av Davids estetik och livsval.

När han i pressreleasen till »The Dominant Need…« nämnde »aktivistsnubbar« och problematiserade mansrollen förvandlas det i artiklar till mer allmängiltigt förakt för något slags »aktivist«. I början av nittiotalet, när veganhysterin härjade som mest, tog han »jävulskt, jävulskt illa upp av det där vansinnet, hur vinklat och felciterat det var«. Han har lyssnat på Missy Elliott och planerat ett övertagande av USA:s albummarknad samtidigt som folk påstått att han är ödmjuk och anti-amerikansk. För att dra upp något ur åskådliggörarhatten.

Vad göra? Säga upp prenumerationerna, dra ur jacket, finna sig i det? Låta de negativa sakerna fortsätta rinna mellan generationerna? Eller slå sig ner på ett femtiotalsfik i Teg tillsammans med ännu en representant för den prostituerade och stockholmscentrerade musikmedian och än en gång lägga ut texten?

Den här valborgsmässoeftermiddagen har David valt det sistnämnda och därför sitter han och jag några timmar innan braständningen och dricker kaffe och äter pannkakor.

- Jag kan kolla på mig själv som den där fiktiva, intervjuade, konstiga snubben.

Har du märkt större intresse från pressen inför »The Dominant Need …«?

- Ja, det har det väl varit. Men det är självklart att det är enklare att ta i den här plattan och det är meningen. »Ju mer desto bättre« är min inställning. Låtarna är skrivna på det sättet, de ska kommunicera. De behöver, behöver, behöver en publik. Annars är det ingen poäng med dem.

Att det är väldigt allvarliga texter till förhållandevis lättlyssnad musik på skivan, var det någon subversiv idé som du hade?

- Det är inget jag planerade, men det var något jag började med i Final Exit. I vår tid existerar alla stilar och årtionden sida vid sida, du har 79-punkarna, de amerikanska HC-kidsen… Så då skrev jag en låt som var moshig, Madball- och Sick Of It All-moshig. Men så skrev jag en text till den som attackerade just de tendenserna inom hardcorescenen. Så kidsen ville peppa, de älskade låten och ville sjunga med men texten kritiserade bara dem. Vi gjorde också en kängpunklåt som var en parodi … Men det var inte för att vara nedlåtande, vi gjorde det för att vi samtidigt älskade det. Men Dennis [Lyxzén] och jag ville kritisera likriktningen. Och sedan har det där bara rotat sig, det är som »Cocaine in Your Cola« [öppningslåten på »The Dominant Need …«], de som kommer att gilla den mest är de som den går åt. Det är en märklig effekt, låtarna är som trojanska hästar. Men det är hela tiden kärlek i det, det är inte så att jag vill göra bort någon. När jag behöver kommunicera dyker det där språket upp bara. Och väldigt ofta är det personen i mig jag går åt, att det till exempel har funnits en snubbe i mig som har velat rensa upp och slåss.

- Jag uppfattar mig själv som en popartist. Jag har aldrig tänkt på mig själv som något annat. Sen att några av de grejer jag gjort har varit mer utmanande är kanske för att jag har mer fantasi än andra popartister. För mig är den här schatteringen mellan stora och små skivbolag … jag drar inga sådana kulturella gränser. Vad som skiljer mig och Peter Jöback åt är att jag är så fruktansvärt mycket bättre.

Apropå att skriva låtar - en bild som man får av dig genom artiklar är att du åker i väg någonstans och så kommer sånger till dig. »Om det inte …« har sitt ursprung i Leeds och »The Dominant Need …« påbörjades i Falträsk. Stämmer den bilden?

- De kan komma lite hur som helst. Det är mer så att plattorna kommer till mig, att man plötsligt kan se skivan. Jag såg hur skivan skulle vara i Falträsk. Det är väldigt svårt att sätta i ord hur det är. Men den här gången var det väldigt få störningar i den processen, bilden var väldigt lätt att jobba fram. Förut var jag väldigt mån om att få fram de exakta nyanserna ur ett parti, men nu har jag sådan tilltro till de musiker jag jobbar med att de får göra hur de vill.

Vi bryter upp, återvänder in mot Umeå centrum, tar på vägen en avstickare förbi Second Home och hälsar på Henrik »Hoja« Oja (Spacious Mind, Moon Trotskij, Goddamn I'm a Countryman Records) som för tillfället mastrar något kinesiskt i studion. Henrik och David har jobbat ihop utan att vara hundraprocentigt överens sedan den förstnämnde tillsammans med Mats Hammarström (Isolation Years) startade en studio i Röbäck, en studio vars initiala mål (enligt David) var att fungera som inspelningsplats för lokala popband som Puffin och Komeda. Men eftersom Henrik och Mats var nya i branschen höll de låga priser, vilket i sin tur innebar att deras eventuella planer på att upprepa Tambourines succé blev överkörda av Desperate Fight-samlingar och Final Exit-fullängdare.

- Hoja är ett helgon, faktiskt, slår David fast. Mina senaste år har han varit oumbärlig. Det hade inte blivit några skivor utan honom. Han jobbade exempelvis gratis under tolv månader för att vi skulle få klart »Om det inte händer nåt …«.

 

Ovanstående ord dyker senare upp i min hjärna när jag som bäst står och njuter av elden i Degernäs. Så jag fyller lungorna med brandrök och försöker telepatiskt skicka ett tack till Henrik, å mina vägnar den här gången.

Allt medan barn tjoar och tjimmar och några tidigt tända fyrverkeripjäser försvinner upp i det blå. Situationen är väldigt gemytlig och jag skulle gärna ha stannat kvar längre, men när David samtalat med och hälsat på hälften av alla närvarande är det dags för oss att bege oss in till Umeå igen - han ska spela musik i pauserna mellan det att humorgruppen Klungan sketchar i Folkets Hus men också göra ett sologig.

Efter ett par hundra meters färd tittar David ut till höger och konstaterar »där är ladugården morfar hängde sig i«.

Samtalet glider över på Sara Lidman, den andra katalysatorn till »Om det inte händer nåt …«. Om hur vissa försöker få henne till hela västerbottens lilla sagotant, trots att hon i hela sitt liv stått på barrikaderna.

Överallt dessa begränsande kuber.

Men solen har fortfarande inte försvunnit bakom horisonten.

 

Oskar Sandlund slår hårt, kramar känsla ur sina trummor på ett sätt som är få förunnat. Lars Eriksson på bas håller ihop honom, Frida Selander är en mästerlig akustisk gitarrist, Henrik Oja trakterar synth och gitarr med bravur. Och så David, längst fram på scenen, med en elgitarr om halsen, sjunger de melodiösa och utsökta låtarna från »The Dominant Need …« för en sittande publik. »Cocaine in Your Cola« är en urladdning, »The Sixties« är en fantastisk popdänga, covern på Candysucks »Kill Your Boyfriend« fungerar fruktansvärt bra. Och så vidare, och så vidare. Människorna samlade i Folkets Hus är med på varenda not, trots att de inte har haft lång tid att lära sig dem och trots att vissa musikaliska missöden ibland sker. Människorna samlade i Folkets Hus dansar i sina säten.

 

Två extranummer senare och vad som återstår för mig är adjön, promenad, säng, taxi, flyg, taxi, hemma igen. Stirra på datorn och försöka författa. Det första som omvandlas från min hjärna till pixlar i ett Word-dokument är ett citat, ett par textrader ur Minor Threat-låten »In My Eyes« (1981): »You tell me that I make no difference/Well at least I'm fucking trying/What the fuck have you done?« David nämnde det när vi satt och fikade i Teg, som ett motto han fortfarande bär inom sig.

Med det som riktmärke lossnar allt, ty det sammanfattar väldigt bra vår dag och vad jag försökt säga i den här texten.

Full cirkel utan slut. Så jag sätter punkt här.

 

Ursprungligen publicerad i Sonic #17, juni 2004

 
egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner