Inte en enda död sekund
Markus Larsson sitter hemma och väntar otåligt på att det ska börja släppas skivor igen. Då klättrar Tom Waits in genom brevinkastet och dagen är räddad.
Min julklapp kom sent i år. Skickad av en bootleg-välgörare från norr tog den sig in genom brevinkastet i tisdags, landade på hallmattan, kröp in i stereon och började prata om att spindlarnas kuk sitter på ett av benen. Det tog två och ett halvt år, men genom liveupptagningen »At the Cirkus« har jag äntligen fått höra Tom Waits andra konsert på Cirkus i Stockholm, den 14 juli 1999.
Själv var jag på plats dagen innan. Det var det bästa jag någonsin sett. Jag betalade över 600 kronor för biljetten och det svineriet var tyvärr värt vartenda öre. Om någon hade satt sju getingar, åtta plus eller fjorton stjärnor hade jag inte höjt på ögonbrynen.
Jag vet, jag vet, att skriva om en Tom Waits-bootleg kanske inte är det mest angelägna man kan göra år 2002. Illegala liveupptagningar som ges ut i små upplagor brukar bara vara intressanta för de mest inbitna fansen och den här utgåvan har väl de initierade haft koll på ett bra tag vid det här laget.
Men jag kan inte låta bli. Så här i början av året, när det hetaste som släpps är en unplugged-platta med Jay-Z, uttjatade Ruff Ryders och trista Sophie Zelmani, dröjer jag mig gärna kvar vid Tom Waits 1999.
»At the Cirkus« är utgiven av Crystal Cat Records – det kanske bästa bolaget av dem som koncentrerar sig på att frälsa nördar med piratskivor, ljudkvalitén är nästan alltid utmärkt. Dubbeln innehåller totalt 30 spår, vad jag förstår samtliga låtar från Waits två konserter. Och som extrabonus får man, vilket är helt logiskt i såna här sammanhang, »Chocolate Jesus« från Dave Lettermans talkshow.
Och så fort Waits trampar igång det inledande titelspåret från musikalen »The Black Rider«, uppbackad av en sparsmakad men ändå märkligt högljudd kvartett bestående av Smokey Hormel på gitarr, Larry Taylor på ståbas och gitarr, Barry McGough på klaviatur och Andrew Borger på trummor, är jag tillbaka i min stol uppe på högra läktaren.
Jag ser hur den kråkliknande trubaduren ställer sig på ett litet träpodium och stampar omkull Cirkus. Jag får i huvudsak uppleva den Tom Waits som sedan »Swordfishtrombones« vänt upp och ner och ut och in på sin oefterhärmliga, cabaretmuterade hybrid av blues och rock. Ibland sitter han vid pianot och sjunger ömma ballader och ibland vrålar han i en megafon. Och det existerar inte en enda död sekund.
Det är också glädjande att den första kvällen innehöll ett bättre låtval och mellansnack. Visst, jag missade den eviga klassikern »The Heart of Saturday Night«, men fick i stället höra personliga favoriter som »Goin’ Out West«, »Heartattack and Vine«, »Time« och den vackraste ballad Tom Waits skrivit – »Who Are You« från det apokalyptiska albumet »Bone Machine«.
Och däremellan pratar han om hur råttornas tänder börjar växa genom skallen om de inte får äta, att ärret efter en blodigel ser ut som ett Mercedes-emblem och att ju mindre staden är, desto större cigarettändare bär innevånarna omkring i sina fickor.
Personligen lär jag inte sluta lyssna på »At the Cirkus« förrän Tom Waits släpper sina två nya album till våren. Det finns ingen anledning att lägga något som är fulländat åt sidan.