Ljudet av ett annat övergångsställe

För några dagar sedan satt jag i Rålambshovsparken i Stockholm och försökte spela in en gräsand. Han var dock synnerligen samarbetsovillig, ville varken kvacka eller nafsa på mikrofonen. Det hjälpte inte hur mycket jag än trugade och bad, allt jag fick tillbaka var en and-blick som sa »sällan, grabben«. Slipp då. »Mister du en står dig tusen åter« tänkte jag optimistiskt och lämnade den fjäderbeklädda divan åt sitt öde för att försöka hitta en and som var mer redo för ett liv i rampljuset.
   Tyvärr verkade min enda lediga kväll på flera veckor ha sammanfallit med något slags and-semester. Hur mycket jag än gick omkring i parken och letade kunde jag inte hitta så mycket som en simfot.
   Inget att göra. Jag var tvungen att överge projektet »Anas Platyrhynchos: Last Man Standing«. Satte mig besviket på en sten och försökte komma på en ny idé. Huvudet i händerna – tänk Johan, tänk!
   Var min nya karriär över redan innan den hade börjat?

Field recordings får mig att vilja kyssa blommor av lycka. Så jag hade alltså beslutat mig för att äntligen prova på det. Hur svårt är det?

Orange Twin (Jeff Mangum från Neutral Milk Hotel) åker till Bulgarien, går runt på folkmusikfestivalen Kopriushtitsa, trycker på play och rec samtidigt, ger ut fullängdaren »Field Works Volume One«. En livsuppehållande maskin ger ifrån sig ljud, I Saw It All Happen From Beginning To End And Sometimes I Can’t Believe What I Saw spelar in dessa, »Life Everlasting, Amen« (Firework Editions). Både min mor och din kusin har en skiva med delfinljud. Och så vidare, och så vidare.
   Med ett nytt band i min Olympus Pearlcorder S713 Microcassette Recorder gav jag mig ut i den ljumma sommarkvällen. Gräsänder. Gräsänder är söta. Ljudet av gräsänder bör höras av fler än ornitologer och pensionärer med torrt bröd i påsen. Givetvis. Gräsänder. Smart tänkt.
   Stenen blev snart obekväm och ett gäng folkölsstinna fjortonåringar i närheten av mig började skicka ut »you talkin’ to me?«-vibrationer, så jag reste mig och började planlöst irra omkring längs Norr Mälarstrand. Fångade ljudet av vågskvalp här, en uteservering där och trafik någonstans mitt emellan.
   »The Sound of Stockholmsnatt«? Usch. Snilleblixtarna vägrade komma.

 
Vad göra? Jo, det var dags för mig att börja härma andra artister som använt sig av field recordings i sin musik.    Som Scanner.
   Engelsmannen Scanner (Robin Rimbaud i passet) baserade nämligen i mångt och mycket sina första skivor (se till exempel »Scanner«, utgiven av Ash International 1994) på olagligt uppsnappade mobiltelefonkonversationer.
   Glatt styrde jag mina steg mot Stureplan. Jag kände mig som en storviltjägare ute efter att fälla de fetaste och mest livsfarliga ljuden.
   Tio minuter efter jag anlänt mitt i den vackra smeten kände jag mig dock mer som en framtida fängelsekund där jag smög omkring med diktafonen i fickan. Dessutom insåg jag snabbt att frasen »då syns vi snart, puss« inte är något man vinner en plats i mänsklighetens diskografi med.
   Nya artister. Och det snabbt, mörkret föll och min säng lockade.

Jag vet inte hur de lyckas, men godspeed you black emperor! verkar snubbla över konspirationsteoretiker och människor med intressanta åsikter så fort de går utomhus.
   Jag hittade en dalmas som gastade något om en cykel på Hötorget. Hej, hopp.
   Men omedvetet hade jag sparat det lättaste till sist. Full av förhoppningar ställde jag mig vid ett övergångsställe. Stolparna tickade som de skulle. Bandet gick. Resultatet blev en :zoviet*france:-cover.
   Sedan gick jag hem. Lyssnade igenom vad jag åstadkommit och beslutade mig för att kalla resultatet »Punk Audio Mass Transit (Tom Wolfe)«.

Vad är det jag älskar med field recordings? Förmodligen kombinationen av upptäckarlusta, arkivering och romantik. Att de ibland tar mig till ställen jag aldrig kommer att besöka, låter mig höra ljud jag inte skulle hört annars och att de ibland fungerar som fotografier – fångar oåterkalleliga ögonblicksbilder för alltid och för upprepad konsumtion.

Och även om jag knappast är Sveriges svar på David Toop hade jag i alla fall roligt när jag gjorde mitt första egna lo fi-försök.
   Nästa gång. Om tre veckor kommer ni att kunna läsa en krönika där jag ondgör mig över A&R-folk som rycker och sliter i mig.

»I’m just recording you… This? It’s a microphone. I’m recording you blowing off fire crackers. Is it OK? Is it OK if I record you setting off the fire crackers? No, keep blowing them up! I only speak english. I’m sorry.«

(Utdrag ur låten »The Seasons Reverse« av Gastr del Sol)