Majestätiskt

Jag såg att en recensent dömde ut Broder Daniels spelning på Hultsfredsfestivalen med motiveringen att de inte uppvisade något förakt och för att de verkade trötta.

Recensenten önskade det gamla Broder Daniel åter: det som var anti hela världen, det som irriterade, provocerade och ständigt kraschade.

Själv tyckte jag att det var en formidabel konsert.

Inte för att det hände lika mycket på scen som det kunde göra vid gruppens spelningar förr om åren, men att längta sig tillbaka till det förflutna har aldrig varit speciellt sunt, vare sig för rockband eller rockjournalister.

Rent musikaliskt har Broder Daniel numera en oerhörd pondus och kraft, och det, faktiskt, utan att ha förlorat det minsta i personlighet eller forna tiders kantighet. Den nya, närmast episka låten »Shoreline« är ett utsökt exempel på det.

Det vore dessutom bara pinsamt om Henrik Berggren fortfarande försökte vara tonåring. Han och de andra i Broder Daniel har om inte vuxit upp helt och fullt så åtminstone mognat (även om de själva nog inte gillar den beskrivningen…), och det hade varit märkligt om det inte återspeglades i musiken och scenframförandet.

Broder Daniel har gått vidare men är ändå de samma, om ni förstår.

Jag är nämligen övertygad om att Henrik Berggren är lika missnöjd och förvirrad över saker och ting i dag som för sex-sju år sedan när han skrev »Luke Skywalker«. Men det är med stor säkerhet andra saker och ting som han nu är missnöjd och förvirrad över, och det tar sig självfallet andra uttryck.

När jag stod och tittade på Broder Daniel var det ett ord som återkom i mina tankar om och om igen och det ordet var »majestätiskt«.

För det var just så de framstod i Hultsfred.

I mitten av nittiotalet var Broder Daniel det sista band som jag trodde att jag en dag skulle komma att kalla majestätiskt.

Men på Hawaiiscenen förra torsdagen klev Henrik Berggren upp som en liten kejsare och hänförde sina undersåtar i det påfallande stora publikhavet. Utan att säga knappt någonting. Bara genom att vara.

Broder Daniel behöver inte längre ställa till med skandaler, slå sönder instrument eller ragla upp på scenen för att väcka intresse och engagemang. De har det där som kallas bandkemi och, inte minst, karisma som gör att allas blickar ändå dras åt deras håll. Och det inte enbart för att Håkan Hellström springer omkring och är jublande lycklig med sin bas.

Genom att under så lång tid och med sådan konsekvens ha varit mot allt och alla har de till slut fått med sig – snudd på – allt och alla. Ur den hord av indieband som kom fram i den väldiga vågen 1994-1995 är det nästan bara det mest bespottade av alla, Broder Daniel, som ännu är verksamt.

Som någon sa efter konserten:

»Henrik sjunger fortfarande falskt, bandet låter ibland lika otajt som de alltid har gjort men lik förbannat står de där – och är större än någonsin.«

Respekt.

Det är möjligen detta som blir Broder Daniels nästa och hittills svåraste uppgift: att hitta en ny motståndare nu när bandet är etablerat, nära på arenamässigt och, jo, aktat.