©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Moneybrother
Av Markus Larsson   

 

Anders Wendin har hittat hem. Han är där han vill vara nu. Men det kostade honom tid, smärta, ångest, spruckna illusioner och ett brustet hjärta att nå dit.

Det brustna hjärtat dissekeras i detalj på nya albumet »To Die Alone«.

Markus Larsson ger er resten av historien om Moneybrother.

 

20 maj, 2004. Premiärföreställningen av »Anna Vnuk sätter upp Cats« på Dansens hus i Stockholm har bara pågått i fem minuter när dansaren Anna Vnuk avbryter sin version av Andrew Lloyd Webbers Broadway-musikal. Någonting har klickat i hennes huvud. Hon tänker sluta censurera sig själv, sluta analysera och kritisera. Hon kan göra vad hon vill. Hon tänker inte följa några regler längre. Publiken skruvar på sig i sina stolar. Annas röst är lugn och samlad.

- Vi kom inte längre än så här. För sedan gjorde Anders slut med mig. Vi var tillsammans i sex år och resten av föreställningen kommer att handla om det.
Det som följer är en blandning av modern dans och performance om att bli lämnad. Om sorgen, paniken och den fruktansvärda hopplösheten. Om känslan av att plötsligt behöva äta frukost ensam, om brutna löften, om krossade illusioner, om att vilja dö.

- Jag tänker läsa upp tre brev, säger hon.

Brev ett: »Hur kan du …«

Brev två: »Om du någonsin ändrar dig …«

Brev tre: »Nu sitter jag här och jag vet att jag aldrig …«

Annas förre pojkvän Anders Wendin, tjugonio år, sitter i publiken och skakar. Snor och tårar droppar ner från hakan. Till slut lutar en äldre herre sig fram och klappar honom på axeln:

- Så här jävligt kan det vara, grabben, så här jävligt kan det faktiskt vara.

Efter föreställningen skriver Anders »Moneybrother« Wendin texten till singeln »They're Building Walls Around Us« på några minuter. Han spelar äntligen in den sju år gamla låten »I'm Losing« på en tagning - med virvlande stråkar som påminner om Bob Dylan 1975. Han spelar in majestätiska ballader som »It Ain't Gonna Work«, »Nobody's Lonely Tonight« och »Eventually It'll Break Your Heart«, där tamburinerna, klockspelen, körerna, blåset och stråkarna firar en svart soulafton med The Crystals i New Jersey.

Han rippar Thin Lizzy rakt av i »My Lil' Girl's Straight From Heaven«. Han lånar en textrad och melodislinga från Danny Whittens »I Don't Wanna Talk About It« i »I'm Not Ready for It, Jo«. Han skapar ett enda växande crescendo i »Blow Him Back Into My Arms«.

Han försöker förklara hur en människa känner sig som behöver lämna ett förhållande för att kunna gå vidare - och att samma människa, innerst inne när han tittar tillbaka, anar att han gjort fel. Moneybrothers andra album innehåller samma blandning av fakta och utlämnande fiktion som »Anna Vnuk sätter upp Cats«.

Det heter »To Die Alone«.

 

Anders Wendins relativt nyklippta knivsöderafro försvinner ut genom dörren. Han ska handla någonting. Han vill inte vara kvar i sin sjuttio kvadratmeter stora lägenhet på Södermalm i Stockholm. Han är spänd och nervös. Klockan är november och jag ska, som första utomstående, få lyssna på sex nya spår från kommande skivan »To Die Alone«.

Lägenheten är sparsamt möblerad med en grön myssoffa, en liten svart tv, två meter vinylskivor, hundratals CD-skivor gömda i caser av olika storlekar, tomma blomkrukor, småvissna gröna växter, bord, stolar, några rader med DVD:er - »Simpsons«, »The Last Waltz«, Bruce Springsteens bootleg »Live on the Darkness On The Edge of Town Tour«. Rummen känns både hemtrevliga och övergivna.

Jag får inte använda stereon. Anders Wendin sprängde en högtalare i går. Han firade att inspelningarna av skivan var färdiga tillsammans med bandmedlemmar och studiomedarbetare: gitarristen och producenten Jari Haapalainen (Bear Quartet, Heikki), medproducenten Björn Yttling (Peter Bjorn And John), saxofonisten Gustav Bendt (Club Killers, Moneybrother, med flera), basisten Patrick Andersson (Barr, Moneybrother) och några till.

De drack sprit och lyssnade på »To Die Alone« och Jari Haapalainen somnade på golvet. Senare fick Jari låna Gustav Bendts jacka och glasögon för att komma in på restaurangen och ölhallen Kvarnen. Vakterna på Kvarnen hade tidigare bett honom gå hem - gäster som slocknar innan de lämnar in jackan är inte välkomna. Förklädnaden blev en succé.

Det enda spåret efter festen är en ölback vid TV:n. Jag plockar upp Wendins Ipod och trycker på »play«.

 

Ambitionen med »To Die Alone« är enkel: mer av allt. Mer drama. Fler tårar. Större stråkar. Kraftfullare solon. Extremare kast mellan utbrott och avbrott. Resurserna är märkbart större än under inspelningarna av Moneybrothers solodebut »Blood Panic«. Jari Haapalainen som producerat låtarna och Anders Wendin ville göra en bombastisk och pampig skiva där stoppningen tränger ut genom sömmarna.

Det låter som att de har lyckats - instrumentarsenalen i de tre eller fyra minuter långa låtarna väger stundtals flera ton.

Det låter fantastiskt.

Anders Wendin är tillbaka. Han slänger sig ner i en stol, öppnar en öl, flinar och frågar:

- Nå, vad tycker du?

- Vi måste nog ta det här från början, svarar jag.

 

- Hoppa, lakritstomte, hoppa!

Ropen skallar över centrala Ludvika i Dalarna i mitten av åttiotalet. En av bruksortens få invandrare har klättrat upp på taket till affären Guldfynd. Han verkar inte må så bra. Nedanför honom har en mobb på femton eller tjugo män i trettiofemårsåldern samlats. De skrattar och skriker och vädrar ett krossat invandrarhuvud. Brandkåren är på plats. Polisen står vid sidan av med armarna i kors och tomma ansikten. De gör ingenting.

- Hoppa, lakritstomte, hoppa!

Anders Wendin håller sin mamma i handen. Han är elva eller tolv år gammal och rädd. Han undrar varför ingen gör något, varför ingen säger något. Allt känns otäckt och fel.

- Ludvika var ett stort nazistfäste på den tiden. Tongivande ungdomar på gatorna och i skolan blev senare ökända och omskrivna naziledare. Att vara nazist var verkligen ett alternativ för många. Det var den enda subkulturen som märktes när jag växte upp. Det fanns bara skinnskallar och vanliga killar. Och om man var nazist fick man inte lika mycket stryk. Det fanns inga rivaliserande invandrargäng precis, säger Anders Wendin och skakar på huvudet.

Hans mamma och pappa separerar. Mamman flyttar från villan i Ludvika, tar Anders syster med sig och hittar en ny man. Anders blir kvar med sin pappa. Han känner sig isolerad och kvävd redan i nioårsåldern.

- Jag satt mest på mitt rum och hade dödsångest. Man tänker: så här kommer det att vara. Man tänker: jag kommer att få sitta här och kolla på skogen i tio år till. Jag kommer inte ut från det här fängelset förrän jag fyller arton år. Jag kommer inte ens att få byta rum.

Anders Wendin är våldsamt rastlös och kontaktsökande under mellan- och högstadiet. Varenda gång en ny elev börjar i klassen andas han honom eller henne i nacken. Han blir deras bäste vän i tre veckor innan han skyndar vidare på jakt efter nya impulser.

Musikintresset slår inte ner som en ursinnig Misfits-singel. Det växer sig sakta starkare.

- Jag minns att min första riktiga musikkassett var »Brothers in Arms« med Dire Straits. Jag gillade aldrig »Walk of Life«. Inte ens då. Men balladerna var grymma. Särskilt »Why Worry«. Och det där partiet: »The man's too big, the man's too strong - boom.«

 

Pappans blandband med David Bowie - coverskivan »Pin Ups«, »Ziggy Stardust « och några låtar till - blir också en viktig kassett. Med tiden inför pappa Wendin ett system för att Anders ska kunna köpa skivor. Anders får betala några kronor och pappa hjälper honom med resten.

Anders Wendin genomgår en manisk Kiss-period. Han kopierar band, gör egna omslag och samlar på Okej-tidningar. Han avverkar Twisted Sister, Motörhead, Sex Pistols och Thin Lizzy. Han är inte särskilt imponerad av U2:s »War« och tycker, till en början, att Clash är för mesiga. Han sträckläser Bonniers Rocklexikon från pärm till pärm och stryker under alla punk- och hardcorenamn. Han blir punkare på heltid. Med tuppkam, pappas Graninge-kängor, mammas gamla rock och ett par slitna Rocky-jeans.

- Jag pratade musik med alla jag träffade. Jag kunde lite om allt. Jag kunde snacka Chuck Berry med raggarna, The Smiths med tjejerna, riff med symfonirockarna och Nirvanas första skiva med punkarna. Min första fråga var alltid: Vad gillar du för musik?

Anders Wendin börjar spela gitarr i fjärde klass. Målsättningen är att starta ett band. Senare börjar han röka. Också det har med rock att göra.

- Jag började röka vanliga cigaretter för att kunna pröva gräs. Om någon skulle erbjuda mig gräs ville jag vara förberedd. Jag ville kunna dra halsbloss utan att göra bort mig.

Anders Wendin har egentligen ingen tanke på att kunna försörja sig på musik. Ingen från Ludvika har någonsin blivit berömd genom att skriva låtar. I alla fall ingen som Anders känner till. I bästa fall kan han kanske jobba på ett kontor i framtiden. Eller allra helst på Åhléns skivaffär. Men när den ett år äldre kompisen, flickfavoriten Anders Bäcklund, bryter benet startar en kedjereaktion som pågår än i dag.

Det är ett komplicerat benbrott. Anders Bäcklund blir sittande i flera månader. Och eftersom Ludvika är en sportfixerad stad blir han utesluten ur alla sportfixerade gäng. Bäcklund börjar spela bas och umgås med Anders Wendin dygnet runt. Duon hittar hårdrocktrummisen Per Bergqvist och blir en trio. Trion försöker spela punk och det är alltid en början. Den första låten Anders Wendin någonsin spelar live är en cover på The Celibate Rifles »Back in the Red« (ni hittar originalet på en utmärkt samling med australisk garagerock: »Do the Pop«).

- Jag tror att jag hörde låten på radioprogrammet »Bommen«. Ett tag spelade jag in nästan varje program på band. Vi fick hitta på en egen text eftersom vi inte riktigt uppfattade vad gruppen sjöng.

 

Åttiotal blir nittiotal. Aftonbladet skriver om Stone Roses och Primal Scream. Popsicle bildas i Piteå. This Perfect Day och The Wannadies vrider upp volymen på förstärkarna i Skellefteå. Brett Anderson i Suede ger den androgyna sexualiteten en renässans. Anders Wendin genomgår ytterligare en metamorfos. Punklarven blir en indiepopfjäril med pagefrisyr. Trion som tolkar Ramones och The Celibate Rifles värvar fler medlemmar och utvecklas till Super Wed - en av »swindie-erans« minsta fotnoter.

Super Wed spelar in en Dinosaur Jr-vinglig demo och belönas med en sida i tidningen Pops andra nummer, i mars 1993. Ungefär samtidigt skriver Aftonbladets Per Bjurman en krönika om gruppen i Borlänge Tidning.

- Bjurman skrev att jag hade »star quality«. Och varenda gång jag hälsade på en tjej i Borlänge sög hennes hårdrockpolare tag i mig. »Hej, Anders. Det är du som har star quality, va?« Jag fick så jävla mycket spö. De var så jävla förbannade.

En kort artikel i Pop och Per Bjurmans »star quality«. Det är allt.

Super Wed gör konserter i Ludvika, Falun och Stockholm och pratar med skivbolag och planerar en andra demo och lägger ner. Anders Wendin har kommit in på en teaterlinje i Falun och orkar inte pendla fram och tillbaka till Ludvika för att repa. Han har ju precis kommit därifrån. Han är sjutton år gammal och vill vidare.

Han tillbringar två fantastiska år på ett gymnasium i Falun. Efter det hinner han med en påbyggnadsutbildning, vilket innebär några förfärliga och ensamma månader i Uppsala - »i min klass fanns det en trevlig men upptagen tjej, tjugo innebandybrudar och så jag«.

Till slut landar han i Stockholm och får jobb som skådespelare i en stor teatergrupp. En av medlemmarna heter Frida Hallgren - »hon var värsta skådespelerskan redan då« - Guldbagge-nominerad för fjolårets »Bästa kvinnliga huvudroll« i Kay Pollaks »Så som i himmelen«.

Så fort teatergruppen samlas märker Anders att alla pratar eller viskar om samma person. För vissa är denna person en gammal klasskamrat. För andra är han en myt, ett väsen.

»Har du hört att Viktor fått jobb här?«

»Vem då?«

»Viktor! Han ska börja jobba här.«

»Lägg av!«

»Viktor är snart här, snart kommer han.«

»Är det sant?«

Anders känner hur spänningen stiger.

- Det verkade som om det skulle komma ner en främmande ande från bergen.
Den tredje dagen flyger dörren upp. Den främmande anden Viktor Brobacke uppenbarar sig med rosa hår och bondagebrallor.

Det blir alldeles tyst. Anders tappar hakan. Den rullar över golvet och försvinner under ett bord.

- Jag tänkte: där är han, Anders. Där har du resten av ditt liv.

 

På åttiotalet växer Viktor Brobacke upp i ett torp med utedass. Det ligger på Lidingö utanför Stockholm. Hans mamma, som gärna kör Harley Davidson på fritiden, försöker göra »gröna vågen« i det fashionabla området. Hon är ganska ensam om det. Och Viktor är ännu ensammare i skolan. De enda han kan prata med är punkarna. Resten är, enligt Viktor Brobacke, mobbare eller nazister.

- Jag blev jävligt trackad i skolan. De kallade mig för kommunist. Och det var jag ett tag. Jag var en kommunist som var punkare som målade graffiti, säger han.

Viktor Brobacke börjar tidigt att öva trombon i kommunala musikskolan eftersom hans förstaval, kornetten, tagit slut. Hemma håller hans mamma stereon sysselsatt med Bob Marley, The Specials och frijazz. Han engagerar sig politiskt i olika anarkistiska nätverk. När Anders Wendin träffar honom för första gången har han redan ett lokalt rykte och spelar bland annat i skabandet Girlsmen.

- Anders hängde med ett gäng inflyttade norrlänningar. Alla hade ringar i tungan, rosa små dreadlocks och stora kortbyxor. Vi pratade musik med varandra och jag fattade inte ens vad Super Wed och indiepop var för något. Jag frågade om han ville vara med i ett nytt band som jag höll på att starta upp - Monster. Eller Monster Rock som det hette från början. Monster Rock spelade ska. Jag tror inte att Anders kunde något om ska. Jag tror inte ens att han gillade ska. Men han fick åtminstone vara med i ett band i Stockholm. Eller jag vet inte hur han tänkte.

Monster bildas hösten 1994. De får snabbt en trogen publik. De uppträder i stort sett bakom varenda sten i Stockholm, blir något av ett kultband på festivaler och gör långa och kaotiska och uppslitande turnéer i Tyskland.

Monster ger ut studioalbumen »Rockers Delight« 1997 och »Gone Gone Gone/A Bash Dem« 1999 och gruppens blandning av soul, ska och punk jämförs med The Clash. Jämförelsen är inte direkt missvisande. Men det är i så fall ett The Clash som spelas på 45 varv, som till en början inte föraktar nio taktbyten i samma låt, gillar galna orgelutbrott och har en lika hälsosam personalvård som Guns N' Roses.

Det är Monster mot resten av världen. Gruppen är beredd att antingen vinna tvåsiffrigt eller förlora allt. De känner sig totalt missförstådda. Alla recensenter är svin. De är stolta över att gå sin egen väg och den som försöker stoppa dem - fysiskt, ideologiskt eller bara i största allmänhet - får en dansk skalle.

Mot slutet av Monsters karriär värvar Anders Wendin saxofonisten Gustav Bendt. Viktor Brobacke och Gustav Bendt blir senare den kanske viktigaste visuella specialeffekten under Moneybrothers scenshower.

 

I Monster lär de sig fördelarna och nackdelarna med energi och ilska. De lär sig att ge allt - verkligen allt - inför en publik som består av två personer. Och ingen av dem klagar när Monster imploderar och splittras på Hultsfredsfestivalen år 2000.

Viktor Brobacke: Anders tog befälet ganska snabbt. Han är bra på att ta plats och hade säkert med sig tre nya låtar till andra repet. Det var både bra och dåligt. Bra för att någon alltid måste ta tag i rodret i ett band. Dåligt för att Anders roll var otydlig. Ska vi vara ett demokratiskt band eller inte?

Anders Wendin: Monster var så politiskt korrekta hela tiden. De skulle dela lika på allt och vara demokratiska. Och upptäckte vi att det fanns en nazist i publiken skulle vi göra upp. Det var en del av showen. Det var meningen att vi skulle spotta på publiken och att de skulle spotta tillbaka. Sedan skulle vi slåss. När vi växte ifrån den inställningen blev vi sämre. När man är ung och kämpar mot allt utstrålar man ofta en väldigt speciell energi.

Viktor: Jag var jämt så adrenalinstinn. Jag trodde verkligen att jag kunde spöa vem som helst. Jag hade fel.

Gustav Bendt: Om man ser att en dumskalle står och gör Hitler-hälsning måste man reagera. Men jag har bara slagit ner en kille. Han tjafsade på krogen och petade in en glödande cigarett bakom glajerna på mig. Jag reste mig upp och gav honom en riktig tjottablängare. Rakt på truten. Jag tror att det var under en turné med Monster.

Anders: En gång blev vår gitarrist och hans flickvän rejält slagna av några killar i publiken. Killarna använde en köttklubba. En sån där grej med piggar som man krossar kött med. Efteråt snackade vi, för första och sista gången, med några nazister som gillade oss. Vi tyckte inte om att ha dem i vår publik. De var riktiga mördare med tatueringar i ansiktet. Vi frågade om de inte kunde göra något åt snubbarna som misshandlat vår gitarrist. Då låg killarna med köttklubban risigt till. Jag vill inte veta vad som hände med dem.

Viktor: Köttklubban? Just ja. Det var i Dalarna. På Bergslagsrocken, kanske. Jag har så dåligt minne. Det händer att skinheads fortfarande vill puckla på mig på stan. Ett arv efter Monster.

Gustav: Jag var minstingen. Jag fick ta hur mycket stryk som helst. Både av publiken och av bandet. Mest av bandet, faktiskt. Jag vet inte vad det berodde på. Vissa kunde väl inte hantera spriten så bra. Jag kom in sent i bandet, 1998 eller 1999, och såg ett sjunkande skepp, en flygkrasch.

Anders: Åren med Monster har gjort att jag är rädd för turnéer. Vi blev ofta lurade, svikna och blåsta.

Gustav: Ingenstans att bo, inget käk, tomma tyska parkeringsplatser …

Anders: Vi fick aldrig några hotellrum. Vi fick sova på spelställena. Efter Monster-perioden har jag också svårt att sova i samma rum som andra människor, vare sig det handlar om flickvänner eller kompisar. I Monster kunde man få en vinflaska i huvudet så fort man somnade.

Viktor: Anders fick en vinflaska i skallen och sparkade sönder vår bandspelare. Vi hade för många frustrationer och interna konflikter i bandet. Vi tog ingen hänsyn till varandra. Anders kunde vara väldigt hänsynslös. Jag tyckte att han gnällde så förbannat mycket.

Anders: Droppen var nog den sista turnén vi gjorde i Tyskland tillsammans med The (International) Noise Conspiracy och The Hives [år 2000, reds anm]. Dennis Lyxzén och hans gäng satt och läste tjocka politiska böcker innan spelningarna. Sedan knallade de upp på scenen, körde järnet och gick och lade sig i tid. The Hives var väl arton år gamla. De söp och skrattade och var världens bästa kompisar. Innan varje konsert tog de på sig sina kostymer: »Är jag fin nu? Kan du hjälpa mig med min slips?« Och så kollar man på sitt eget jävla gäng. Alla super och slåss och har psykiska problem och dricker för mycket sprit och inget fungerar.

Viktor: Våra »vanliga« kompisar utbildade sig, skaffade jobb, tjänade pengar och vi, tja, vi spelade i Monster.

Gustav: Konserten på Hultsfredsfestivalen 2000 blev Monsters sista. ZTV intervjuade Anders i den där soffan. Viktor och jag och vår trummis Glenn [Sundell] satt bredvid. Jaha, nu ska vi lägga av. Det var väntat. Situationen var ohållbar.

Viktor: Anders tog initiativet. Han var frustrerad och ville vidare. Alla var nog lättade över att vi splittrades där och då. Annars hade vi väl hållit på i tolv år till. Och då vette fan.

Anders: Jag var och är stolt över Monster. Jag skrev några av mina allra bästa låtar i den gruppen. Musiken känns vansinnigt ärlig. Men när vi spelade för åttonde gången på samma ställe i Tyskland inför två personer … det kändes som att jag var tillbaka i Ludvika igen, att jag inte gjorde någonting av mitt liv. Jag var tvungen att gå vidare. Jag är kanske mycket - men inte en idiot.

 

Moneybrother tar vid där Monster slutar. Anders Wendin har en klar vision av vad han vill åstadkomma. Han vill ta basen och körerna från Bob Marley. Rösterna och gitarrerna från The Clash. Dramatiken och romantiken från Roy Orbison och Willy DeVille, och blanda alltihop med sin egen personlighet och influenserna från modern r'n'b och soul.

Men hur bra skivorna än är kommer de inte i närheten av Moneybrothers konserter. Det kan bero på att Wendin själv ser studioarbetet som ett nödvändigt ont - en irriterande klåda som måste övervinnas innan han får stå på scenen igen. I München, Göteborg, Stockholm eller Kiruna.

Moneybrothers sättningar varierar ständigt live. Ibland uppträder han solo. Ibland backas han upp av bas och trummor. Ibland står det sju man eller fler bredvid eller bakom honom. Han knyter ett kompisgäng omkring sig som, tack vare sammanhållningen, både förstärker hans egen vision och integritet.

De olika sättningarna har tre hörnstenar: Gustav Bendt, Viktor Brobacke och så basisten Patrick Andersson.

- Patrick Andersson är kanske den viktigaste personen i Moneybrother, musikaliskt sett, säger Anders. I studion räcker det med att jag drar ett ackord - och han lägger en perfekt stämma direkt. Han är otäckt musikalisk, nästan autistiskt duktig. Patrick kommer från Finspång och är född i ett riktigt arbetarhem. Han har väl minst tio syskon och en turbinmontörpappa. Han är programansvarig på filmbolaget Sandrew Metronome, bra på fotboll … en obehaglig jävel.

Sant är också att Patrick Andersson spelade dödsmetall och country under uppväxten i Finspång.

- Precis som i Monster finns det ett kaoselement i Moneybrother, säger Patrick. Men i Moneybrother bygger kaoset aldrig på destruktivitet eller uppgivenhet. Allt är mer positivt och kreativt laddat. Vi repar aldrig men improviserar mycket. Ingen konsert är den andra lik.

Patrick beskrivs av bandkamraterna som Moneybrothers stabila grund, kapellmästare och fundament. När alla andra tappar bort sig - kommer ur fas, väljer fel tonart, missar ett ackord - är Patrick Andersson fyren som leder dem rätt.

Han håller en medvetet låg profil på scen. Han har inget val. Eller rättare sagt: ingen chans. För på andra sidan scengolvet väntar den explosiva tvåstegsraketen Viktor Brobacke och Gustav Bendt på att få självantända och stjäla publikens hjärtan.

Utöver Moneybrother driver duon bland annat klubben och musikkollektivet Club Killers i Stockholm. De kan varandra utan och innan. De har synkroniserat sina rörelser och instrument i åratal. Som bäst är de lika samspelta som Knatte, Fnatte och Tjatte.

Om Buddy Holly medverkat i Martin Scorseses »Mean Streets« hade han kanske liknat Gustav Bendt. Bendt är född och uppvuxen i Stockholms södra förorter. Han tycker att saxofonen kan vara världens lökigaste instrument i fel händer och jobbar på en scooterverkstad vid sidan av musiken - »det är ren terapi att mecka med mopeder«. Gustav Bendt är den mer tillbakalutade och Viktor Brobacke är alltid… Viktor Brobacke.

- Viktor tar mycket plats, säger Gustav. Han kan bli väldigt exalterad på scen. Ibland fyrar han av fruktansvärda trombonsolon från ingenstans. De stinker. Men det är så mycket rå känsla bakom dem att de blir häftiga ändå.

 

Före varje konsert samlas bandet i logen, omklädningsrummet eller vad de för tillfället har tillgång till. Ingen annan än bandet är välkomna när de peppar varandra. Ibland avslutar Anders Wendin ritualen med ett tal om romantik. Särskilt om de står inför en hopplös publik i tyska Dresden. Han vill att alla i Moneybrother ska vara och känna sig som romantiker och inte musiker. De ska inte slarva som andra band utan skänka publiken något fint och minnesvärt och allra helst oförglömligt. Den här kvällen är viktigare än allt annat.

- Stämningen är alltid koncentrerad och allvarlig, säger Gustav. Man måste alltid försöka göra världens bästa konsert kväll efter kväll. Hur ska man annars tänka? »I kväll ska jag åtminstone vara hälften så bra som i går.« Då kan man lika gärna lägga av.

Bandmedlemmarna lämnar logen. Anders Wendin dröjer sig kvar. Han är för nervös. Han kan inte gå upp på scenen innan bandet börjat spela. Bara några takter, bara en kort inledning, det räcker.

- I slutändan har Anders alltid störst press på sig, säger Patrick. Det här är hans projekt, hans barn. Han är den ende av oss som sagt upp sig från sitt vanliga jobb för att satsa på musiken i några år. Han är bräcklig, har ibland svårt att ta kritik, men det är förståeligt. Han är ytterst ansvarig för att Moneybrother ska fungera. Det är tufft att blotta sitt hjärta och ge allt varenda kväll.

Bandet intar sina positioner. Patrick nickar, de kör i gång, applåderna växer.
Anders Wendin går igenom alla knep och monologer och tecken till bandet som han använder för att förändra låtarnas dynamik och konsertens temperament.
Ingen konsert är den andra lik.

Han vet inte hur publiken kommer att reagera.

Men han kommer säkert skälla ut någon av bandmedlemmarna om de spelar med fel känsla vid fel tidpunkt. Befinner de sig utomlands skäller han givetvis på engelska. Bara för att alla ska förstå. Det ingår i showen.

Han väntar några pulsslag till.

Nu lämnar han logens trygga famn och går in mot scenens öppna käftar. Det finns ingen återvändo. Nu är det hans ansvar att krama allt - precis allt - ur »Reconsider Me«, »It's Been Hurting All the Way With You Joanna«, »Feelings Getting Stronger in the Dark« och »Stormy Weather«.

Jublet slår honom rakt i ansiktet. Strålkastarna gör ont i ögonen.

Ute till vänster står Viktor Brobacke och vibrerar, som vanligt enhetligt klädd i rött, vitt eller blått - från topp till tå. Gustav Bendt knäpper med fingrarna, scenbelysningen reflekteras i hans glasögon, vartenda hårstrå har kammats med patologisk precision. Bakom Wendin vaktar Patrick Andersson hans rygg.

Pulsen rusar. Anders Wendin ler och greppar mikrofonen.

Han är äntligen på en plats han inte vill lämna. Han behöver inte gå vidare längre.

 

Jag slår av bandspelaren. Volymen på stereon är för hög.

Utomhus är det natt. Inomhus håller Anders Wendin hov framför skivsamlingen.
Han spelar några av Steve Forberts vackraste ballader, hela Mink DeVilles »Le Chat Bleu« och Van Morrisons »Veedon Fleece«, Curtis Mayfield samt Wilson Picketts cover på The Beatles »Hey Jude«.

Han kan inte låta bli att fortsätta explodera. Denna gång hemma i vardagsrummet. På en stol.

Mick Jones från The Clash har sagt att Anders Wendin ibland låter mer som Joe Strummer än Joe Strummer själv. Det är inget Anders försöker förneka.

- Men helst av allt skulle jag vilja sjunga som Wilson Pickett. Han är helt otrolig. Lyssna på det här partiet. Hur gör han? Hur får man till det här? Lyssna! Det här är nog den bästa cover som gjorts.

»Hey Jude« når sitt klimax. Anders Wendin imiterar Animal i Mupparna. Eller en väderkvarn. Eller John Bonham. Det är svårt att veta vilket, vem eller vad.

Kan man säga att »To Die Alone« är ett svar på »Anna Vnuk sätter upp Cats«?

- Jag ville i alla fall göra något som var lika kraftfullt. Men det går inte. Hon är mycket tuffare, hårdare och coolare än jag. Jag ville göra en skiva om kärlek och om en känsla. En känsla som går ut på att: jag hade allt, jag gjorde bort mig - och nu kommer jag att dö ensam. Jag säger inte att jag känt så själv. Mycket handlar om henne, men inte allt. Jag är ingen politiker, jag får överdriva och hitta på.

Han tittar på spegeln som täcker en hel vägg i vardagsrummet. Anna brukade öva framför den. Han plockar bland sina skivor och väljer till slut att spela upp det sista spåret på »To Die Alone«, storslagna »I May Not Always Love You«.

- Moneybrother kommer inte att vara för evigt. Jag är medveten om att framgångar också har med mode och tajming att göra. Jag är inte heller så säker att jag själv vill fortsätta göra musik inom Moneybrothers ramar i all framtid. Efter nästa skiva … får vi se.

Anders rycker på axlarna och slår ut med händerna:

- Vem vet? Jag kanske slutar som en grym trubadur i Hökarängen.

 

Ursprungligen publicerad i Sonic #21, februari 2005

 

 
egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner