Solrus i hörselgångarna

Tänk er Van Morrisons kontemplativa seanser på »Astral Weeks«, Phil Lynotts souligt struttande gatuscener i Thin Lizzy-klassikern »Dancing in the Moonlight«, Graham Parkers påträngande passion på »Howlin’ Wind« och »Heat Treatment« och väl avvägda doser av den harmonistarka gitarrpop som gjorde det bortglömda brittiska bandet The Hormones album »Where Old Ghosts Meet« till en så angenäm bekantskap för några år sedan.

Tänk er sedan någon som försöker förena allt det här på en gång, fast med en lite fjunigare röst – ja, då har ni Richard J. Parfitts platta »Highlights in Slow Motion«.

En av årets första skivsensationer. Som sprider sommar i hörselgångarna.

Någon som minns den rätt hårt rockande Wales-trion 60 ft Dolls från mitten av nittiotalet?

Jag gör det lite vagt, men jag kommer inte ihåg en enda låt.

När jag först såg namnet Richard J. Parfitt sa det mig ingenting, inte mer än att han förmodligen måste ha något samröre med Status Quo-gitarristen Rick Parfitt.

Men det har han inte, avslöjar den alltid välunderrättade Steen – som också är den som levererar beskedet om Richard J. Parfitts förflutna i 60 ft Dolls.

Han skulle kunna ha varit med i vad för band som helst, från Classix Nouveaux till Shanghai; det spelar liksom mindre roll när det han gör nu är så omstörtande.

Sen tisdagkväll på Sonic-redaktionen på Söder i Stockholm. Johan Jacobsson samlar ihop sina postrockpinaler och gör sig redo för att åka hem till Fredhäll i tid innan den lokala pizzerian stänger, Daniel Josefsson lirar Pains motbjudande version av »Eleanor Rigby« på väggskakande volym från Close-Up-redaktionen i rummet bredvid och Henrik Lyngåker mejlar in en text till nummer sex av Sonic och skickar med ett av sina alltid lika försynta önskemål: »Inga jävla kolon i min artikel.«

Snön faller, lätt uppblandad med regn, på Bondegatans öde stråk utanför vårt gallerförsedda fönster, samtidigt som undertecknad har händerna i en av de otaliga skivhögar som tornar upp sig i vår modesta redaktionsskrubb.

Upptäcker där en platta i en genomskinlig plastficka, det är en så kallad förhands-CD på en skiva som ännu inte är släppt. Ingen som helst info har följt med.

»Bäst att lyssna på den här också«, tänker jag, utan att egentligen ha lust att göra det, och lägger den opersonliga, till synes intetsägande, aluminiumdiscen i CD-spelaren och fortsätter sedan att plocka med papper och skriva på datorn.

När jag sitter där och lyssnar så där halvkoncentrerat tycker jag att låtarna har en nu för tiden ovanlig och befriande enkelhet och uppriktighet, och beslutar mig för att spela skivan igen. Och igen.

Det är på 46:ans buss på väg till Slussen, och sedan vidare hemåt i tunnelbanan, som jag verkligen omfamnar »Highlights in Slow Motion« när den ljuder i min bärbära CD-spelare.

I den akustiska, atmosfäriska öppningslåten och programförklaringen »Downtown« tar berättaren med oss till den del av stan »where the kids are dancing the night away« och där flickor kan vänslas med »dark-skinned boys, with teeths so white«.

Nästa låt, »Stone Honey«, är i själva verket inget annat än oförfalskad soulpop som skulle kunna vara en gammal bortglömd Chairmen Of The Board-singel tolkad av ett Teenage Fanclub i toppform. Det blir inte sämre av att Richard J. Parfitt utropar »Baby, we’re still young!« och sedan tutar loss i ett munspel. Inte utan att man tänker på en kille från New Jersey.

»Summergliding« är svävande, episk och poetisk som ett kärleksladdat epos av den unge, vitale Van Morrison från sent sextio- och tidigt sjuttiotal.

Titelspåret börjar som överproducerad och ansträngd U2-rock men byter plötsligt takt, färg och form och utvecklas snart till en närmast Waterboys-svävande folkballad.

»What We Talk About« snor det effektiva riffet från Neil Youngs »Don’t Cry No Tears«, lägger till en Matthew Sweet-gullig powerpopmelodi och saftar därtill på med Memphis Horns-liknande, majestätiskt blås. En, vad vi brukar kalla, stänkare.

I den gripande »I Wish I Was in Love With You« är Parfitt febrig och ordrik som en ung Graham Parker.

De sista fyra låtarna fortsätter på den inslagna linjen, även om de överlag är en smula mindre omistliga. Ett skimrande undantag dock: »Freckles of Gold« är en söt folkballadtrivialitet av den sort som bara en munter Bob Dylan, och möjligen Mike Scott, kan hiva ur sig en solig dag på landet.

Jag vet inte när »Highlights in Slow Motion« ges ut (av engelska Rough Trade Records, för övrigt) men det torde ske när som helst. Däremot vet jag att när så sker kommer vintern slutligen kapitulera till förmån för våren, och i samma stund som »Stone Honey«, »Summergliding« och »What We Talk About« sprids över världen övergår vårt grå slask i ljust solrus.