Kungen av New York

Tre trumslag snabba som en uppjagad hjärtrytm. Keyboardklanger likt kvicka klackar på asfalt. En samlad, sammanbiten röst. 

 »Down the dirty city streets,
   black-topped sneakers on my feet,
   I raced thru early teenage years
   and dealt with all those nameless fears«

 »Waiting as the school bell rang
   to drop my books and join the gang
   in alley fights and stick ball games
   when passing girls wore dirty names«

»The Truth Will Set You Free« är inte den kändaste av Dion-låtar, förmodligen inte heller den i grund och botten bästa. Låten kom till långt efter det att mannens bäst före-datum gått ut.
   Men den självbiografiska texten, den gripande melodin och den pulserande musiken hör till det mest levande som han har skrivit. Det är poetiskt, känslostarkt och gatuepiskt som en Mink DeVille-ballad eller en extra inspirerad Martin Scorsese-film.
   Trots att produktionen är aningen åttiotalsaktigt svulstig och kompet lite tidstypiskt otympligt kännetecknas låten av ett framåtforcerande driv och en detaljkänsla som bara kan komma från en person som har kallats »King of the New York Streets«.

 
Egentligen skriver jag det här ett år för sent. Det har nämligen gått ungefär ett år sedan Dion-boxen »King of the New York Streets« släpptes.    I min värld välte det paketet upp och ned på tankar, världsbild och skivsamling. Allt som dessförinnan hade existerat och betytt något kom plötsligt i ett nytt ljus. Allt omvärderades från grunden sedan jag hört låtarna som fyller den tre CD-skivor stora samlingen. Jag var ingen främling för Dion innan boxen gjorde entr» i min värld, men det var först här – när jag fick hans karriär sammanfattad, koncentrerad och ställd framför mig som en helhet och ett livsverk – som alla dörrar sparkades in.
   Men, när jag tänker efter, man kan förstås aldrig skriva om Dion för sent.
   På samma sätt som man kan skriva hur mycket som helst om andra stora och betydande sångstilister som Hank Williams, Jerry Lee Lewis, Sam Cooke, Bobby Bland, George Jones, James Carr och Van Morrison kan man när som helst, var som helst, hur som helst återvända och återknyta till arbetarklasshjälten från Bronx, gatukungen och överlevaren Dion. För övrigt en artist som är bra mycket mer komplex och äventyrlig än vad den gängse uppfattningen gör gällande.
   Att jag tänker på Dion nu, i denna stund, beror på två saker.
   Först för att jag nyligen drabbades av ytterligare ett »längtan till New York«-anfall och i samband med detta mindes hur jag vid mitt förra besök i staden, för drygt ett år sedan, köpte ett inte så värst slitet vinylexemplar av Dion-plattan »Ruby Baby« från 1963 av en rundlagd man med italienskt påbrå. Han höll ännu på att packa upp sina försäljningsbord och placera dem på trottoaren. Men jag kunde inte hålla tillbaka nyfikenheten utan började bläddra i en av alla de skivkartonger som han precis hade lastat ut från bakluckan på sin bil, parkerad som den var på den tungt trafikerade tredje avenyn.
   »Ah, one of the New York greats! Dion DiMucci!«, jublade han inte utan stolthet när jag sträckte fram omslaget. Själv var jag belåten bara över att ha inhandlat en gammal Dion-LP av en italienare på plats i New York. På gatan. Det var liksom som det skulle vara.
   Den andra anledningen till att artisten ifråga befinner sig i mitt medvetande är att jag för närvarande läser Phil Spector-boken »He’s a Rebel« av Mark Ribowsky, där Dion, om än ganska kortfattat, figurerar. Spector producerade ju Dions sista verkliga kommersiella kraftansträngning som popartist, mästerverket »Born to Be With You« från 1975.

»Over my shoulder and back thru the years
   I can see my father’s eyes
   in my memory
   Saying that Jesus died upon the cross, all was won and nothing lost
   and how the truth will set you free yeah
   Son – the truth will set you free«

»The Truth Will Set You Free« är en gatuskildring vars närvaro och autencitet är påfallande stark med tanke på att Dion 1980, året då låten spelades in, var lite drygt fyrtio år gammal och för längesen hade lämnat de turbulenta miljöer som han i texten sjunger om. Men minnena, konflikterna med pappan och sökandet efter en egen identitet lever jämt vidare, jagar och påminner honom för alltid. Av detta blir det en bitterljuv livssymfoni lika stor, omtumlande, vacker och sorgsen som livet självt.
   Mest av allt berättar texten om hur berättarjaget slits mellan hängivenheten till den katolicism han fostrats i och alla kittlande lockelser och förföriska synder som storstadsdjungeln och sedermera framgången lockar med.

»I turned my collar, I combed my hair,
   I’d hide all the confusion there
   When two dimes made my pockets ring
   I was a wealthy New York king
   Being cool by the candy store
   I knew my world yet wanted more
   My high school colors of black and blue
   they would disturb my point of view«

De flesta förknippar nog Dion med doowophitsen, exempelvis »Teenager in Love« och »Where or When«, som Dion & The Belmonts spelade in i slutet av femtiotalet. Eller alla snärtiga popklassiker från tidigt sextiotal; »Runaround Sue«, »The Wanderer«, »Lovers Who Wander«, »Ruby Baby« och andra delikata ungdomsanthems från eran innan Beatles, Stones och Motown tog över fullkomligt.
   Medan samtida vita sångare som Elvis, Jerry Lee, Carl Perkins och Roy Orbison var färgade av söderns country-, blues- och gospelmusik var den unge Dion, likt Bobby Darin, mycket mer urban. Hans låtar var kärnfulla, dramatiska och instinktivt intagande minioperor baserade på doowop, pop och den lättsammaste rhythm’n’blues. Därtill skänkte de tydliga spåren från den skönsjungande italienska bel canto-traditionen en distinkt särprägel.
   Men det som främst höjde Dion över mängden av likasinnade blekansikten till popsångare var kanske det faktum att han själv allra helst lyssnade på Hank Williams ödesmättade countryballader och grova bluesfarbröder som Howlin’ Wolf och John Lee Hooker. Trots att han inte använde något av dessa element i sin musik – i alla fall inte förrän han nått mer än tio år in i sin skivkarriär och heroinet hade börjat äta på honom – lärde han sig därifrån att rösten är det allra viktigaste av verktyg. Inte bara något som ska vara oskyldigt, gulligt och slätstruket menlöst ‡ la Fabian, utan något som faktiskt kan och rentav ska förmedla känslor. Stora, viktiga, omvälvande känslor.

Med lite tur ser möjligen en och annan Dion som mannen bakom en radda fenomenala pop-, folk- och bluespräglade plattor från sent sextiotal och tidigt sjuttiotal. Det var vid den här tiden han spelade in bluesrysaren »Daddy Rollin’ (In Your Arms)«. Denna hypnotiska och otäcka droguppgörelse till singelbaksida spelade han in ihop med ett gäng jamaicaner i innandömet av en bowlinghall, av alla ställen. Den legendariske rockjournalisten Dave Marsh beskrev en gång låten så här: »Haunted electric guitars clang and clash against one another, drums pound in from another room, uniting in a wad of noise symbolizing nothing but spelling out pain and fear.« 

Jag lovar er, tro varenda ord.
   Det var också vid den här tiden, 1968, som han åter besökte de övre regionerna av topplistorna med A-sidan på samma singel, den eleganta inspelningen av »Abraham, Martin & John«. Dessvärre var han alldeles för djupt nere i knarkträsket för att hans karriär skulle kunna dra några speciella fördelar av den framgången.
   Och året därpå gjorde Dion sin fantastiska tolkning av Tom Paxtons »I Can’t Help But Wonder Where I’m Bound«. Jingle jangle-pop skimrande och klangfull som någonsin The Byrds »She Don’t Care About Time«, fast mer dömd och dämpad.
   På sjuttiotalet varvade Dion storartade album och låtar, oftast inom singer-songwriter-genren, med onödigt nostalgiska återblickar på hur han lät en gång i tiden – när han verkligen var »King of the New York Streets«. Men det som höll karriären flytande var ju inte så mycket de nya, ambitiösa skivorna, utan snarare återföreningarna med Belmonts.
   Det allra värdigaste och bästa som han var inblandad i under det här decenniet var det tidigare nämnda Phil Spector-samarbetet »Born to Be With You«. Men två förlorade och mer eller mindre förvirrade ikoner från det förflutna var absolut ingen garanti för en automatisk försäljningssucc». Plattan blev tyvärr en praktflopp och gavs inte ens ut i USA.

 
Dion är än i dag verksam som skivartist. Så sent som i fjol kom albumet »Déja Nu«, som mest bjöd på gubbgosigt retrogung. Men där fanns även två hjärtvärmande och rörande Bruce Springsteen-covers, »Book of Dreams« och »If I Should Fall Behind«.    Mest tagen av dessa torde Dion-lärljungen Springsteen själv ha blivit. Han är ju en av dem, ihop med Lou Reed, Paul Simon och Bob Dylan, som flitigast har hyllat Dion genom åren.
   Man kan anta att de alla växte upp med Dions låtar på högsta volym från radion. Och att de alla är tacksamma för att det var han som med sina låtar gjorde popmusiken och poplyriken genuint street smart. Hur han med subtila gester klarade av att uttrycka både knivskarp tuffhet och valpig känslighet (lyssna på singeln »[I Was] Born to Cry« från 1965 så förstår ni exakt) i en och samma låt. Och hur hans melodier var obekymrat lekfulla och oborstat attitydstarka på en och samma gång. Mer än någonting annat tror jag att de i Dion ser en man som flera gånger har varit nere för räkning men som jämt kommit tillbaka. Tilltufsad, men inte baktungt bitter – bara några erfarenheter rikare. En förebild, helt enkelt.
   I »King of the New York Streets«-boxens liner notes skriver Springsteen: »Italian-American rockers of the world unite! All hail Dion, the real link between Frank Sinatra and rock’n’roll. He could’ve been in either the Rat Pack or the E Street Band if either had been lucky enough to have him.«
   Kärleksfullt och ödmjukt formulerat, visst, men inte desto mindre helt och hållet sant. För det är egentligen inte Dion som har gått måste om någonting, det är musikbranschen och skivköparna som ofta inte haft förstånd att ägna honom den uppmärksamhet han så väl förtjänar. Det är dessa människor som är en upplevelse – och inte vilken upplevelse som helst – fattigare.

   »It’s not what’s in your pockets, son
   but what’s in your heart that makes us one«

Inget av det som jag har hört av Dions senare inspelningar kan mäta sig med det han spelade in på femtio-, sextio- och sjuttiotalet, inget är heller i nivå med »The Truth Will Set You Free«. Men man kanske inte heller kan begära att det i varje låt ska vara möjligt att sammanfatta ett helt liv. Det är inte i varje låt som far och son kan växa upp tillsammans, skiljas åt och sedan återförenas. Och man kan ju inte kräva att varje låt ska vara lika stilfulländat scenisk och magisk som en Scorsese-film.
   I boxens liner notes skriver Dion själv om »The Truth Will Set You Free«:
   »It has truth and it has freedom, and if you’re a rocker, you care about both of those things«.
   Förresten älskar jag inte bara den här låten, jag älskar människor som vågar kalla sig »rocker« och stå för det fullt ut.
   Och på köpet vet ni vad ni ska önska er i julklapp.