2002 blir lo-fi-året






 

När mardrömmarna blev för svåra pallrade sig Johan Jacobsson iväg till en spågumma för att skaffa sig visshet om framtiden. Och fick ett synnerligen glädjande besked: nästa år kommer mer än något annat att handla om lo-fi!

Ur underjorden kryper de fram, unga, hungriga, nere med det senaste. De håller upp skivor framför mig som jag aldrig hört talas om, de skriver så bra att datorskärmar kortsluts och papper fattar eld. De ler, blottar tänderna, väser »face it, you’re old and out of touch«.
   De klänger på min rygg tjugofyra timmar om dygnet.
   Men jag tänker inte leta upp en platt sten och lägga mig under den och dö, inte än.
   Så för ett tag sedan, efter tio sit-ups och fem armhävningar, ringde jag nummerupplysningen och begav mig med en adress nedstoppad i byxfickan ut på Stockholms klockan-halv-fyra-på-morgonen-tomma gator.
   En kort bussresa, en rask promenad och plötsligt stod jag framför ett 1700-tals-hus på Kammakargatan. Mitt mål. Uppe vid taknocken satt bevingade stendemoner med sina stela gap i hemska grimaser. Det hade börjat duggregna. Borta över Lidingö slog blixtarna ner. En taxibil åkte förbi. Frågar du mig svarar jag att jag är helt säker på att Jason Lee satt i den.
   Jag ringde på porttelefonen. En kraxande röst svarade, svårt förvriden av den dåliga högtalaren.
   – Så du har kommit för att lära om framtiden. Stig på.
   Gångjärn gnisslade, den mörkbruna träporten svängde sakta upp. Jag klev in i den stearinupplysta hallen. Tog hissen till tredje våningen.

 

Hittade inte texten »Mme Sibylla« på någon brevlåda. Tog hissen till andra våningen. Hittade texten »Mme Sibylla« på en brevlåda. Knackade på där. En gammal kutryggig kvinna helt klädd i svart tittade ut, nickade helt stilla, bjöd mig in.

– Du åkte till fel våning, eller hur? Jag visste att du skulle göra det.

En kopp stärkande tchae-té innanför våra respektive västar senare gick vi in i Mme Sibyllas orientaliskt inredda kokvrå. På en tjock, lila sammetsduk stod den. Kristallkulan.
   – Vad kommer att hända i musik-Sverige år 2002? Eller hur?
   Jag nickade till svar.
   Mme Sibylla satte sig ner, förde händerna över kulan, smekte den.
   – Jag ska berätta.
   Jag svalde som bekräftelse att det var helt okej.
   – Fyra saker har stor betydelse, sa Mme Sibylla allt medan hon stirrade intensivt in i dimmorna som vällt fram i kulans inre. I början av nästa år kommer Pavements magnifika debutalbum »Slanted & Enchanted« att återutges av Domino/MNW. Den nionde februari kommer folk över hela landet att vallfärda till Allhuset i Stockholm för att se världens bästa Daniel Johnston. Beat Happening-boxen är på väg. Och sist men inte minst har ju Phlegm börjat repa ihop igen – om inte det faktumet kan jämställas med Jesus utdrivning av månglarna ur templet kan inget. Lo-fi:n kommer återigen att ta över detta land. Michael B Tretow kommer att uttala sig kritiskt i Aktuellt!

 

Mme Sibylla tog en paus medan jag torkade upp t»et jag spottat ut av upphetsning.    – Redo? Bra. Du minns hur det var i mitten av nittiotalet? Då lo-fi etablerade sig som ett begrepp, då ensamma män med krassliga portor tog sig in på tidningarnas kultursidor, då alla var nere med Sentridoh? Tänk dig det gånger tio.
   Mme Sibylla tog en paus medan jag hävde mig upp på kudden jag trillat av.
   – Redo? Bra. Om du tycker att Sverige har många akter du vill kalla lo-fi nu – The State of Samuel, Åskar, Tomas Denver Jonsson, Paddington Distortion Combo, Martin Bonnier, Björn Kleinhenz, Kattmusik, Iamuse, Erac 9, By Coastal Café – vänta bara till augusti.
   – By Coastal Café existerar inte längre som band, hörde jag mig själv pipa besserwisseraktigt.
   – Tror du inte jag vet det? Men deras LP på Lissy’s lär släppas vilken dag som helst under 2002. I alla fall, från Treriksröset till Öresundsbron kommer fanzines att skrivas, kassettbolag att etableras, hundratals pojk- och flickrum kommer att lysa av glödande gitarrsträngar och röda inspelningslampor. Inspiration, passion, reduktion! Gör det själv!
   – S-s-ser du n-n-något mer?
   – Det är svagt men jag tror att en fyrtio sidor lång artikel om lo-fi:n då och nu signerad Jonas Möckelström kommer att publiceras i Månadsjournalen, återutgivningar på CD med det bästa från Abborre och Scary Cassettes är möjliga, likaså Footage – The Movie, Goblin Universe som huvudakt på Emmaboda, fanzinet Hyperstation vol 2, Phlegms »Baby Hates Distortion« etta på Tracks och självbiografin »Mitt liv som Lo fi-Håkan«. Nej, dimmorna har definitivt skingrats, det är dags för dig att gå. Tack för besöket – det blir två kopparmynt.

 

Väl ute på Kammakargatan igen, regnmolnen var bortblåsta, de sista stjärnorna tindrade på himlen. Jag gick hem utan att stöta på en enda levande varelse, la mig direkt i sängen och somnade gott. Vaknade tio timmar senare med ett leende på mina läppar.
   – Vad glad du ser ut, sa min fästmö över en kopp frukostkaffe. Har mardrömmarna upphört?
   – Ja, svarade jag.