Rea? Knappast!

I nästan alla branscher innebär ordet realisation någon form av utförsäljning. Man vill rensa lagret och väljer därför att sänka priset och på det sättet göra varan mer attraktiv.

Ibland sker utförsäljning på central nivå, alltså att till exempel ett bokförlag rensar sina hyllor och säljer ut det till grossister som i sin tur skapar bokreor med ett likartat sortiment var man än vänder sig. I samband med att litteraturens vänner får sig en köpfest brukar de stora varuhuskedjorna även drämma till med en skivrea, som ofta äger rum i direkt anslutning till bokrean.

Vi stannar lite vid ordet »skivrea«. I en skivaffär räcker det i allmänhet med att det står »rea« på skyltarna för att folk ska förstå var rabatteringarna gjorts. På ett varuhus – låt oss säga ≈hl»ns – vill man gärna precisera sina nedsatta priser. Följden brukar bli en broschyr märkt just »skivrea«, som frontas av en fulsnygg fotomodell av popsnitt som fullkomligt skriker ut sin glädje över de nedsatta priserna.

För några år sedan var »skivrea« ett ord som fortfarande lockade mig. Kanske hade jag som svältfödd diskofil inte så höga krav på vad som följde med hem i väskan, men jag inbillar mig på något sätt att det på den tiden trots allt faktiskt handlade om en viss realisation. I dag är det annorlunda, men visst finns det skivor som verkligen är nedsatta i pris.

Några genrer dominerar:

Fullängdsalbum från one-hit-wonders, helst kontinentala

Jag skulle inte tro att du behöver betala många tior om du idag får för dig att införskaffa plattorna med Eiffel 65, Lou Bega eller OMC.

Radioartister

Artister som spelats massor på radio, men inte säljer några skivor. I de här fallen har inköparna på varuhusen sett radions spellistor och överreagerat. Här kan vi säkert år 2001 hitta skivor med Bachelor Girl, Six Pence Non The Richer eller Tal Bachman. Alla artister som drog in fina STIM-pengar 1999.

Svenska storbolagsfloppar

Indieplattor som inte säljer fastnar ofta i garderober, men storbolagens skrymslen är redan fulla av osålda Atomic Swing-skivor, så allt som inte säljer – och det är faktiskt en hel del – fördelas lika mellan ≈hl»ns och Ginza och erbjuds sedan till förmånligt pris. Här kan vänner av Honeypie, Agi och Selfish skatta sig lyckliga.

Men även om dessa falanger är ganska väl representerade i reabackarna utgör de en försvinnande liten del av helheten. Resten består nämligen av det som den här krönikan egentligen skulle handla om: lågprisskivor.

Nu är han väl petig, tänker ni, när han håller på och märker ord mer än att hålla sig till fakta, men det är faktiskt en skillnad mellan reaskivor och lågprisskivor.

Reaskivor är – med risk för att bli tjatig – en prisnedsatt produkt medan lågprisskivor är gjorda med tanken att de ska vara billigare än vanliga skivor. Ungefär som böckernas pocketvariant. Men där en pocketboks utseende tydligt visar att den är en lågbudgetversion, så är det inte lika lätt att peka ut en lågprisskiva i en back. Oftast är omslaget identiskt med originalets, och egentligen är de ju värda samma pris, men skivbolagen brukar sänka sitt utpris när skivan lämnar topplistan och anses mindre attraktiv.

Problemet i sammanhanget är inte så mycket skivbolagen, för en gångs skull. De har ju varit vänliga mot oss konsumenter och sänkt priset.

Inte heller återförsäljarna (i detta fall varuhusen) lägger på några extra pengar, men det är ändå de som skapar problemet. För om du tar dig en titt på valfri skivrea på varuhus eller stormarknad består nittio procent av lågprisskivor som säljs till sitt ordinarie pris. Inget brottsligt i det förvisso, men om skyltarna skriker rea och fynd kan man förstås kritisera marknadsföringen en aning.

Vi tar ett exempel för enkelhetens skull:

Cardigans ger ut sin »Gran Turismo« 1998, och den säljs ursprungligen för 169 kronor, kanske någon tia mindre när den ligger på topplistan. Ett år senare bedömer skivbolaget att skivan inte längre är aktuell, men vill ändå låta den vara tillgänglig i en så kallad backkatalog, alltså en lista på ett skivbolags äldre skivor. Man pressar upp en ny laddning skivor, men eftersom skivan redan gått ihop sig ekonomiskt kan man denna gång sälja den billigare till butikerna. Utpriset i butik blir nu istället 99 kronor.

De flesta bolag har ett eget namn för sin lågprisserie, men namn som Nice Price och Mid-Price har ni säkert sett.

Om vi nu tar oss tillbaka till varuhusets fyndhörna finns »Gran Turismo« att hitta även här. Priset är detsamma som i vilken butik som helst, 99 kronor. Skillnaden är att varuhuset väljer att kalla skivan för reaprodukt.

I vissa fall går man så långt att man sätter ut skyltar som visar hur mycket skivan kostat en gång i tiden – när den såldes för fullpris – och jämför det priset med det nya »fyndpriset«. I det här fallet jämför man ju två olika produkter, med två olika rekommenderade priser.

Det handlar alltså inte om rea, utförsäljning eller lagerrensning utan om exponering av lågprisskivor. Man visar upp en bit av det ordinarie sortimentet och väljer att kalla det rea.

Egentligen borde man väl resonera så att man helt enkelt köper de skivor man tycker är prisvärda, oavsett om de är Nice Price, reaskivor, specialimport eller något annat. Bra musik är alltid bra musik, men tyvärr måste jag nog hålla musiken som en sekundär faktor i det här resonemanget.

Det må vara samma typ av trick som att ställa lockande godis vid köerna i mataffären, men det känns ändå som om falsk marknadsföring att presentera en vara som prisnedsatt när den i själva verket inte är det.

Den svenska konsumentlagen har regler för reor. De får bara hålla på i ett visst antal veckor, och sedan ska priset ändras. Antingen vidare nedåt, eller tillbaka till ordinarie pris. Åhléns brukar lösa problemet med att halvera priset på hela rean. Då snackar vi plötsligt realisation, utförsäljning och läge för fynd.

Men fram till dess känner man sig mest lurad.