©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Songs Of Soil
Av Håkan Steen   

 

Ray och Dave Davies i Kinks. John och Tom Fogerty i Creedence Clearwater Revival. Noel och Liam Gallagher i Oasis.

Två bröder i samma band leder ofta till spänningar som föder stor musik men lika ofta till djupa, ibland rent förgörande konflikter.

När Loosegoats-ledaren Christian Kjellvander och hans lillebror Gustaf, tidigare sångare och låtskrivare i avsomnade Sideshow Bob, gör gemensam sak med lågmält akustiska projektet Songs Of Soil verkar det dock inte finnas någon större anledning till oro.

- Visst kan vi ryka ihop, säger Christian. Och när det blir blodigt blir det ofta jävligt blodigt …

- Men vi har kommit till en punkt nu när vi känner att vi respekterar varandra helt och fullt, både som musiker och personer.

Annat var det förr. Gustaf ingick nämligen som gitarrist i den allra första upplagan av Loosegoats.

- Han lämnade bandet med gråten i halsen, berättar Christian.

- Christian ville att jag skulle spela akustisk gitarr men jag tyckte jag var för bra för det och ville spela elgitarr, säger Gustaf och ler åt minnet.

Songs Of Soil är något helt annat än Sideshow Bobs USA-färgade indierocklarm. Kanske inte riktigt lika avlägset Loosegoats med tiden alltmer countryrockiga sound (större delen av Loosegoats ingår för övrigt även här). Men debutalbumet »The Painted Trees of Ghostwood« rymmer ändå  förvånansvärt anspråkslös musik från dessa bröder, som annars har väldigt bestämda åsikter och genomtänkta teorier om vad som är bra och dåligt och varför.

- Den här plattan har funnits i tankarna i flera år, eftersom vi egentligen alltid stått varandra väldigt nära musikaliskt, gått igenom samma stadier i skivinköpsutvecklingen så att säga. Det faller sig naturligt att man till slut vill göra nåt ihop. Nu blev det en lucka i våra andra projekt, så vi tog vara på den. Jag hade tre låtar, Gustaf hade tre och så skrev vi fem till. Sen bara gjorde vi det, berättar Christian.

 

Brödernas intresse för musik föddes ungefär samtidigt, närmare bestämt 1991, när familjen Kjellvander flyttade tillbaka till Sverige efter nio år i Seattle. Christian var femton år och Gustaf elva. De hade diffusa eller inga minnen av Sverige och var måttligt sugna på att lämna kompisarna, en sorglös tillvaro fylld av skateboard- och snowboardåkande och rockens just då allra hetaste stad för lilla Mörkö utanför Södertälje.

- Där vi bodde när vi kom till Sverige fanns det två saker man kunde göra, köra cross eller jaga småfåglar. Inget av det kändes speciellt intressant, säger Gustaf.
I stället började bröderna spela gitarr och göra låtar, både var för sig och tillsammans.

- Det var väl en reaktion på tristessen man kände. Vi hade flyttat till ett nytt främmande land som plötsligt skulle vara ens hem. Det blev något slags turbulens inom en som man kanske inte förstod då, men jag antar att man fick ett behov av att uttrycka de känslorna, säger Christian.

Familjen fortsatte så småningom till Lund, där den där första olycksaliga Loosegoats-upplagan snart bildades.

Sedan dess har bröderna varit Skåne trogna. Numera bor både Christian och Gustaf i Malmö.

»The Painted Trees of Ghostwood« spelades in i en liten studio i ett gammalt missionshus i Sebbarp, mitt på den skånska slätten. Tio dagar tog det, och det är också en spontan, organisk atmosfär som präglar albumet. På sina ställen kan man höra en brasa knastra i bakgrunden.

Det mörka och avskalade, inte minst påtagligt i nummer som »Jesus« och »New Deal«, där Christian och Gustaf i varsin text berör sorgen efter sin bortgångne far, för rentav tankarna till »Anthology of American Folk Music«, den magnifika kulturgärningen till box med Harry Smiths insamlade inspelningar av amerikansk rotmusik från förra seklets första hälft.

- Jo, den har gått varm, erkänner Christian. Det var lite känslan i den musiken vi hade i åtanke när vi gjorde plattan.

Gustaf håller med. Han menar att värdet i dessa ur-lo fi-inspelningar ligger inte minst i dess förmåga att sätta saker i perspektiv. En eftersträvansvärd tidlöshet.

- Man tänker tillbaka på hur mycket som hänt de senaste hundra åren och kan inte riktigt greppa den utvecklingen. Sen lyssnar man på någon gammal låt från 1920 och det förklarar plötsligt problem som man hade i går. Vissa grejer är universella.

 

Ursprungligen publicerad i Sonic #1, november 2000

 
egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner