Bling-bling och Eddie the Monster

Ni vet hur det är. Förr eller senare måste man jobba sent en onsdag och plötsligt står man och tittar på en konsert med tyska metalskallarna Helloween.

Cirkus på Djurgården i Stockholm har aldrig tidigare känts så främmande, konstig och hårig.

Som Kirunabo i exil vet man inte riktigt var man ska vägen.

När falsettskriken närmar sig höga C och Michael Weikaths och Roland Grapows gitarrdueller håller på i över fem minuter sneglar man i panik mot nödutgångarnas gröna, välkomnande sken.

Men det är ingen idé att försöka ta sig ut ur den kokande headbangargrytan.

Dels är det för mycket »gabba-gabba-hey« på läktarna och golvet för att man ska orka tränga sig fram.

Dels ska en recension skrivas.

Så det är bara att luta sig tillbaka och gilla läget.

En sak är säker: ett nittio minuter långt set av Helloween får tankarna att börja vandra.

Klientelet runtomkring en är ju minst sagt fantasieggande.

Undertecknad sitter där och funderar på hårdrock, men också egendomligt mycket över hiphop.

Det är ju en gammal sanning att hårdrock och hiphop är besläktade med varandra, redan den gamle legenden Grandmaster Flash fogade ju in Led Zeppelin i sina DJ-set.

Och alla vet hur det gick när Run DMC och Beastie Boys började smälta samman tunga riff med ghettots betongrytmer. Uttrycket förädlades vidare, bland annat via Rage Against The Machine, och efter drygt 15 år ser vi resultatet.

Limp Bizkit.

Man tackar.

Och det har alltid varit rätt mycket heavy metal över Public Enemy. Ni kommer väl ihåg deras samarbete med speedmetalbandet Anthrax i »Bring the Noise«.

Byt ut allt »bling-bling« på de färglada skivomslag som rimsmederna från skivbolagen Cash Money och No Limit brukar förpacka sina skivor i och stoppa istället in Eddie the Monster. Voilà, plötsligt har ni något som liknar en bloddrypande EP-samling av Iron Maiden i skivhyllan.

Och är det inte lite Bob Rock över Dr Dre numera? Det finns något i den välpolerade tyngd som Dre ger världen – bland annat via egna fulländaren »2001«, Xzibit och Eminem – som påminner om de ljudbyggen Bob Rock filade till åt Metallica 1991. Eller så beror min jämförelse bara på att Hetfield och kompani uttryckt en het önskan om att någon gång få jobba med just Dr Dre. Vad det säger om respektive artist vet jag inte.

Däremot vet jag att det är ganska mycket metal över att DMX är indränkt i blod på ett av sina albumkonvolut. Ayo rör sig omedvetet i samma tradition när han kallar sin nya singel för »Det spökar« och springer omkring i ett hemsökt hus i videon – ett koncept som med all säkerhet hade passat Hammerfall finfint.

Sen har vi publiken, fansen, åhörarna.

Hiphopare har en något annorlunda garderob än, säg, Bröderna Hårdrock. Men klädsmaken är lika utstuderad och förknippad med musiken. Dessutom tycks beundrarna av för stora byxor, sprejburkar och Mobbade Barn Med Automatvapen anse att de är lika missförstådda, undanskuffade och isolerade som de hår som brukar invadera haket Pub Anchor på Sveavägen.

Annars så »bangar« metalskallarna med huvudet, hiphoparna »noddar« och vinkar med armarna i luften – det är bara en annan sida av samma mynt.

Och allihop verkar vara överens om att helikoptrar, stora hundar och saftiga kvinnoskinkor är världens grej.

Cypress Hill är för övrigt lika fascinerade av dödskallar som Bad News.

Tyvärr kan jag dock inte sätta några likhetstecken mellan »klia-sig-i-skägget-rappare« som Mos Def eller Common och Queensrÿche. Men när Mos Def börjar göra konceptplattor ska jag nog komma på den felande länken.

Som sagt, man hinner tänka mycket medan Helloween bankar fram gamla hits som »Eagle Fly Free« och »Dr. Stein«.

Men en sak är säker: Man mår bättre när öronen utsätts för Loop Troop.

Och vem vet, en vacker dag kommer kanske den där blonda tjommen framför mig – vars ansikte döljs av en hiskeligt lång lugg och vars kläder pryds av nitar och annan rawk-rekvisita – att börja digga Snoop Doggy Dogg.

Det är ju, trots allt, inte ett så långt steg att ta.