Krockskadad skönhet

Det var sommaren 1997.

  Primal Screams »Vanishing Point« hade precis släppts, Spiritualizeds »Ladies and Gentlemen We are Floating in Space« var redan en av årets plattor och Daft Punk höll som bäst på att vända upp och ned på hela housevärlden.

Men mitt i publikhavet framför stora scenen under en festival i Skellefteå spelade allt det ingen roll.

Jag kunde inte slita ögonen ifrån en skiva med blått konvolut i min hand. Bear Quartets »Moby Dick«.

Jag hade redan plattan på kassett, kunde vartenda spår utantill, men just ikväll hade en vänlig själ gett cd:n till mig på en fest.

Framför mig på scen gapade Skin och hela förbannade Skunk Anansie loss, och av någon anledning dansade åskådarna sig fördärvade.

Någon berättade för mig efteråt att jag också stått där och skrikit med händerna i luften. Saken var bara den att jag sjungit Bear Quartets »Before the Trenches« och tryckt upp »Moby Dick« i ansiktet på alla som vågade passera förbi.

Den var helt enkelt för bra för att folk skulle behöva missa den på grund av ett grungepack.

 
Jag minns inte hur jag kom hem den kvällen, jag vet bara att jag tappade bort alla och allt, utom den dyrbara skivan.

Den blev den mest spelade hemma det året. På en väldigt opublicerad årsbästalista hamnade visserligen Primal Scream högst upp, men någonstans precis under dem lurade Luleås finaste.

»Moby Dick« var cowboysens största triumf dittills.

Det är fortfarande något av det starkaste det här landet uppbringat.

Kanske är det minnet av hur mycket deras musik betydde för fyra år sen som gör att jag fortfarande köper varje singel de ger ifrån sig.

Kanske är det för att Bear Quartet, vid sidan av Bob Hund, tycks vara det enda etablerade rockband som fortsätter att spela efter en helt egen regelbok, utan att kompromissa med en endaste liten jävel.

Det och den överskuggande känslan av att gruppen verkar strunta i vad som händer i deras samtid och just därför lyckas göra album efter album lika egensinniga som någonsin Badly Drawn Boy eller The Magnetic Fields.

För precis som hos de två sistnämnda kan man alltid urskilja beståndsdelarna – i Bear Quartets fall influenser som Television, Phil Spector, country och soul – men aldrig komma underfund med hur de får till själva helheten.

Men hemligheten med bandets attraktionskraft ligger naken och avklädd i musiken på nya fullängdaren »Gay Icon«.

Det är de sargade melodierna.
Det är den ständiga förmågan att krama fram en söndertrasad melankoli ur varje ögonblick.

Och när det gäller »Gay Icon« kommer jag sällan förbi det andra spåret, »Be a Stranger«.

Låten tjuvstartar, inte ett enda ljud verkar fatta var det ska ta vägen. Gitarren hackar, trummorna håller inte takten och allt omfamnas av skärande rundgång.

Sedan kommer det där instrumentet in – kan inte bestämma mig för om det låter som en psykotiskt stämd gitarr eller en alldeles för högljudd orgel – och spelar en alldeles självklar melodislinga som kunde vara hämtad från någon bortglömd session som Rolling Stones rökte sig igenom under inspelningarna av »Exile on Main Street«.

Alltihop verkar fortfarande kunna rasa ihop inom en sekund, det både haltar och gnisslar, det är endast den där melodislingan och Matti Alkbergs och Karin Dreijers stämsång som håller ihop det krockskadade låtbygget.

Det är bara så oemotståndligt vackert.

Bilals »Soul Sista«, Mary J Bliges och Jadakiss cover på Soul II Souls »Back to life«, Lil’ Mo, Jaheim, Stephen Malkmus, Musiq Soulchild, Blaze och The Avalanches får ursäkta.

Det finns nämligen bara ett band som får mig att vilja ställa mig upp under den där Eminem-spelningen i Hamburg häromsistens, vifta med ett konvolut där en naken gitarrist vid namn Jari Haapalainen poserar och skrika »Gay Icon« tills marijuanaröken på pressläktaren skingras eller någon av de tyska hiphoparna beslutar sig för att sätta kniven i mig.

Det klarar bara ett gäng geniala norrlänningar av.

Åtminstone just nu.

År 2001 kommer att bli ett stort popår.