Det måste ha varit fel på ljudet, va?

Nyligen befann jag mig på ett showcase arrangerat av ett stort skivbolag (vi kan kalla det X) när en hemsk sanning kom att uppenbaras för mig.

Där stod jag och sippade på en öl när en välfriserad man i femtioårsåldern gled upp vid min sida:
   – Är det konsert? sa han och tittade på mig med ett överlägset flin på läpparna.
   Vid den här tidpunkten förstod jag inte att han talade till mig, mannen hade ju slips och kostym, så han tvingades upprepa sig:
   – Är det konsert?
   Samma överlägsna lilla leende. Jag förstod inte frågan, konserten var ju trots allt det enda rimliga skälet till att befinna sig där vi gjorde.
   – Var konserten är?
   – Jag bara skojade! glänste femtioåringen.
   – Mmm… kul.
   Men än var det inte över.
   – Har du kontrakt?
   Jag hann inte få fram ett ljud innan han förklarade:
   – Om du vill ha ett kan jag fixa det. Jag sitter i styrelsen på X, sade han och sken.
   – Nej, det behövs inte, försäkrade jag.
   – Men vad gör du här då? undrade mannen som tydligen ansåg att enda anledningen att besöka ett showcase var att fiska skivkontrakt. Har du redan kontrakt?
   – Ja! sa jag i ett tafatt försök att snabbt avsluta samtalet.
   – Har du släppt något då?

Nu tyckte jag det var dags att förklara att jag var journalist och att jag skrev om musik, bland annat om bandet som spelade den här kvällen.
   – Jag läser inte nöjesjournalistik, jag är nog för gammal. Min dotters pojkvän spelar i ett jättebra band som du borde skriva om, de brukar spela på Kafé 44.

 
Så här fortsatte vårt samtal utan att över huvud taget leda någon vart. Den hemska sanningen som uppenbarade sig var dock inte femtioåringens dåliga uppfattningsförmåga. Nej, efter ett tag började vi diskutera hur bandet lät.

Det visade han sig inte ha en aning om. Han hade aldrig hört dem. Han hade läst om att de spelat vid ett tidigare tillfälle och sagt åt sin dotter att gå dit – eftersom det var gratis…
   Faktum är att han inte ens visste att bandet låg under det skivbolag han själv representerade.
   Efter spelningen, som var fantastisk ur alla aspekter, lyckades jag springa in i honom igen och kunde inte låta bli att fråga:
   – Vad tyckte du då?
   – Ja, det lät ju ungefär som du sa. Men det var ju inte särskilt bra, det måste väl ha varit nåt fel på ljudet, va?
   Alltså, vi ska inte driva med mannen, han var faktiskt inte h-e-l-t ointresserad av musik, han uppgav till exempel »The Radioheads« som en stor favorit (»men det måste väl vara fem-sex år sedan de släppte nåt nu?«). Men om vi tittar på vad vi har här finner vi en man som anser sig vara för gammal för att läsa tidningarnas nöjessidor, men som gärna frotterar sig med punkarna på Kafé 44, som gillar Radiohead men inte har en aning om vad hans företag över huvud taget sysslar med.

Visst vore det katastrofalt om styrelsen började lägga sig i den kreativa processen, men tror ni inte att Volvos styrelse har ett hum om vilken Volvos senaste modell är?
   Fast populärmusik kan väl inte tas på allvar? Som bäst är det en produkt som kan gå att sälja.
   Och åter igen har denna företeelse vi romantiskt vill se på som en undergroundrörelse avslöjat sig. Toner är ointressanta, så länge de inte går att översätta till siffror.
   Männen vars livsverk sitter i musiken, som gråter över tonerna och blöder över gitarrsträngarna har de inte ens sett i ögonen, om de ens existerar för dem. Och så länge sanningen är sådan är det med en bitter smak som jag sätter nästa platta i växlaren.