Regnbågens barn och annat konstigt

Har lyssnat oroväckande mycket på Prince i år. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske för att hans musik ständigt är närvarande på ett eller annat sätt, oftast via andra artister som D’Angelo, Maxwell, Bilal, Alicia Keys och några hundra till. Och trots att många försöker är det nästan ingen som kommer i närheten av Prince fantastiska blandning av sex, funk och pop. Ingen klarar heller av att skriva lika starka ballader som den kortväxta krumeluren. Och varje gång som någon försöker smälta samman pop, rock, gospel och funk måste han eller hon mäta sig med Prince sanslösa dubbelskiva »Sign O’ the Times«, vilket gör att han eller hon för det mesta känns blekare än en invirad mumie.

   Så jag har suttit framför stereon och pluggat mina Prince-skivor lite oftare än vad som är riktigt hälsosamt. »Dirty Mind«, »1999«, »Purple Rain«, »Parade«, »Lovesexy«, boxen »The Hits/The B-sides«, »Sign O’ the Times« … Jag vet inte hur många gånger jag återupptäckt den fulländade »Little Red Corvette« – popmusik blev inte så mycket bättre under åttiotalet. Det är även svårt att inte undra var Prince förmåga att skriva låtar som »Nothing Compares 2 U«, »How Come U Don’t Call Me Anymore« eller »Adore« tog vägen. Sist han kom i närheten av de höjderna var med »The Most Beautiful Girl In the World«. Förmodligen är artisten som först kallade sig Prince, bytte namn till en symbol och sedan fövandlades till en Prince igen, inte intresserad av sådana banala saker längre.

Jag upptäcker också att man kan pussla ihop ett hållbart blandband från mannens förvirrade nittiotal. Åtminstone om man redigerar hårt i materialet från trippelburgaren »Emancipation«, »Rave Un 2 the Joy Fantastic« och några skivor till som jag glömmer namnet på så fort jag ställer tillbaka dem i hyllan. Vid ett tillfälle går det så långt att jag börjar ringa runt till mina kollegor och fråga efter den där skumma boxen »Crystal Ball« från 1998, men det är lönlöst. Ingen har brytt sig om att spara den. De har dumpat den så snabbt som möjligt i närmaste second hand-butik och förmodligen gjorde de rätt.
   Och precis när febern börjar lägga sig släpper Minneapolis-sonen ett nytt album, »The Rainbow Children«. En platta som jag utan att blinka betalar 250 kronor på import för att få höra. Varför? Kanske för att jag hoppas på att den innehåller ett enda spår som påminner om »U Got the Look«. Kanske för att jag alltjämt tror att Prince kan få ur sig en uppföljare till makalösa »Another Lonely Christmas«.
   Ha ha. De naiva förhoppningarna går i kras snabbare än man hinner säga »Batdance«.

På hemsidan www.npgmusicclub.com har förhandssnacket beskrivit albumet som kontroversiellt, spirituellt, upplyftande, utmanande och inte minst fantastiskt. Inget kunde vara mer fel. »The Rainbow Children« är bara jobbig. Plattan får D’Angelos mörka »Voodoo« att framstå som Phil Spectors »A Christmas Gift For You« i jämförelse.
   Prince och hans musiker jammar sig vilse i en ljudvärld som innehåller lite av varje. Improviserade Eddie Van Halen-solon, afrikanska rytmer, Frank Zappa-funk, saxofoner utan koppel, tvärflöjter, syntmattor, new age-körer och fusion, fusion, fusion. Melodier och refränger? Inte den här gången. Som sagt, sådant banalt dravel struntar Prince i numera. Han ger hellre plats åt teorier om kärleken, Gud, djävulen, digitala dimmor, digitala trädgårdar och evigt liv. Med jämna mellanrum dyker en mörk röst upp och pratar om regnbågens barn och en massa obegripliga konstigheter.

»The Rainbow Children« är uppdelad i femton kapitel och det ska finnas en röd tråd i kaoset. Det finns de som påstår att Prince på detta sätt vill kommentera världens tillstånd. Jag tror dock att han bara driver med oss. Jag hittar något slags hopp i James Brown-funkiga »The Work pt.1«, relativt lågmälda, D’Angelo-besläktade »Muse 2 the Pharaoh« och avslutande »Last December« – den förstnämnda och sistnämnda gästas för övrigt av Larry Graham och hans mullrande bas.
   Men det går över ganska fort. Det är inte speciellt givande att höra Prince sjunga om faraoner och att NATO blir OTAN baklänges.
   Att lyssna på »The Rainbow Children« är en lika skräckinjagande upplevelse som att se R.Kelly göra opera av »I Believe I Can Fly«.
   Jag saknar ord.