Vart tog du vägen, ljuva Laura Branigan?

Av de grupper som var populära på sextio-, sjuttio- och åttiotalen har de flesta kvar fans, om än i mindre utsträckning. Vissa har idag fått en renässans i form av att deras musik har fått ett erkännande, andra har intagit skepnaden av kultartister som framför allt spelas av nostalgiska skäl, men ändå – trots allt – fortfarande spelas. Men de andra då? För det finns trots allt artister och grupper som en gång i tiden låg på topplistorna, sålde ut arenor och dyrkades, men som idag ingen bryr sig om.

Reklamradion har gjort att vi blivit bättre på att komma ihåg låtar än artister. »I Will Survive«, »YMCA«, »Take On Me« och »Every Breath You Take« finns i de flesta människors medvetande, men jag tror inte alls lika många kan nämna Gloria Gaynor, Village People, A-ha och Police lika lätt.

Men om man TV-annonserar en hits-samling med t ex A-ha och spelar ett par låtsnuttar går folk man ur huse och skivan upp på topplistan, även om den funnits ute i flera år tidigare utan att sälja nämnvärt.

Men var görs urvalet? Hur kan det komma sig att artister som David Essex, Suzi Quatro, Leo Sayer och John Miles idag nästan helt fallit ur folks minne, trots att allt de rörde vid blev till guld på sjuttiotalet. Tittar man i facit så verkar ju inte kvalitet har något med urvalet att göra.

Stilbildande band överlever oftast, men senare års Modern Talking-revival vittnar väl om att det inte tvunget behöver handla om finkultur. Kanske är det helt enkelt så att världen behöver uppdateras då och då för att komma ihåg musikhistoriens periferi. Hur kommer det sig att Modern Talking, Alphaville, Europe och Wham! fortfarande säljer hits-samlingar (både med och utan hjälp av TV) medan Thompson Twins, Billy Idol, Shakin’ Stevens och Billy Ocean knappt finns utgivna på CD?

Samma fenomen finns egentligen även inom alternativ- eller indiepopen, men eftersom mediafaktorn sällan är inblandad så handlar det i större utsträckning om kvalitet och – kanske framför allt – om trender. Band som Hoodoo Gurus, Love & Rockets och The Mission är exempel band som inte många bryr sig om i dag, men här handlar det framför allt om att de tillhörde en genre av semi-gotiska popband som numera varken tilltalar goterna eller popfolket speciellt mycket. Kanske kommer samma öde drabba de band som på nittiotalet pendlade mellan britpop och dansmusik.

Sedan så måste man ju förstås ge lite tid. En del band slutar ju faktiskt aldrig sin popularitet medan många försvinner för att sedan återkomma.

Inkubationstiden brukar ofta vara 10-15 år, men ibland ännu längre. Den klassiska nostalgi-tiden är nog femton år bak i tiden, så den sedan några år rådande åttiotalstrenden är ingen överraskning. Precis samma sak hände ju i mitten av sjuttiotalet då nostalgin över femtiotalet levdes ut genom filmer som »Sista natten med gänget« och »Grease« samt otaliga band som gjorde covers av hits från tiden (Sha Na Na, The Boppers, Showaddywaddy etc.). Visst förekommer det exempel där artister återfår sin popularitet efter att ha varit borta i flera decennier, men det är ytterst ovanligt.

En rolig sidogrej i det här resonemanget är de artister som skivbolagen försökte lansera som stjärnor, men som ingen någonsin köpte. Dessa artister är det idag ingen som bryr sig om.

Skivbolagen har förstås gett upp.

Publiken har aldrig funnits i någon större utsträckning. Hur mår Nona Hendryx idag? Karl Kanga? Tia? Jean Beauvoir? Tina Moe?

Men frågan kvarstår. Grace Jones! City Boy! Big Country! Gilbert O’Sullivan! Laura Branigan! Kommer ni någonsin att bli populära igen?