De enda bootlegs världen behöver

Är inne i en svår bootleg-period igen.

Vet inte riktigt varför, men jag tror det beror på att Bruce Springsteen & The E Street Band släpper en livedubbel i slutet av mars. Så fort jag hörde nyheten var jag bara tvungen att gräva fram gamla illegala konsertdokument från djupet av en tämligen orörd flyttlåda.

Och när det var gjort kopplade jag upp Napster och hade snart laddat hem så många låtar av El Bosso att min hårddisk inom en snar framtid förmodligen kommer att hissa vit flagg.

För mina damer och herrar – Bruce Springsteen är den enda artist som man behöver ett knippe bootlegs av. De är faktiskt högst nödvändiga för att till fullo förstå hans storhet.

Men så fort jag säger det högt på Sonics lilla redaktion börjar good ol’ Pierre Hellqvist att protestera. Skumma liveupptagningar med The Replacements går tydligen inte heller av för hackor, »de är riktigt skojiga, medlemmarna är så fulla att de håller på att ramla av scenen«, säger han och ser lycklig ut.

Jag misstänker också att en och annan Bob Dylan- eller Tom Waits-fanatiker sätter kaffet i halsen när han eller hon läser mitt påstående.

Och jag förväntar mig ett argt samtal från en viss smålänning med efternamnet Steen så fort han läst den här krönikan – skrikandes om någon essentiell spelning med Television där Richard Lloyd och Tom Verlaine fyrar av gitarrkaskader större än Gud fader himself.

Jaja, lugna ner er.

Ni får tycka vad ni vill.

Jag tror ändå inte man missar alltför mycket om man struntar i att köpa annat än de officiella utgåvorna av dem och andra artister.
Men i fallet Springsteen blir läget något mer komplicerat.

Och det beror inte på att jag är ett gravt stört fan som till och med har en 5-CD-box hemma från den där fördjävliga turn»n han gjorde efter »Human Touch« och »Lucky Town«.

Nej, saknar man vissa förlorade radioshower från 1978, har man inte snokat fram nyårskonserterna han gjorde under »The River«-perioden och helt ignorerat den tio minuter långa liveversionen av Jackie Wilsons »Higher and Higher« från Boston 1977 saknar man viktiga pusselbitar.

Utan dem blir bilden av »The Boss« skev och ofullständig.

Speciellt med tanke på att han själv varit förbluffande slarvig och feg på sina officiella utgivningar. Nä, inte ens den där feta boxen från 1986 är särskilt tilltalande. Många av låtarna har stympats och putsats till så mycket att de förlorat sin ursprungliga råhet och kraft.

Den artist som hela tiden verkar befinna sig i direkt kommunikation med sin publik, som bygger upp sina låtar till ändlösa call & response-orgier, vräker ur sig »Badlands« som om hela världen var på väg att gå under inom tre minuter och skapar Phil Spector-gospel av i stort sett varenda cover hittar ni bara på diverse bootlegs.

Ni måste höra den obetalbara berättelsen i »Growin’ up« där Bruce och Clarence sätter sig i en bil och åker iväg för att fråga Gud om råd om vad de ska göra med sina liv.

Det är lika essentiellt att lyssna på den hypnotiska monologen i mitten av »Backstreets« – av Springsteen-vänner känd som »Sad Eyes« – som till och med ställer en inspirerad Van Morrison i skamvrån. Springsteen viskar, ber och skriker ur sig smärtan efter hon som svek honom. När han helt plötsligt bara vrålar »I wish God would send some angels and blow this whole town into the sea« vill man bara stänga av, det blir nästan för mycket.

För att inte tala om alla makalösa av covers: »Summertime Blues«, »Quarter to Three«, »Rave On«, »Oh Boy«, »Little Latin Lupe Lu«, »You Can’t Sit Down«…

Jisses.

Och detta handlar inte om någon simpel nostalgi från min sida.

Det brukar ju heta att man som musikjournalist ska akta sig för att tycka att saker och ting var bättre förr.

Jag skriver under på det av hela mitt hjärta.

Men man får vara rätt teoretiskt lagd för att tro på att allting jämt kan överträffas.

Vissa saker går inte att göra om, de är redan perfekta och fulländade. Den musik som finns bevarad från de turnéer Bruce Springsteen & The E Street Band gjorde mellan åren 1977 och 1978, och som aldrig nådde till Sverige, tillhör den kategorin.