En omtumlande åder av ångest

»Monday morning

It feels like I’m going down

Every wasted day is

Going through my head«

Så lyder de första textraderna i den utmärkta låten »Monday Morning« på Bad Cash Quartets andra och rakt igenom angelägna album »Outcast«. 

Det verkar finnas de som tycker att utanförskapstemat, det här om att inte höra hemma någonstans, är passé – att det har gjorts så många gånger förut.
   Men jag vet inte, jag tror aldrig att man har känt sig utanför då.
   Jag behöver bara höra de inledande vankelmodigt gitarrplockande tonerna för att förstå vad Martin Elisson snart ska börja sjunga om. En vidöppen pulserande åder av ångest och ett för evigt oåterkalleligt »ni ska fan inte trycka ned mig!«-finger mot överhetens skepsis och förnedring gör sig åter påminda.
   Om man nekar någon rätten att ge uttryck för alienation förbiser man dessutom att den är själva anledningen till att ett flertal artister över huvud taget gör det de gör. Utanförskapet – bredvid tristess, allmän frustration, olika former av kärlek och sexualitet – är ju ett av grundfundamenten bakom rock’n’roll.

 »Monday morning
   Know how it feels to be young
   And challenge everyone
   Do you know how it feels«

Tonåren, tiden kring de sista åren på högstadiet och de första på gymnasiet, är på många sätt och vis den mest omvälvande perioden i ens liv. På gott och ont. 

Samtidigt som de där åren förknippas med en nästan osund nyfikenhet, ett ihopsvetsat kamratskap och de första seriösa försöken i det som med lite god vilja kan kallas kärlek och relationer är de också förknippade med förvirring, identitetssökande, förnekanden och besvikelser.
   Från dessa år då man ska värdesättas i betyg, vilka är långt mycket viktigare än vad många i den här åldern inser, och då man också ska ta beslut som kan påverka hela ens fortsatta liv finns det faktiskt de som aldrig hämtar sig och någonsin blir riktigt lyckliga människor efteråt.
   Det finns också de som tycker att den här epoken var livets lyckligaste och fortfarande – fast de befinner sig strax under eller över trettioårsstrecket och har skapligt framgångsrika »karriärer« – längtar tillbaka till »den gemenskapen«. Det är ju, egentligen, lika tragiskt det.

 »I run at nights till I drop
   I run at nights till I drop«

 
I landet utanför de få svenska storstäderna räckte det i mitten och slutet av åttiotalet med att ha långt hår eller klä sig helt i svart – eller, ve och fasa, att man kombinerade dessa båda »ytterligheter« – för att man skulle mötas av misstänksamma blickar på gator och torg. Det var väl en sak.    Men det kunde också ge somliga lärare en orsak att ta personer av den här sorten på mindre allvar.
   För det var ju så, det var de som såg normala ut som hade högst betyg. De som kom från välbeställda och på ytan välmående familjer. Det var också de, lustigt nog, som fick mest uppmärksamhet från lärare och annan skolpersonal.
   De starka skulle bli starkare, de svaga eller bara annorlunda fick klara sig själva.
   De som tror att Reagans Amerika och Thatchers England aldrig påverkade folkhemsidylliska Sverige måste ha levt i en annan del av landet, eller rört sig i en annan sfär, än vad jag gjorde. I min småländska småstadsverklighet gjorde man skillnad på vilken klass man kom ifrån. Märkte man det inte tillhörde man antagligen den halva som gynnades utav det.
   Jag minns en gång på högstadiet då min klass fick gå till en studievägledare, för att guidas om vart vi kunde söka oss vidare när det snart var dags för gymnasiet. Förvisso hade Pierre, 14 år, dåligt med karriärvisioner och tämligen usla betyg men en studievägledares förbannade skyldighet måste vara att kunna se möjligheterna hos en person, oavsett förutsättningarna.

Jag minns att jag nämnde några yrken som jag i alla fall skulle kunna tänka mig att syssla med någon gång i det där avlägsna som var vuxenlivet och framtiden. Kommer nu inte ihåg precis vad jag drog till med. Kanske det då populära »kock«. Eller så sa jag att jag kunde »satsa på det här med språk«. Måhända till och med »journalist«. Jag vet inte. 

Men studievägledaren gav mig inga chanser. »Nej, det kan du utesluta, dina betyg är för låga«, eller något i den stilen. Jag har förträngt de exakta orden men jag glömmer aldrig den nedvärderande ton med vilken de yttrades.
   Ut därifrån kom jag med huvudet under armen och en Bob Mould-stor bitterhet; allt medan åtskilliga klasskamrater snackade om glassiga ekonomistudier utomlands.
   Och, nej, jag tror inte att mina känslor någonsin handlade om avundsjuka. För jag ville aldrig vara som dem. Det var ju exempelvis de som missade storheten i The Cures, U2:s, R.E.M:s och Run DMC:s musik eller den omvälvande kraften i Klas Östergrens, Jayne Anne Phillips och Jack Kerouacs romaner. Däremot ville jag, och det gäller säkerligen alla som behandlades likadant, bemötas med samma respekt som dem som hade allting fixat för sig i livet.

 »Cause I am astray in my head
   and that’s in everything I do
   I am astray in my head
   so I can’t hear a thing you,
   hear a thing you say«

 
»Men är det då inte fel av dig att citera de dryga överklassynglen i Bad Cash Quartet i ett sånt här sammanhang?«, frågar sig månne en och annan vän av ordning.
   Nej, jag tror faktiskt inte det. Känslan av att inte höra hemma har nog i princip alla människor – i olika situationer, sammanhang och miljöer – någon gång känt. Alla som har varit med om det borde äga rätten att få beskriva det. Ibland kan det bli dåligt, ibland kan det bli bra – och då inte sällan direkt omtumlande.
   Som »Monday Morning«.
   Hos mig gör den rent hus.
   Ångesten som under högstadieåren slog in på söndagkvällen och kom att likna fasa på måndagmorgonen. Och hur man steg upp ur sängen utan att någonsin begripa varför man i hela fridens namn skulle behöva ödsla tid på att läsa en massa obegripligheter i ämnen såsom fysik och kemi (vilket jag ännu inte kommit underfund med). Och varför man själv fick etta eller tvåa i vissa ämnen samtidigt som ens lika genuint ointresserade och proffsigt stökiga bänkkamrater fick trea – det var mer regel än undantag att deras farsor tillhörde samma Rotaryklubb, eller liknande herrsällskap, som läraren…
   Men när jag spelar »Monday Morning« är också då jag fullt ut begriper varför Martin Elisson även sjunger, om än bara som i en bisats, »Early evenings/these are the times I love«.
   Just för att humöret var så lågt och stämningen så luguber kunde kvällarna på pojkrummet ihop med en U2-, Pretenders- eller – jo… – Big Country-vinyl, eller möjligen rentav en flicka, framstå som den frälsning de i den stunden faktiskt var. Något att klamra sig fast vid.
   Ja, så som »Monday Morning« fungerar nu.