Jorden går under vid stängningsdags

Härom dagen fick jag ett mejl från Markus där han, som i förbifarten, listade »världens fem bästa låtar«.

   Såna initiativ kan få tankarna att vandra, och ofrånkomligen kom även jag att grunna på vilka som man kan ge det ärofulla epitetet.
   Det är, som ni vet, egentligen omöjligt att svara på.
   Det ändras från dag till dag, beroende på vilken sinnesstämning man är i, kanske till och med på hur vädret är eller vilken skiva man senast lyssnade på.
   Helst av allt vill man ju få med alla de tusentals låtar som har betytt så mycket genom åren.
   Men i slutändan, när man skalar bort allting annat, alla personliga minnen och alla triviala detaljer, handlar det väl antagligen om sådant som man kan spela om och om och om igen utan att tröttna. Ja, låtar som faktiskt bara blir bättre och bättre ju mer man lyssnar på dem. Låtar som får allting att stanna upp, även när man hör dem för tretusentvåhundranittonde gången.
   Här skulle jag kunna räkna upp otaliga kandidater (»Suspicious Minds« med Elvis, Dillard & Clarks version av »So Sad«, »Needle In the Hay« med Elliott Smith, Gene Pitneys »Life To Go«, The Replacements »Sadly Beautiful«, George Jones »A Good Year For the Roses«, »Big Bird« med Eddie Floyd, »En vän med en bil« med Håkan Hellström, Flamin’ Groovies »You Tore Me Down«, »Am I Too Blue« med Lucinda Williams, etc, etc…), men medan jag satt där och lurade var det en låt som återkom oftare än någon annan.

1968 var Jerry Lee Lewis down and out. Trots att han ännu kunde locka hyfsat stora skockar till sina konserter var skivkarriären i kraftig utförsbacke. Ingen jävel brydde sig om »The Killer«, ingenstans hördes hans musik. Det trots att Jerry Lee, sedan han lämnade Sun Records i början av sextiotalet, hade spelat in en hel del alldeles förträffliga r’n’b-möter-rock’n’roll-möter-pop-möter-country-plattor på Smash Records, en Nashville-baserad underetikett till Mercury.
   Som om inte uteblivna hits var tillräckligt eländigt hade hans privatliv, som alltid omgivits av skandaler, tragedier, moraliska grubblerier och trubbel, blivit ett enda inferno. Sedan hans treårige son Steve Allan drunknat i en pool 1962 dundrade Jerry Lee in i en dimma av alkohol, piller och sjaskiga hak. Dessutom anklagade han sin unga hustru, tillika kusin, Myra för att det var hennes synder (vilka, om det behöver påpekas, i sammanhanget var ganska ringa ställda bredvid makens) som slagit tillbaka mot dem och tagit ut sitt straff i form av sonens död.
   Och just som Jerry Lees karriär var på väg att få sig ett lyft, med en framgångsrik och hårt rockande vända i Europa 1964, kom några långhåriga spolingar till engelsmän som kallade sig The Beatles och The Rolling Stones och tog allt ifrån honom.
   Jerry Lee fortsatte dricka, knarka, röja och pumpa piano på gudsförgätna syltor fyllda av farliga frestelser. Hans inre demoner höll på att koka över. Skivbolaget hade provat allt möjligt, men ingenting fick hans skivor att sälja.
   Mercury var less på Jerry Lee, Jerry Lee var less på Mercury; »I’m fixin’ t’leave them sonofabitches. They ain’t worth fuckin’ shit«, som han på sitt vanliga försiktiga manér uttryckte saken.
   Det var då Eddie Kilroy, en gammal bekant till honom som just hade börjat på Mercury, föreslog för bolagsbossarna att man skulle göra countryartist av Jerry Lee Lewis.
   Countrymusiken hade ju jämt funnits i Jerry Lee, det var ett av grundfundamenten i hans musik och redan på Sun-tiden spelade han in Hank Williams-, Jimmie Rodgers- och Ray Price-låtar. Men denna countryådra hade aldrig tillåtits blomma fullt ut, även om det var nära med albumet »Country Songs for City Folks« på Smash 1965.
   Skivbolagssnubbarna blev inte exakt begeistrade över idén. Inte Jerry Lee heller, men han gick med på att göra en sista session – om så bara som en tjänst gentemot Kilroy.

En kall, grå eftermiddag i Nashville gjorde man sig redo för att spela in en Jerry Chesnut-låt som Eddie Kilroy hade presenterat och som Jerry Lee fattat tycke för. Det var den 9 januari 1968 och när Jerry Lee greppade mikrofonen var det som att en annan röst gav ton, man kunde nästan tro att det var en annan man. 

Först några bestämda pianotoner. Och sedan en samlad, behärskat återhållen stämma över ett taktfast honkytonk-komp.

»One by one they’re turning out the lights
   I been feeding that ol’ jukebox just to hold you tight«

Rösten är manligt fyllig snarare än valpigt wobblande. Med ett djup som bara kan uppbådas av människor som gått igenom ett och annat. Man kan också notera att ordet »tight« läggs fram ovanligt ömt, ja, rentav varsamt. Onekligen olikt den gamle Jerry Lee och avlägset de erotiskt laddade utbrotten på, säg, »Whole Lotta Shakin’ Goin On«, »Great Balls of Fire« och »Lovin’ Up a Storm«.
   En soft, knappt märkbar kvinnlig kör svävar in i bakgrunden medan Jerry fortsätter sjunga – kraftfullt, fast sansat, moget och kontrollerat.

»Yes, it’s for the best I just put in my last dime
   Heard you whisper we’d meet again, another place, another time«

I stället för en refräng går låten här in i en andra vers, där man börjar fatta att mannen som är så lugn på ytan skriker av ensamhet inombords ≠ en ängslighet som accentueras av en enslig, orolig fiol.

»Chairs are stacked all over tables and it’s closing time they say
   I could wait (perfekt tajmad paus) right here forever if they’d only let me stay
   Anywhere would be much better than that old lonely room of mine
   And a sleepless night a-waitin’ for another place, another time«

Musiken och sången stannar upp, och refrängen, eller i själva verket kontentan av den här mannens barfilosoferande, levereras. Nu med full forcering från bandet och utan avkall på känsloyttringarna.

»Won’t that room of mine be a lonely place to be
   After I been holdin’ you so close to me
   And won’t that old stairway be a little hard to climb
   To a lonely room to wait for another place, another time«

Nytt stopp, och så en sista gång:

»Won’t that old stairway be a little hard to climb
   To a lonely room to wait for another place, another time«

Faktum är att det inte är möjligt att i ord beskriva varför den här inspelningen, två minuter och tjugofyra sekunder lång, är så fantastisk. En betydande del av dess briljans ligger nämligen i Jerry Lees fraseringar och betoningar, som måste upplevas.
   »Another Place, Another Time« är ett av de allra främsta exemplen på hans unika stilistiska förmåga. I det här fallet inte som pianist, utan som sångare. En miljon andra vokalister skulle kunna ge sig på samma låt, men ingen skulle kunna göra den som Jerry Lee.
   För det är ju så, han kan ta vilken uttjatad låt som helst och inte bara väcka den från de döda utan också göra den till bara sin egen. Som om alla andra versioner aldrig ens har existerat.
   Den som vet vilka injektioner han givit sönderspelade saker som »Me and Bobby McGee«, »I Can’t Stop Loving You«, »He’ll Have to Go« och »Just a Little Bit« vet vad som åsyftas.
   Rösten som sådan är kanske inte så värst exceptionell, utan det är vad Jerry Lee gör med den, inte minst i »Another Place, Another Time«.
   Och vad han här gör med texten. En rad som »chairs are stacked all over tables« sjunger han utan att hänge sig det minsta, det är ändå bara ett framläggande av fakta enkom för att förstärka den sena timmen som den här texten utspelar sig i.
   Nej, den emotionella utlevelsen sparar han till de ord som verkligen måste förstärkas för att berättarjagets utsatthet ska framgå. Sättet som han drar ut på »sleepless night« liknar ingenting annat och gör att man på stört inser vilken herrejävulsk pina de där sömnlösa nätterna är att ta sig igenom.
   Eller hur han får »closing time« att framstå som jordens undergång.
   Eller hur det låter som att han är på väg att förlora fattningen fullständigt i det allra sista »lonely«. Som att det där ensamma rummet någon trappa upp inte bara är tomt, tråkigt och kärlekslöst i största allmänhet, utan att all längtan och desperation som det driver fram kan föra honom in i vansinnigheter och galenskap.
   Det är inte många som klarar att uttrycka så mycket, i synnerhet inte med så enkla medel.
   Och man vet ju att »The Killer« alltid har haft nära till vansinnigheter och galenskap.
   Det är nog bland annat det som gör »Another Place, Another Time« så stark. I grund och botten är det en enkel, klassisk honkytonk-snyftare. Men i händerna på Jerry Lee Lewis växer detta i sig inte så ovanliga vardagsdrama till något mycket större – till något okuvligt stolt, självömkandet och den ovissa utgången till trots.

Så blev det också startskottet på en andra karriär, nu som countrysångare.
   När Jerry Lee Lewis inte längre behövde luta sig mot gamla meriter och när han än en gång kände doften av pengar och framgång kom han in i en ny synnerligen kreativ fas. Den blev lång och ytterst lyckosam. »What’s Made Milwaukee Famous«, »She Still Comes Around«, »One Has My Name (The Other Has My Heart)«, »She Even Woke Me Up to Say Goodbye«, »Once More With Feeling«, »There Must Be More to Love Than This« och »Touching Home« var bara några av hitsen som låg högt på countrylistan under åren som följde.
   Alla är lysande men ingen lika bra som »Another Place, Another Time«.
   Om nu någon låt, någonsin, är det.