Lika delar nu och då

»Ah, han är ju mysig alltså.«

Det var varken far eller familjen Hellqvists storhjärtade men ständigt småstressade border collie som mor syftade på när hon sa så, under tidigt åttiotal i Tranås.

Nej, det var en i vårt tycke inte särskilt fager, polisongförsedd och sydstatsbräkande amerikan hon hade i sin blick när hon fortsatte att titta med tindrande ögon.

»Ful men ändå snygg på nåt vis.«

Som jag minns det sa hon det varje gång han dök upp i TV, hördes på radio eller när hon la någon av Doug Sahms eller Sir Douglas Quintets plattor på skivtallriken och försökte ta sig en svängom i vardagsrummet med första bästa offer. Inte sällan fick den yngste och mest lättduperade i syskonskaran, en tanig parvel i prickig pyjamas vid namn Pierre, agera ställföreträdande danspartner.

»Jävla knarkare«, muttrade far som vanligt. Lite på skämt men mest på allvar.

Men då dylika kommentarer fälldes från hans håll så fort en rockmusiker, vilken som helst, bara var i närheten av rutan eller ens kunde anas i radioetern la vi barn inte så stor vikt vid det.

»Knarkare, precis som alla andra såna där långhåriga typer«.

Kanske hyste han denna aversion mot långhåriga män i allmänhet och långhåriga manliga rockmusiker i synnerhet för att hans eget nu helt gråa hår hade tunnats ut betänkligt.

Kanske sa han så för att han aldrig, inte ens när han hade hår på huvudet, någonsin hade haft det långt. Det fanns liksom inte i begreppsvärlden, förmodligen inte ens i fantasin, när man var tonåring i en liten småländsk håla på femtiotalet och det närmaste rock’n’roll man kom var när kossorna på mejeriet i huset intill skulle mjölkas.

Kanske retades han bara.

Jag vet inte. Jag vet bara att när jag nu lyssnar på The Bottle Rockets nya platta »Songs of Sahm«, som ges ut en bit in i februari, hör jag i själva verket en del av min barndom. En del av min barndom tolkad av någon annan.

Och jag tror att jag först nu förstår varför jag ända sedan ganska unga år har haft en svaghet för hjärtsmärtande countrymusik, men också tokdansant tex-mex, smäktande soulballader, stökig blues, oemotståndligt inställsam pop och allt annat som fanns att tillgå på Sir Dougs själfulla (»You just can’t live in Texas if you don’t got a lot of soul«), mångfacetterade och gränslösa repertoar.

Det är ju dit som spåren leder, till Doug Sahm och min mamma.

The Bottle Rockets hyllning till Doug Sahm är inget mästerverk. Den ruffiga St. Louis-kvartetten gör visserligen inte bort sig – lyssna bara på den fina honkytonk-vädjan som »Be Real« är eller de sprudlande livskickarna som strömmar ut ur »Nitty Gritty« – men rockar väl hårt och fantasilöst på sina ställen.

Och »Songs of Sahm« visar på sin höjd ett par av alla de otaliga sidor Doug SaldaÒa, som han kallade sitt chicano-alter ego, hann visa upp och briljera med innan han den 18 november 1999 dog av en hjärtattack på Kachina Inn i Taos, New Mexico, vid en ålder av femtioåtta år.

Under sitt liv hann han med så mycket att det är omöjligt att sammanfatta eller greppa i det här krönikeformatet.

Doug Sahm hade många toppar och dalar, men alltid när han var som mest uträknad kom han tillbaka och firade nya artistiska triumfer – under senare delen av sitt liv med framgångsrika konstellationer som The Texas Tornados och The Last Real Texas Blues Band.

Jag själv, som inte har någon förstahandsrelation till honom, ser nog allra främst Doug Sahm som en länk mellan den riktigt gamla tiden och den nya, alltjämt rådande.

Som liten grabb i Texas träffade han 1952 självaste Hank Williams (»It was awful. His breath stunk of whiskey, and there wasn’t nothin’ left to him. He was all skinny, and his knees were sharp, poked right into me«, mindes Doug den här kvällen som skulle komma att bli den destruktive countrystjärnans sista föreställning någonsin) och fyrtio år senare, på nittiotalet, uppträdde han live med The Gourds och spelade in en duett på skiva med Uncle Tupelo. Band som tagit fasta på hans lika-delar-förvaltare-och-förnyare-attityd.

Detta var emellertid inte någon listig karriärplan som Doug Sahm klurat ut; för honom var det bara naturligt att allt hörde ihop. I San Antonio, där han växte upp, fanns allting inpå knuten och runt omkring. I dofterna, i smakerna, i historierna, i människorna, i miljöerna, i efterkrigstillståndets framåtanda och det medföljande myllret av kulturer som blandade toner från country, blues, jazz, soul, polka, western swing, doowop, rock’n’roll, cajun och mexikansk musik till en sjudande och synnerligen välsmakande gumboanrättning. Längre fram i sitt liv och sin karriär skulle han med samma oförställda självklarhet sluka den brittiska invasionen (»the beat was on the beat, just like a Cajun two-step«, sa han på fullaste allvar och pumpade 1965 ur sig The Sir Douglas Quintets genombrotthit »She’s About a Mover« och strax efteråt uppföljaren »The Rains Came« på exakt detta tema), bli polare med rockdigniteter som Bob Dylan och Jerry Garcia och på något vis även halka in i Willie & Waylons »outlaw«-anhang på sjuttiotalet. Både till utseendet och sett till hans musik var han lika mycket redneck som hippie.

Eller som han själv en gång uttryckte det: »I’m a part of Willie Nelson’s world and at the same time I’m a part of Grateful Dead’s. I don’t ever stay in one bag.«

Det finns massor av Doug Sahm-skivor, flera är fantastiska, mängder är åtminstone bitvis makalösa och, ja, några är väl inte så jävla essentiella. Vidare finns det åtskilliga samlingar, vilka i varierande utsträckning fungerar som introduktion till en snubbe som var både en traditionalist och banbrytande excentriker. För honom var det ändå samma sak.

Men en bra början, om ni orkar leta lite, är dubbel-LP:n »Sir Doug’s Recording Trip« som Edsel gav ut 1989.

Inte så långt efter Dougs bortgång släpptes det utmärkta postuma albumet »The Return of Wayne Douglas«. Jag fick ett exemplar skickat till mig av Reprise-bossen Bill Bentley, med en lapp som sa: »Doug always told me he was big in Sweden.«

Doug Sahm hävdade säkert en massa saker, varav somligt antagligen höll sig på fel sida av sanningen. Stora delar av minnet gick upp i gräsrök, har jag hört.

Men ett tag på åttiotalet gjorde han sig faktiskt, som en del måhända minns, skapligt populär i Sverige och övriga Norden genom flitigt turnerande och inte speciellt odödliga, tillika strategiskt övertydliga, hits som »The Ballad of the Wasa« och »Viking Girl«.

Hur som helst, en helg i fjol när jag åkte hem till mina föräldrar köpte jag med mig »The Return of Wayne Douglas«-CD:n och överräckte till dem.

Såvitt jag vet sitter far än i dag och muttrar om »jävla knarkare«, om än nu mest på skämt och lite mindre på allvar, medan mor skiner som en sol om våren och uttrycker salig tacksamhet så fort skivan eller Doug Sahm förs på tal.

Själv är jag mest glad över att kunna ge tillbaka lite av det som jag själv en gång fick.