Läs med lurarna på

»Karras did half his line into one nostril, half into the other. He dumped some more coke from Donna’s snow-seal onto the mirror.

As the music ended, Donna said, ’You got any U2?’

’Uh-huh.’

’What?’

’I saw them on the Ontario on the Boy tour, and then at Ritchie in Collage Park to make sure I wasn’t missing something. The audience was in black leather, all of them pumping their fists in the air at once. It looked like Berlin in thirty-eight.’
(ur »The Sweet Forever« av George P. Pelecanos)

Det började med ett mail från Pierre.

Han skrev ett superlativspäckat meddelande där han ångade på om en författare som hette George P. Pelecanos och nämnde titlar som »King Suckerman« och »Right as Rain«. Sedan dess är inget sig likt. Sedan dess har Pelecanos böcker blivit lika viktiga i bekantskapskretsen som vad som helst av White Stripes, Hamell On Trial eller …And You Will Know Us By The Trail Of Dead.

Folk med alldeles för stora skivsamlingar har börjat hänga på Hedengrens bokhandel eller Akademibokhandeln i Stockholm lika ofta som de gräver sig fast i diverse skivbörsar. Och samtliga verkar känna till varenda romankaraktär – Marcus Clay, Dimitri Karras, Pete Karras, Nick Stefanos, Wilton Cooper och så vidare. Kunskaperna stannar inte vid själva namnen. Vissa har också koll på vilka kläder och vilken sport Pelecanos fiktiva figurer föredrar. Eller på vilka ställen som Clay, Karras, Stefanos och de andra brukar gilla att slå ihjäl några timmar med hjälp av mat, alkohol, cigg och kokain.

Det beror först och främst på att Pelecanos är världens bästa författare. Hans thrillerhistorier håller samma svindlande höga klass som James Ellroys becksvarta Los Angeles-svit, Sidney Lumets filmer och tv-serien »The Sopranos« när den är som bäst. Dialogen andas läsaren i nacken, blodet stänker rakt upp i ansiktet och slagen, tårarna och skratten hänger kvar i rummet långt efter att sista sidan slagits ihop.

Pelecanos penna fungerar som en filmkamera. Den sveper över hela Washington D.C. och fokuserar på desillusionerade män och förlorade ungdomar som hela tiden ställs emot omöjliga odds och beväpnade galningar. Men den som letar efter intrikata intriger kan läsa Agatha Christie istället. Pelecanos skildrar snarare människor som försöker överleva i en miljö som befinner sig i ett moraliskt, ekonomiskt och socialt sönderfall. Berättelserna drivs för det mesta framåt av slumpartade händelser som tvingar huvudpersonerna att söka hämnd eller att försvara sig med dödlig utgång. Pulsen ökar för varje sida och till slut exploderar allting i våldsamma infernon.

Men jag tror inte att Pelecanos skickliga prosa ensamt kan förklara varför notoriska skivnördar plötsligt yrar om dialoger mellan Dimitri Karras och Nick Stefanos.

Jag tror det beror på att Marcus Clay kallar Hüsker Dü för Whoppy-Doo i boken »The Sweet Forever«, att samme Clay äger skivaffären Real Right Records och att musiken över huvud taget har en lika framstående plats i böckerna som hos Nick Hornby.

I »Right as Rain« lyssnar den olycklige Terry Quinn på Bruce Springsteens »Backstreets« för att hitta ny styrka. I »Shame the Devil« diggar mördaren Roman Otis The O’Jays »Brandy« när han sätter sig i bilen. Och »King Suckerman« inleds bland annat med en rolig diskussion om Jimi Hendrix ska sorteras in under soul eller rock medan Curtis Mayfields »Back to the World« dånar fram ur skivaffärens högtalare.

George P. Pelecanos är mer än en lysande författare, han har briljant musiksmak också – vilket gör att berättelserna kopplar ett starkare grepp om en musikälskande läsare. Miljöerna blir på något sätt mer levande när en författare presenterar olika referenser som går att plocka fram hemma i vardagsrummet.

Och jag tvivlar inte en sekund på att Pelecanos kan få sin publik att upptäcka den musik han namedroppar. Den färgstarka inramningen gör att varenda låttitel känns oumbärlig. Personligen ville jag genast springa ut och köpa Dream Syndicate när Dimitri Karras ber en av sina damer att slå på albumet »Medicine Show« under en dimmig kväll, samtidigt som han förklarar att producenten Sandy Pearlman också jobbat med The Clash på »Give ’Em Enough Rope«.

George P. Pelecanos borde egentligen sälja sina böcker ihop med en cd som redovisar ett gäng favoritspår från handlingen. Ett slags motsvarighet till filmernas soundtrack.

Ett sånt hade med all säkerhet låtit strålande.

Just nu funderar jag på att stoppa in Pelecanos romaner i skivhyllan. Det är nog trots allt där de hör hemma. Om inte annat för att serien »D.C. Quartet« – som består av »The Big Blowdown«, »King Suckerman«, »The Sweet Forever« och »Shame the Devil« – är precis lika stark som Rolling Stones-sviten »Beggar’s Banquet«, »Let It Bleed«, »Sticky Fingers« och »Exile On Main Street«.

George P. Pelecanos är för övrigt aktuell med »Hell to Pay«, uppföljaren till »Right as Rain«. Pierre har som vanligt full koll och rapporterar att Pelecanos hinner få med namn som D’Angelo, Harold Melvin & The Blue Notes, Al Green och DMX under de första 90 sidorna.

»Hell to Pay« ligger bredvid min dator. Jag tänker läsa den med hörlurarna på.