Nu är allt bara indiepop igen

»Men Stockholmsvåren 2002 är det varken gospelhouse-, dancehall- eller r’n’b-klubbarna som regerar.

Det är indieklubbarna.

Vi ringde upp pappa Indie, Terry Ericsson, för att reda ut vad som egentligen står på.

– Indiepopscenen mår faktiskt alldeles utmärkt, bättre än på väldigt länge egentligen, tackar som frågar. De senaste två åren har det kommit massor av nya bra band, och plötsligt är det kul att gå på konsert igen. Det enda problemet är ju att det finns för få scener, säger han, och minns nostalgiskt tiden med Studion, Gino och Tanto i början och mitten av 90-talet.«

– Kristoffer Poppius, DN På Stan 17 – 23 maj 2002

– När jag lyssnar på Boo Radleys känns det som jag svävar, som jag sitter i ett segelflygplan. Känner inte du det så?

Jag och Masse hade suttit på haket Down Under i någon timme och druckit öl. Nu var vi ungefär i höjd med Johannes kyrka, lagom runda under fötterna, på väg.

– Känner inte du det så?

Jag tittade upp i natthimlen och funderade. Boo Radleys var för mig bandet vars skiva »Everything’s Alright Forever« jag brukade hoppa upp och ner till i mitt pojkrum, luftgitarren i famnen, mimandes »If you’re so high and clever where’s your friends«. Nej, inga segelflygplan där inte.

– Kanske.

Vi var framme vid Birger Jarlsgatan. Forcerade kön, tog en öl till, väntade spänt.

De gick på till en engelsk väderleksrapport.

Damon, Graham, Alex och Dave.

Stroboskop slogs på och snart var ungefär fyrahundra själar inne på Gino omkullblåsta av den orkan som på skiva kallas »Popscene«.

Åh hjälp. Plötsligt har jag återigen drabbats av åkomman nostalgi – de rosenröda glasögonen sitter på skallen, det var bättre förr. Eller: jag håller med Terry i citatet ovan.

När hände detta? Hur hände detta?

Det har legat i luften ett tag.

Som under alla regelrätta namndropparsessioner på Sonic-redaktionen vi hållit under det senaste året. När inget band som någonsin figurerat på Sound Affects demosidor varit för litet för att ställa frågan »undrar vad de gör nu?« om. Namndropparsessioner som alltid urartat i minnen: »dem såg jag på Hultsfreds demoscen 1993«, »jag kommer ihåg en artikel i Fozzie/Frisko/Nowhere«, »sprang på basisten på Folkhemmet för några månader sedan«.

Som när jag råkade träffa min gamla studentkorridorkamrat Madeleine i somras – personen som jag sett ett antal spelningar tillsammans med, personen vars skivsamling innehöll den bästa förfestmusiken någonsin för de indiepopoffer vi är.

Som vid ett alkoholunderstött samtal med polaren Per då vi kom fram till att vi båda nästan ordagrant kan citera Andres Lokkos fenomenala Curve-artikel i Slitz nr 3, 1992.

Jag: »Jakobsberg? säger Dean. Där har jag också bott.«

Per: »När Voodo börjar spinna hardcore står det redan tre Toni-lookalikes och plockar apelsiner på en högtalare.«

Jag: »På innerpåsen har de skrivit ’To Curve from Gothenburg’.«

Och så föll vi ihop i två skrattande högar, två skrattande högar som var väldigt överens om att »Cuckoo« är en underskattad skiva.

Som när jag i somras ordnade en festival för i mina ögon bortglömda och underskattade band. Som, som, som…

Men den utlösande faktorn till att jag suktar efter en viss del av mitt indieliv som det såg ut i början och mitten av nittiotalet – min madeleinkaka uppblött i grönt t» om ni så vill – var Mats Jonssons sensationellt bra självbiografiska seriealbum »Hey Princess«.

Jag har läst och älskat Mats serier förut men inte identifierat mig med dem. Visst, jag har också varit på Hultsfred och visst, jag har också drabbats av ungdomsförälskelser. Men upplevelser som Norrland, Bowie, Nick Cave, Majakovskij och rotvältor – köp samlingen »Unga norrlänningar« (Galago, 1998) om du inte har en aning om vad jag pratar om – säger mig inget om mitt liv.

Inte för att det förtar någon läsupplevelse, absolut inte. Men »Hey Princess«…

Jag vet att det är klyschigt att påstå att ens eget liv har gått parallellt med någon författares. Men »Hey Princess«…

Studentlägenheter, Hyndans hörna, Expressen Fredag, Pulps »Common People«, enstaka kurser på Universitetet (Mats film, jag konst), Gula Villan, indiepoptankar framför spegeln, Roskilde, indiepoptjejer och relationerna med dem, Fasching, fylla, Hannas, hitta den stora kärleken till slut.

Med mera.

Och så vidare.

Jag inser förstås att varken jag eller Mats är ensamma om att ha levt det livet. Men ändå var min första tanke när jag darrande satt med en färdigläst »Hey Princess« i knät: »fanken, vi har rört oss i samma kretsar i flera, flera år och vi gillar samma musik – hur kommer det sig att vi aldrig träffats?«.

Jag inser också att vi skiljer oss på vissa viktiga punkter.

Men…

Nostaligin kommer i vilket fall.

Teenage Fanclub och Posies på Gino, Yvonne på releasefesten för »Kittenish 1«, Ultra, Sugar i Moderna Mus»ets trädgård, Boo Radleys på Gino…

Så för tillfället är allt indiepop och allt blir minnen. Till exempel: i går åkte jag buss samtidigt som jag plöjde Mikki Goffins debutroman »Wasted« (»about madness, addiction and love«). På sidan femtio flyttar hjältinnan i den, Abigail, in i en studentlägenhet. Minns så min första kväll i studentgettot Lappkärrsberget. Jag låg på sängen i mitt tomma, arton kvadaratmeter stora rum, åt några clementiner min mor så snällt insisterat på att jag skulle ta med och lyssnade på radio eftersom jag inte orkade packa upp min skivspelare just då. Plötsligt hörde jag något välbekant från rummet intill: »Definitely Maybe«. Jag har sällan känt mig så lättad. En bundsförvant. En bundsförvant jag sedan ser framför mig i vitt ljus, lyckligt leende när DJ:n lägger på »Fools Gold«.

Det var bara att stänga boken och förtsätta följa den tankebanan. Och nästan missa min hållplats.

… Pet Sounds, Ride på Melody, Pop, Brainpools spelning bland försäljningstälten i Hultsfred, 120 Minutes, »Snapology«, Linda Norrman, Adidas.

Det var en del av mig då, det är en del av mig nu.

Dags att avsluta den här krönikan innan jag springer ut och köper soundtracket till »Cats«.