©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Kris Kristofferson
Av Pierre Hellqvist   

 

Legendarisk låtskrivare, nästintill lika legendarisk rumlare, framgångsrik sångare, politisk aktivist och högt respekterad skådespelare.

Kris Kristofferson är mycket. Inte minst är han mannen som gjort mer än de flesta för att få countryn och rocken att förstå varandra.

Nu kommer han till Hultsfred och Pierre Hellqvist har en ursäkt att ringa till Hawaii.

 

Han vaknar i sängen med en huvudvärk från helvetet. Men, ändå, ölen han knäcker till frukost smakar inte alls illa. Så han tar en till.

Trots att han denna söndagmorgon inte har någonstans att ta vägen, ingenting alls att göra och definitivt ingen som väntar på honom gör han sig i ordning: rotar igenom garderoben efter sin minst smutsiga skjorta, rakar sig, kammar sig. Och släntrar sedan i väg nerför trapporna - efter en lång natts härjande är han på väg ut för att möta dagen.

Som han yrvaket dräller omkring där i det bländande solljuset på den öde stadsgatan möts han av den ena förnimmelsen från det förflutna efter den andra, små signaler från vad som var en lyckligare tid: den familjeförknippade veckoslutsdoften av stekt kyckling, synen av en pappa som gungar sin lilla dotter i en lekpark, den oskuldsfulla körsången från en söndagsskola. Känslan av tomhet växer sig allt starkare i takt med att hans bild av vad frihet är spricker från kant till kant.

Medan han planlöst irrar vidare ringer någonstans i fjärran en välbekant, enslig kyrkklocka som ett eko från en annan ände av hans eget liv. Han vet att han när som helst kan, och kommer, bli stenad igen men inser att det i sådana fall bara handlar om att bedöva insikten om att ingenting återstår av den närhet och kärlek som omgav honom i barndomen. All den tidens värme och hoppfullhet känns plötsligt så avlägsen att han knappt kan formulera vad det egentligen var för något. Men han kan inte undgå att ingen längre bryr sig om honom och, kanske ännu värre, att han inte längre har någon att bry sig om.

 

»Sunday Morning Comin' Down« är inte bara Kris Kristoffersons antagligen allra bästa låt, det är en av de riktigt stora countryklassikerna och en av de bästa låtarna över huvud taget. Det tyckte den stenhårde skådespelarlegenden Robert Mitchum, det tyckte den lika ökänt stenhårde filmregissören Sam Peckinpah och det tyckte den stenhårde sångare vi känner som Johnny Cash.

Det är en av de tidiga Kristofferson-kompositionerna men ändå fångar den essensen av vad han sedan ägnat hela sin musikkarriär åt att skriva texter om - frihet.

Med sällsynta insikter i människans drifter, behov och svagheter och med känsligt poetiskt handlag har han skildrat frihet både ur ett personligt och politiskt perspektiv. Dess möjligheter och krav, komplexitet och motsägelsefullhet, vinnare och förlorare, genvägar och fällor. Och kanske framför allt frihetens nödvändighet - och priset man ofta får betala för den.

Han själv höll på att få betala med sitt liv.

När Kris Kristofferson i början av sjuttiotalet, efter att i ett par års tid ha varit en av Nashvilles mest lovande och alltmer efterfrågade låtskrivare, slutligen slog igenom som artist i eget namn tog han del av det goda livet i alla dess upptänkliga former. Han var ungkarl, nyrik, snygg, omhuldad och ökänt omättlig i sin aptit på såväl sprit som kvinnor. Allt enligt ledordet »the road of excess leads to the palace of wisdom«, som han lånat från sin störste idol bredvid Hank Williams, den engelske poeten William Blake, och som han fortfarande frekvent citerar. Det gick till och med så långt att gamla rumlare till nyfunna vänner som Waylon Jennings och Johnny Cash uttryckte oro för att han skulle gå samma väg som sin forna rumskamrat och, sägs det, flickvän Janis Joplin.

Det gjorde han emellertid inte. I dag lever Kris Kristofferson en lugn renlevnadstillvaro (en bypass-operation för några år sedan har mer eller mindre tvingat honom till det) som firad filmstjärna, djupt respekterad låtskrivarlegendar och familjefar, tillika morfar, på vulkanön Maui i Hawaii. Det är där denne sextioåttaåring bor med sin tredje fru Lisa och deras fem barn (därtill har han tre barn från tidigare äktenskap), och det är där han befinner sig när jag ringer honom. Då han om några veckor ska spela på Hultsfredsfestivalen har jag äntligen fått anledning att ta kontakt.

- Det ska bli kul att spela i Sverige, mina förfäder kommer ju därifrån, säger han med sin karaktäristiskt slöa, ja, nästan sluddriga texasdialekt. Jag har inte varit där sedan vi turnerade med Highwaymen - du vet, Johnny Cash, Waylon och Willie - någon gång i mitten av nittiotalet.

- Varje gång har det tyvärr bara blivit väldigt hastiga besök. Annars är Sverige för mig Ingmar Bergman. En av mina första, och fortfarande största, hjältar. Jag skulle till och med vilja påstå att han är det närmaste en Shakespeare vi har bland oss i dag - a powerful, powerful man.

 

Det var Johnny Cash som tog »Sunday Morning Comin' Down« till toppen av listorna 1970 och därmed såg till att den före detta litteraturstudenten (vid Oxford-universitetet i England), rugbyspelaren, soldaten, helikopterpiloten, brandmannen, boxaren, bartendern och skivstudiovaktmästaren från Brownsville, Texas, aldrig mer skulle behöva ta ett vanligt jobb.

Cash var inte först med att spela in Kris Kristoffersons material, men han var först med att sprida det till en hel värld. Vilket Kristofferson, som sedermera kom att bli riktigt nära vän med mannen i svart, aldrig skulle glömma. Så fort han får tillfälle prisar han sin mentors integritet och värdighet. Och hur han av honom lärde sig vikten av att alltid stå upp för och ge röst åt den svage, den lille, den utsatte. »Han representerade det bästa med Amerika, vi kommer aldrig att få se någon som honom igen«, uttryckte adepten det i sitt tal när han var värd vid Johnny Cashs begravning i fjol. Vi som såg Kristofferson lägga armarna om Sinead O'Connor när hon - efter sin »riva sönder bild på påven i amerikansk TV«-incident - buades ut av en stockkonservativ publik på »Bobfest« i Madison Square Garden 1992, alltså Bob Dylans trettioårsjubileum som skivartist på Columbia, vet att han har hjärtat på rätta stället, han också. Speciellt som han, utan vetskap om att mikrofonen var på, tröstade henne med orden »don't let the bastards get you down«.

Vid minneskonserten för Cash, som visades i svensk TV för några månader sedan, kunde man notera att Kris Kristofferson på läktaren satt bara några bänkrader ifrån någon som i många européers ögon representerar det värsta med Amerika: inskränktheten, hämndbegäret, överlägsenheten. Det superpatriotiska redneckrötägget Toby Keith framstår, inte minst i sitt vilt flaggviftande post-11 september-anthem »Courtesy of the Red, White and Blue (The Angry American)«, som den absoluta motsatsen till den humanism och medkännande aktivism Kristofferson alltid representerat. Jag kan helt enkelt inte låta bli att undra om de möjligen pratade något med varann den där kvällen, och om det i sådana fall ledde in på politik.

För första, men inte sista, gången under intervjun blir det omedelbara svaret ett stort, bullrande skratt. Ett skratt som förmodligen fick sin volym när Kristofferson i mitten och slutet av sextiotalet var stammis på den mytomspunna countrybaren Tootsie's Orchid Lounge i Nashville. Där krävdes det en del för att göra sig hörd bland alla skrålande, skrävlande personligheter.

- Nej, nej, svarar han sedan skrattet mullrat i väg nerför Mauis branta sluttningar och orsakat svängningar som kan noteras på Richterskalan. Jag gillar faktiskt Toby som person. Och det här är, trots allt, ett fritt land där var och en har rätt att uttrycka sin åsikt. Han får självfallet tycka vad han vill. Men visst, det går alltid att ändra uppfattning … Jag menar, Willie Nelson och Merle Haggard har båda nyligen skrivit låtar med en kritisk syn på vårt lands inblandning i Irak, något man kanske inte hade väntat sig från deras håll förr om åren.

Kristofferson hostar, harklar sig och förtydligar.

- Willie är ju … Willie, och Merle framstod ju som ganska reaktionär i gamla hits som »The Fightin' Side of Me« och »Okie From Muskogee«. Men, han hade rätt att göra det. Och jag var ett stort fan likafullt. Dessutom är åtminstone »Okie …« väldigt missförstådd, man måste se den i sitt rätta sammanhang. Sa man »okie« om någon var det ett lika negativt laddat ord som att kalla någon »luffare« eller »zigenare«. Den låten var bara Merles egen variant på »Say It Loud - I'm Black and I'm Proud«.

Redan under sina första år i Nashville särskilde sig Kris Kristofferson från den förväntade bilden av en countryartist i den stan, i egenskap av vänsterradikal attraherade han snarare folksångarpubliken än de bokstavstrogna med antennen riktad mot Grand Ole Opry.

Mer än någon annan i den nya generationen låtskrivare - dit man kunde räkna begåvningar som John Prine, Townes Van Zandt, Mickey Newbury, Chris Gantry, Shel Silverstein, Stephen Bruton, Billy Swan och Guy Clark - förkroppsligade han länken mellan gårdagen (Harlan Howard, Hank Cochran, Bill Anderson) och det som skulle bli den råbarkade, frisinnade outlaw-rörelsen på sjuttiotalet. Det var ju han som visade för Waylon, Willie och de andra ex-traditionalisterna att det var fritt fram att låta håret växa, röka gräs, bära jeans och lyssna på rockmusik.

Och lika självklart som det var för honom att sjunga »if you don't like Hank Williams, you can kiss my ass« har det alltid varit för honom att säga, som han gör till mig, »Bob Dylan har jämt varit en enorm inspirationskälla, han och Johnny Cash. Dylan är lätt den artist som haft störst betydelse för populärmusiken under min livstid«.

Allt eftersom åren gått har Kristoffersons politiska engagemang ökat, från åttiotalet och framåt med fokus på hemlandets upptåg i främmande länder. På grund av USA:s föga välkomnade närvaro i Irak och de senaste dagarnas rapporter om vad som har hänt i Abu Ghraib-fängelset är det ett samtalsämne som är omöjligt att undvika.

- Jag växte upp i tron att landet där jag är född stod för frihet, rättvisa och barmhärtighet. Men enda gången i mitt vuxna liv som jag har känt att utvecklingen här har gått åt rätt håll var under Kennedy-åren, säger han bestämt.
- Ironiskt nog, eftersom den skivan just har givits ut på CD igen, är det samma sorts människor som är tillbaka vid makten nu som jag sjöng om på »Third World Warrior« [starkt politiskt album som ursprungligen gavs ut 1990]. Samma sorts människor som terroriserade nicaraguaner är här igen för att ställa till än mer elände, i en annan del av världen.

Kristofferson ger ifrån sig en trött suck, och konstaterar att det precis som i den gamla västern är gubbarna med vapen och pengar som tar besluten i USA i dag. Men han kan inte sluta hoppas på en snar vändning, hur osannolikt det scenariot än ter sig, och passar då på att använda en favorit i repris.

- Don't let the bastards get you down, som texten går i en av låtarna på skivan jag nyss nämnde - en låt som jag dessutom alltid sjunger vid mina konserter. Men visst, våldsspiralen som de här männen har lett oss in i blir allt svårare att ta sig ur. För att göra det krävs en ledare med förståelse och respekt för andra länder, och andra länders suveränitet. Och som inser att man inte kan lösa allt med våld.

 

Nu är »Sunday Morning Comin' Down« långt ifrån den enda låt som har gett Kris Kristofferson odödlighet i låtskrivarkretsar. Även om det inte så ofta är hans egen fylleskrovligt ruffiga röst som de förknippas med - de har trots allt spelats in av totalt mer än femhundra artister. Flera av låtarna är moderna standards, som det är lika naturligt och tacksamt att göra pop, soul, visor och schlager av som country.

Frank Sinatra, Ray Price och Al Green har tacklat snyftaren »For the Good Times«. Den på sin tid närmast provokativt sensuella »Help Me Make It Through the Night« finns i versioner med Gladys Knight, Willie Nelson och Elvis Presley, för att bara nämna några. Och omstörtande vackra, bitterljuva gospeln »Why Me« får ner en på knä oavsett om det är George Jones, Charlie Rich eller Johnny Cash vid mikrofonen. Andra välkända låtar är »Your Time's Comin'« (Faron Young), »The Taker« (Waylon Jennings), »Come Sundown« (Bobby Bare), »Nobody Wins« (Brenda Lee), »Please Don't Tell Me How the Story Ends« (Ronnie Milsap) och »They Killed Him« (Bob Dylan).

Och 2002 kom inte bara ett utan två album där den amerikanska indie-eliten hyllar honom: dels »Don't Let the Bastards Get You Down« (på Jackpine Social Club) med bland andra Mark Kozelek, Tom Verlaine och Kelly Hogan, dels »Nothing Left to Lose« (på Incidental) där namn som Calexico, Grandaddy och Richard Buckner gör mer eller mindre oortodoxa tolkningar.

- Jag måste säga att det är en de största gåvorna med att vara låtskrivare, att få höra sina låtar tolkade av så fantastiska sångare som … George Jones. Willie Nelson. Eller Jerry Lee och Johnny Cash. Det finns ingen konstform där ett enskilt verk kan anta så många olika variationer, betydelser och nyanser beroende på vem som tar sig an det.

Har du en specifik favorit av alla inspelningar?

Det stora skrattet dånar på nytt.

- Nej, jag kan inte ens börja tänka så. Det skulle vara som att försöka välja ut vilket av mina barn som jag älskar mest. Det går bara inte.

Sedan, så klart, kan man knappast förbise hans kanske mest kända låt, »Me and Bobby McGee«. Nashville-kompisen Roger Miller var först ut med att spela in den, och bland alla de som följt efter märks namn som Grateful Dead, Cornelis Vreeswijk (då som »Jag och Bosse Lidén«) och Gordon Lightfoot. Men för de allra flesta av oss är låten synonym med Janis Joplins postumt utgivna hitversion.

Direkt efter Joplins bortgång 1970 bjöd producenten Paul Rothchild in Kristofferson för att höra en låt som hon precis hade spelat in. När låtskrivaren fick höra hennes purfärska tolkning av den virvlande frihetssaluten »Me and Bobby McGee« bröt han ihop där i studion. Trettiofem år senare kan han fortfarande inte sjunga textraden »… somewhere near Salinas, Lord, I let her slip away/looking for the home I hope she'll find« utan att tänka på trasselsudden Janis: hennes humor, hjärtat hon hade tatuerat på sitt bröst - bara delvis dolt av ännu en löst fladdrande fjäderboa - och ljudet av hennes högklackade steg i huset de delade.

- Janis version knäckte mig fullständigt, på grund av vår personliga relation, vår vänskap, säger han lågmält. Jag fick ju inte höra inspelningen förrän efter att hon dött.

En låt med så känsliga minnen till, hur var det att höra »The Killer« slita den i stycken med sin rock'n'rollversion?

Det låter som åska i andra änden av luren.

- Ha ha. Jag älskade Jerry Lees … behandling! Den tog mig till en helt annan plats, han gjorde den fullt ut till sin egen. Så klart. Jerry Lee har förresten spelat in en annan av mina gamla låtar, »The Pilgrim: Chapter 33«, till sin nya platta.

Allra först med att tolka Kristofferson var trucker-sångaren Dave Dudley som 1966 tog sig an »Vietnam Blues« (där låtskrivaren då som nu ställer sig på soldaternas sida utan att för den skull försvara den handling som är krig). Roy Drusky fortsatte med »Jody and the Kid« och Billy Walker & The Tennessee Walkers med »From the Bottle to the Bottom«. Men någon egentlig förvandling genomgick inte hans material förrän, just det, Killer la sina händer på balladen »Once More With Feeling« till sitt album »She Even Woke Me Up to Say Goodbye« 1969.

- Jag glömmer det aldrig. Jag och Shel Silverstein, som jag skrev låten ihop med, sitter på producenten Jerry Kennedys kontor i Nashville. Jerry Lee är också där. Vi lyssnar på inspelningen - jag svär - trettiotre gånger i sträck. Jag och Shel sitter hela tiden storögda och stumma av fascination över hur fantastiskt det låter. Under trettiofjärde genomlyssningen kan vi inte längre hålla oss utan yttrar något i stil med: »Det här är så bra att det inte är sant.« Varpå Jerry Lee vänder sig om, blänger på oss och säger: »Om ni är här för att prata - gå ut från det här rummet.« Han ville höra låten en trettiofemte gång, utan att bli störd …

Du slog igenom som låtskrivare när du hade passerat trettio och var ännu äldre när du fick ett genombrott som artist. Önskar du ibland att du hade varit yngre?

- [stort skratt] Nej. Jag var tillräckligt ung - och dum - som det var. Jag hade bara begått ännu fler misstag. Tvärtom var det bara till min fördel att jag hade varit inom militären och haft olika jobb innan jag började skriva.

Tror du det faktum att du hade samlat på dig alla möjliga sorters livserfarenheter skänkte dina låtar något som de annars inte hade haft?

- Jag är av den bestämda uppfattningen att allt man är med om påverkar det man gör. Min tid i Oxford gav mig insyn i världens bästa skrivande, från William Blake till William Shakespeare, medan min tid som soldat gav mig en helt annan erfarenhet. Jag kommer ju från en militärfamilj; min farfar i Sverige jobbade inom armén och min pappa inom flygvapnet.

Vad sa din pappa när du gav upp den militära banan för att bli vaktmästare i en skivstudio, med målet att en dag kunna försörja dig som låtskrivare?

- I början begrep han inget alls, han var övertygad om att jag hade blivit galen. Men sen visade han faktiskt förståelse - inte inför vilken karriär jag hade valt, men varför jag valt den. Samma drivkraft som gjorde honom till pilot fick mig att vilja skriva låtar. Han dog innan jag slog igenom på allvar som artist men han hann i alla fall se att jag nådde viss framgång med det jag ville göra - skriva låtar.

 

Undrar ni var man kan få tag i kompositörens original till »Sunday Morning Comin' Down«, »For the Good Times«, »Help Me Make It Through the Night« och flera av de andra klassikerna finns de på 1970 års debutplatta »Kristofferson«. Som inte blev en storsäljare förrän den året därpå, efter Janis Joplins hitsingel, gavs ut på nytt, då med påpassliga titeln »Me and Bobby McGee«. Nästa album, »The Silver Tongued Devil and I«, gick ännu bättre; så pass bra att snart började också filmbranschens blickar dras till den karismatiske, bildsköne och vältränade singer-songwritern.

I samma takt som de följande skivorna gick sämre och lät allt mer ofokuserade kom i stället hans stjärna på Hollywood-himlen att stiga. Insatsen i Sam Peckinpahs western »Pat Garrett and Billy The Kid«, där han spelade mot bland andra James Coburn och Bob Dylan, väckte uppmärksamhet. De tunga rollerna i Martin Scorseses »Alice Don't Live Here Anymore« och - som åldrad, nerdekad rocksångare - kassasuccén »A Star is Born« från 1976 gjorde honom till superkändis. Sistnämnda jobb, som han snodde från en alltför överviktig Elvis Presley, innebar att han fick agera mot sin gamla dejt Barbra Streisand - och att han i ett slag förvandlades till sexsymbol över hela världen.

Vid den här tidpunkten hade Kristofferson träffat och gift sig med sångerskan Rita Coolidge, i vars sällskap han gjorde flera sängkammarvänliga skivor. I kölvattnet på framgångarna med »A Star is Born« turnerade paret på utsålda arenor, men den manliga halvans överlägsna dragkraft, berömmelse och destruktivitet knäckte äktenskapet ungefär samtidigt som han fick huvudrollen i omsusade »The Deer Hunter«-regissören Michael Ciminos nästa framemotsedda storsatsning. Den episka westernfilmen »Heaven's Gate« blev en gigantisk flopp, ett av Hollywoods mest omtalade misslyckanden och på egen hand orsak till filmbolaget United Artists kaosartade haveri.

För många år framåt var Kris Kristofferson bränd i filmstaden - på sin höjd hänvisad till lättsamheter som, förvisso briljanta, långtradarrullen »Convoy«. Han gick ner sig i sprit och självömkande, hans agent dog, hans manager dog och fullkomligt vilsen i en värld där han nyss hade varit hur eftertraktad som helst men nu, plötsligt, var avskydd som pesten körde han vidare med sina låtar in i dimman på små gudsförgätna klubbar och syltor.

Kristoffersons liv vek in på ännu ett nytt spår när han 1982 träffade sin nuvarande fru. Tre år senare kom också ett välbehövligt musikaliskt lyft då han fullbordade countrysupergruppen Highwayman, senare Highwaymen, vars övriga beståndsdelar var de Mount Rushmore-lika gamla idolerna Johnny Cash, Waylon Jennings och Willie Nelson. Deras tre album mellan 1985 och 1995 är okoncentrerade och felproducerade men att höra de här omisskännligt utkarvade rösterna i samspel är en upplevelse i sig.

Som skådespelare var han ute i kylan ända fram till 1996 då regissören John Sayles placerade honom som vidrig sheriff i mexikanska gränsen-dramat »Lone Star«. En film, och roll, så prisad att Kristofferson sedan dess varit så ofta anlitad att han aldrig tycks få tid över åt att en gång för alla sätta sig ner och skriva den självbiografi som många efterfrågat. Det här är ju en man som har gjort allt, jobbat med alla, ständigt pendlat mellan massiv framgång och annalkande undergång, och på kuppen lärt känna vitt skilda karaktärer från Dennis Hopper, Barbra Streisand och Bob Dylan till Muhammad Ali, Arthur Alexander och Wesley Snipes.

- Jag har faktiskt skrivit kontrakt med ett förlag om en bok. Problemet är att jag inte kan komma ihåg vilket! Efter »Lone Star« har mitt liv varit så hektiskt att jag aldrig fått möjlighet att koncentrera mig på uppgiften. Är det inte någon konsert så är det en ny film som ska förberedas och genomföras.

Nyligen avslutade, men ännu inte premiärvisade, är »The Jacket« (med Adrien Brody, Jennifer Jason Leigh), »Blade 3« (Wesley Snipes, Jessica Biel), »The Wendell Baker Story« (Luke Wilson, Owen Wilson) och en ny John Sayles-rulle, »Silver City« (Daryl Hannah, Chris Cooper).

- Genom åren har jag fört mina små journaler, fortsätter han apropå självbiografin. Men de är utspridda och kräver redigering. Och när jag väl börjar skriva vet jag inte var jag ska sluta. Men jag ska ta tag i det, nu snart, inte minst för att mina barn jämt ställer en massa frågor.

Jag säger till honom att man i samband med hans namn inte kan låta bli att tänka på en gammal textrad av Bob Dylan: »I have dined with kings, I've been offered wings, and I've never been too impressed.«

Alla seismografiska myndigheters mätare slår nu i höjden.

- Well, bräker Kris Kristofferson när hans mullrande försvunnit bortom horisonten, jag må då säga att jag har varit väldigt imponerad av alltsammans.

 

 

Vägen till Kristofferson

 

Kristofferson

Monument, 1970

Debuten - som kom i utökad återutgåva på Legacy/Sony 2001 - där nästan varenda låt är en klassiker, om än ofta i någon annan artists tappning. Den här hippietrubadurens egen folkcountry hamnar någonstans mellan Leonard Cohen och Johnny Cash.

 

WILLIE NELSON

Sings Kristofferson

Columbia, 1979

Kristoffersons ostyriga men aldrig slarviga material passar ostyrige men aldrig slarvige Willie Nelson perfekt - inspirerade sånginsatser och extraordinärt gitarrspel från början till slut.

 

Singer/Songwriter

Monument, 1991

Dubbelsamling med ett kul koncept: ena skivan består av Kristoffersons egna inspelningar av sina låtar, den andra har samma låtar i versioner av Bob Dylan, Sammi Smith, Ray Price, med flera. Inte alls komplett men ger god överblick.

 

Live at the Philharmonic

Monument, 1992

Inspelad i New York 1972 men inte släppt förrän tjugo år senare. Uppbackad av ett grymt band och med en imponerande låtlista, där tolkningar av Merle Haggard, John Prine och fantastiska soulballaden »Rainbow Road« kompletterar det förstklassiga egna materialet, kan han inte misslyckas - och gör det inte heller.

 

The Essential Kris Kristofferson

Columbia/Legacy/Sony, 2004

Färsk dubbelsamling som har de givna favoriterna, en och annan mer bortglömd pärla och ett bra - men nästan snålt i överkant - urval av låtar från åttio- och nittiotalsskivorna. En ypperlig start för nytillkomna.

 

Ursprungligen publicerad i Sonic #17, juni 2004

 

 
egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner