Ett »hmm…« säger mer än tusen skivor

Varsamt tassar sig låten fram. 

Till spartanskt, akustiskt och sprött folkmusikliknande komp nästan viskar Rosie Thomas mer än hon sjunger.
   Men textens varma, kärleksfulla och bildrika scener, liksom röstens emotionella egenhet, framgår ändå med all tänkbar tydlighet.

»I’ll put my favorite white dress on
   and my two dollar shoes
   tie my hair up the way you like
   make you see that I’m still in love with you«

Den sorgsna, ödesmättade melodin gör att man anar att berättarjaget knappt vågar tro på vad hon säger. Eller… fantiserar hon bara?
   Den här ovissheten – att texten uttrycker en sak, melodin en annan – bidrar antagligen till att det blir så starkt, så nära, så nervdallrande.

»I’ll play your favorite records
   make you some homemade coffee cake
   let you win me in a hand of poker
   convince you to never want to go away«

Gitarrer plockar, fingrar skrapar mot strängar och över ett bakomliggande piano – lika ensligt som någonsin Robert Lloyds varsamma tangenter på The Dream Syndicates gripande självmordsscenario »Someplace Better Than This« – förlorar sig Rosie i musiken och hummar sig hemlighetsfullt igenom det som troligen är det som normalt kallas refräng.
   Ja, det enda hon sjunger i refrängen är »hmm…«.

Fråga mig inte hur men detta ordlösa mummel säger mer om kärlek och närhet och längtan och smärta och livets innersta väsen än i princip alla andra skivor som har släppts under året. Det låter ungefär som det skulle göra om det lite omaka paret Elliott Smith och Emmylou Harris framavlade en dotter – en synnerligen talangfull sådan. Här finns den där febriga intimiteten som hördes på »Elliott Smith« och »Either/Or« och här finns Emmylou Harris oemotståndliga innerlighet och naturliga »high lonesome«-hjärtlighet.

Det är en röst som inte behöver ta i för att höras. Den behöver bara ta ton för att världen ska stanna upp en smula. Härom natten, när jag för första gången hörde det bräckliga och ljuva underverk som »Two Dollar Shoes« är, stannade min värld upp en smula.
   Hastigt och lustigt påmindes jag om kraften i musik. Och kraften i kärlek.
   Och lika hastigt och lustigt visste jag med säkerhet vilken låt som är årets bästa.

Jag trodde att jag hade musikåret 2001 klart för mig. Men tro är, som bekant, inte synonymt med att veta. Och nu, med facit i hand, känns det som att innan jag hade vetskap om »Two Dollar Shoes« visste jag i själva verket ingenting om någonting. 

Musikupplevelser kan ju vara av högst varierande natur. De små stunderna visar sig inte sällan vara de största.
   Exempelvis var ett av årets finaste ögonblick när jag härom dagen tog en snabb kopp kaffe på en av stadens alla kaffebarer. Ur högtalarna på det lilla stället hördes Louisville-bandet My Morning Jackets senaste, utmärkta album »At Dawn«. Överraskande – men ytterst glädjande – att budskapet om den gruppens förträfflighet spridits utanför det hellqvistska hemmet.
   Jag satt kvar långt efter det att min kopp kaffe var urdrucken. Jag ville stanna kvar i My Morning Jackets ödsliga sensitivitet – som stod i skarp kontrast till den tilltagande julruschen på gatorna utanför – så länge som möjligt.
   I övrigt var musikåret 2001 så mycket, så många vitt skilda saker.
   Alltifrån The Soundtrack of Our Lives monumentalt revanschlystna spelning på Cirkus till den lika underhållande som lärorika boken »Mikrofonkåt« av Fredrik Strage.
   Alltifrån den knock det var att för första gången höra Missy Elliotts »Get UR Freak On« på MTV till drabbningarna med somliga Broder Daniel-medlemmar i samband med att de fick läsa utkastet till det som blev den lyckosamma artikeln om bandet i Sonic nummer tre.
   Alltifrån George P. Pelecanos lika vackra som våldsamma deckare, fyllda med coola musikreferenser (hoppa hopprep till Tommy Keene och The Long Ryders har väl aldrig vare sig Wallander eller Winter gjort, va?), till det faktum att jag i våras hade countrylegendaren och gentlemannen Bill Anderson i andra änden av telefonluren.
   Alltifrån kraften, skönheten och den självklara pondusen i Jay-Z:s »Heart of the City (Ain’t No Love)« till en sen natt, eller rättare sagt tidig morgon, på Hultsfredsfestivalen då delar av Sonic-redaktionen bar på prylar genom ett tyst och stilla villaområde när Howlin’ Pelle Almqvist plötsligt dök upp ur ett buskage och frågade om vägen till närmaste korvkiosk.
   Alltifrån den begåvade strulpellen Ryan Adams olika nycker till det mäktiga, för att inte säga oavkortat majestätiska, i George Jones-balladen »I Am«.
   Alltifrån bilderna av Smokey Robinson som fladdrade förbi när T.O.K. sjöng som änglar i »I Believe« på Berns till den ostoppbara forceringen i Black Rebel Motorcycle Clubs låt »Whatever Happened to My Rock’n’Roll (Punk Song)«.
   Alltifrån Håkan Hellströms snudd på chockartat triumferande scenshower till den omtumlande vitamininjektion som det var att läsa »The Nick Tosches Reader«.

 
Men just nu, när jag i denna stund ser tillbaka på 2001, hör jag bara »Two Dollar Shoes« med Rosie Thomas eka i mitt medvetande. Och jag både hoppas och tror att det så ska förbli.

»I’ll leave you notes in the morning
   and get you ready for your day
   kiss your lips before you leave me
   make you see my love for you will never change«

Allra första gången jag hörde namnet och rösten Rosie Thomas var i fjol när hon sjöng den övergivna »Parking Lot« på Damien Jurados album »Ghost of David«.
   Men jag tänkte inte så mycket mer på det, trodde väl bara att hon var en i raden av sympatiska sångare som passerar revy.
   Men så en natt i början av den här veckan, när jag egentligen skulle göra något annat, surfade jag in på skivbolaget Sub Pops hemsida. Där visade det sig att man kunde ladda ned en låt från Rosie Thomas nyutkomna EP »In Between«.
   Låten var »Two Dollar Shoes«.
   Jag tror faktiskt att det räckte med att läsa titeln för att jag skulle förstå att det här var något för mig. Att det här var något stort. Att det här var något som skulle betyda lite mer än det vanliga. Det lät ju så… enkelt vardagspoetiskt.

»And at night I’ll tuck you into bed
   tell you stories ’till you fall asleep
   and then I’ll hold you under the moonlight
   and hope that you will always be this close to me«

Rosie Thomas har ett förflutet i Detroit-bandet Velour 100, som jag har kass koll på. Numera bor Rosie i Seattle, där hon tillsammans med Eric Fisher (gitarr och keyboard) och Andy Myers (trummor och moog) har spelat in debutalbumet »When We Were Small« som släpps den 22 januari. Alla som har hört »Two Dollar Shoes« vet att det är då och först då som den verkliga julaftonen äger rum. 

Fast om ni redan nu, via www.subpop.com, beställer »In Between«-EP:n kan ni snart ha »Two Dollar Shoes« i er egen skivsamling. Eller så kan ni förstås nöja er med att tanka hem den. Det viktiga är ju att ni hör låten, ni får ju inte missa årets bästa.

   »Hmm…«