Om vikten av att inte ha manchesterbrallor
Nuförtiden hatar Johan Jacobsson alla former av snobberi. Men när han var runt sexton var han, enligt sig själv, en riktig liten elitist.
Vilket han tänker bevisa nu. Av ingen annan anledning än att det ibland är kul att dra upp gamla ungdomssynder i ljuset.
Nedanstående halvsanna novell publicerades i antologin »Nya collage – unga tankar i text & bild« (Bonniers Juniorförlag, 1993). Den var då drygt ett år gammal.
Det var onsdagsmorgon. Jag satt på min vanliga plats, längst ned i högra hörnet, och försökte dölja mitt hat mot en av de finniga djävlarna som nu stod framme vid katedern och försökte övertala sina åhörare om vikten av att fylla i en enkät angående deras musikvanor. Oerhört viktig enkät, just det. Till ett oerhört viktigt specialarbete, just det. Jag lyssnade inte.
Jag var upptagen med att hata. Föremålet för mitt ofantliga hat var Mårten Engström, E3c, snubben i mitten med den där djävligt fula orangevita polotröjan, det där vidriga leendet, för att inte tala om brallorna…
Gröna! Vilket djävla skämt! Gröna djävla manchesterbrallor! Tio centimeter för korta gröna djävla åtsittande manchesterbrallor! Hur i hela friden kunde Cilla gilla honom?
Plötsligt kom Mårten Engström fram till mig och gav mig den oerhört viktiga enkäten. »Varsågod«, log Mårten Engström med den fula polotröjan, »er oerhört viktiga enkät.«
Jag kollade in enkäten. Fråga ett: Vilken musik gillar du att lyssna på mest? Fråga två: Vilka grupper gillar du bäst (ev grupp/sångare/sångerska) osv. Quesque tandem habutuere, Mårten Engström E3c, patientia nostra?
Guuud vilka löjliga frågor. Jag övervägde att skriva Tomas Ledin på alla frågor och/eller skita totalt i hela smörjan. Sen valde jag ett tredje alternativ: att svara ärligt på alla frågor. Fan, Mårten Engström gillade säkert Tomas Ledin. Och Bryan Adams. Roxette. Michael Bolton. Yeugh!
Mårten Engström var säkert en sån där som gick och såg på Rocktåget. Och tyckte det var det bästa han sett.
Jag gav enkäten en giftig blick och började svara. Bra grupper: Sugar, Pixies, Superchunk, Silverfish och Medicine. Med flera. Med flera. Musik jag lyssnar på: indie. Bäst just nu: »Creep« med Radiohead. Lyssnar jag på Tracks? NEVER! Ser jag mycket på MTV? Skulle vara 120 minutes i så fall.
Jag tittade upp. Åh fan! Satt Cilla bredvid mig? Det märkte jag inte!
»Öh, Cilla! Töntig enkät eller hur?«
»Nääääh«, svarade Cilla drömskt, »nää, det tycker jag inte«, sa Cilla och skrev Tomas Ledin som bästa artist.
Vafaan hade jag väntat mig? Att Cilla var en sån som gick hem och tryckte in Jesus And Mary Chain i sitt lilla vita minisystem från Sony? Att Cilla skulle kunna mörda för en biljett till en Pavement-konsert? Självklart gillar hon Tomas Ledin… det syns ju på henne. Hela hennes späda uppenbarelse skriker ju ut TOMAS LEDIN, JAG ÄR DITT STÖRSTA FAN.
Självklart gillar hon Mårten Engström E3c, mannen med de gröna manchesterbrallorna, för att han gillar Tomas Ledin och är sååå ärlig och sååå mjukågo att han vågar visa det. Och iiinte faan gillar Cilla en som gillar slamrig äcklig rock à la Smashing Pumpkins. Nääedå. Onej. OOOnej.
Och jag gillar inte folk som gillar Tomas Ledin så det jämnar ut sig. Nä det gör det inte alls. Cilla bryr sig inte om mig.
Men jag gillar Cilla. Varför gör jag det? Vad göra? Köpa Tomas Ledins senaste LP? Brygga en kanna te, ta på sig syrrans urlöjliga kanintofflor hon köpte på B&W »bara för att det var extrapris«, kura ihop sig i finfåtöljen och lyssna på Tomas Ledins greatest hits och tycka att allt är jättejättejättefint!? Nä. Jag får sitta här på mitt rum, bedrövad efter ännu en torr skoldag och stirra på högen med läxböcker som på något oförklarligt sätt växer ju mer klockan blir…
I dag kom Mårten Engström, E3c, fram till det bord där Cilla och jag satt.
Killen, som Cilla av någon outgrundlig anledning skulle ge sitt liv för, kom fram till vårt bord, med gröna manchesterbrallor och Simply Red-tröja.
»HAHAHA«, garvade jag för mig själv, »vilken djävla ful tröja!«
»ÅÅÅÅÅÅ vilken tjusig tröja«, sa Cilla och fick något drömskt i blicken.
»Åå tycker du?«, sa Mårten Engström, E3c och log.
»Jaaaa«, sa Cilla, »verkligen urtjusig«.
»Köpte den igår öhö«, sa Mårten Engström, E3c, mannen alla brudar faller för trots att han har gröna manchesterbrallor.
Inte fan är det någon som faller för mig, trots att jag enligt mig själv har mycket bättre klädsmak. Dessutom tycker jag att Levellers t-shirt är mycket snyggare än Simply Reds, men inga brudar verkar falla för en snubbe som har en Levellers-t-shirt, trots att Levellers är ett mycket bättre band än Simply Red. Världen är orättvis, ville bara ha det sagt, tacksåmycket.
»Var köpte du den?« sa Cilla utan spelad överentusiasm.
»Nä det vet jag inte, öhö öh, det var min mamma som köpte den, jag kan inte köpa kläder själv, öh, jag köperbarafel öh«, sa Mårten Engström, E3c.
Mannen som alla brudar faller för är inte ens kompetent nog att köpa sina egna kläder och det skulle kunna förklara de gröna manchesterbrallorna.
Mårten Engström är ett skämt tralala. Det tycker inte Cilla tralala. Hon tycker inte som jag tralala. Det var illa tralala. Stackars Cilla, da capo al fine.