Världens bästa alltjämt verksamma rock’n’rollband

Sångaren Clay Reed – en trådsmal och giftigt besatt Lux Interior-figur – i en bisarr och bländande silverdräkt, blanksvarta latexliknande byxor och höga silverboots. Framåtlutad över mikrofonen, som redo till plötsliga angrepp.
   Trummisen Buffi Aguero och basisten Christy Montero med iögonfallande sextiotalsperuker, farligt korta kjolar och leenden som stundom fick mig att sänka blicken mot golvet av blygsamhet. Eller så var det för att min flickvän stod bredvid.

De sylvassa och befriande korta rock’n’rollprojektiler – »Pretty Pills«, »The Shady Side of the Street«, »New Monkey Boy«, »Frankenstein«, »Dirty People«, »The Real Action«, med flera – som gruppen fyrade av lät som om tre utomjordingar kraschlandat mitt i en East Village-belägen vinylkällare. Och där upptäckt plattor med Eddie Cochran och Velvet Underground och bums givit sig på att sy ihop dessa båda musikaliska uttryck med speed.

Det var så mycket rock’n’oll att jag i den stunden insåg att det inte betyder ett jävla dugg att jag aldrig fick se Little Richard 1956, The Stooges 1969 eller The Cramps i skarven mellan sjuttio- och åttiotal. Jag, och inte så värst många andra, fick ju uppleva det här.

Ja, det var så mycket rock’n’roll att jag under spelningens gång såg mig nödgad att då och då upprepa mitt eget namn högt för mig själv, för att liksom bära något slags vittnesmål om att jag verkligen stod där.
   Ifall ingen annan skulle tro på mig – det vill säga de tre personer (Björn, Henrik och Håkan) som jag hade lyckats övertyga om bandets storhet och som kunde antas bry sig – skulle åtminstone jag själv vara fullt medveten om att jag de facto var på plats.
   På plats på den slitna klubben Continental, i korsningen St. Marks Place-3rd Avenue i ett vidrigt varmt New York sista veckan i juni 1998.
   Det var ett av mitt livs lyckligaste stunder.

Och jag är lika glad nu. Nu när jag vet att rockmusikens bäst bevarade hemlighet, jag drar mig inte för att kalla dem världens bästa rock’n’rollband, är tillbaka efter på tok för lång tystnad.
   Bandet är, som ni alla antagligen har gissat, Subsonics.

Phil Spector sa i en Rolling Stone-intervju en gång att är man bara tillräckligt bra kommer man alltid tillbaka. Till de verkligt stora räknade han upp sådana som Elvis Presley, Bob Dylan och Dion. Artister som i olika perioder var borta för att sedan återvända. Inte bara en gång, utan vid flera tillfällen.

   Jag vill ogärna säga emot Phil Spector, men… jag vet inte jag.

   Varför har folk inte pratat mer och högre om Don Covay de senaste trettio åren?
   Vem har brytt sig om Grant Hart efter Hüsker Düs splittring?
   Peter Perrett, någon?
   Men deras andra stund i rampljuset kanske kommer, vad vet jag.
   Sedan finns det ju de som aldrig ens får en första chans. Som bara försvinner ut i intet, trots att de levererar skiva efter skiva med musik så tuff att man inte tror att det är sant.
   Dit hör Subsonics.
   Jag upprepar: Världens bästa alltjämt verksamma rock’n’rollband.

Hade de varit debutanter i dag, och då helst härstammat från Detroit eller New York, skulle »den medvetna« publiken krupit omkring på alla fyra vid deras fötter. Men när den här synnerligen primitivt rockande Atlanta-combon var som allra mest vital, mellan 1996 och 1998 på ett ungefär, stod inte precis ultracool, ljusskygg och extraordinärt nervig amerikansk garage-punk-space-rockabilly högst i kurs.
   Såvida man inte hette The Jon Spencer Blues Explosion, men det var inte direkt samma sak. Inget ont om JSBX, men Subsonics var långt mycket fräckare än så.

Jag intervjuade Clay, Buffi och Christy till Sound Affects (#38, 1998), men inte mycket vettigt blev sagt. De tre medlemmarna var helt freakade, men firade onekligen vissa one liner-poänger – bland annat när de beskrev de nedgångna hemmakvarteren i Atlanta.
   – We can sing »In the Ghetto« and really mean it…

Subsonics var, eller rättare sagt är, den felande länken mellan The Cramps och The White Stripes.
   I alla fall om man ska förenkla saker och ting på ett lite populistiskt vis.
   Och hur märkligt det än kan förefalla, eftersom jag älskade deras skivor så mycket som det bara var möjligt på den tiden som de var rykande färska, låter de faktiskt ännu bättre och ännu mer drypande coola i dag än vad de gjorde då.
   Exakt varför är svårt att med ord beskriva, men om jag säger att deras ettriga musik är hotfull på ett lustgasöverdoserat vis – förstår ni då?
   Egentligen tror jag att ni fattar vad det rör sig om bara genom att nogsamt studera en samling låttitlar.

   »Pretty Pills«.
   »Wee Wee Hours«.
   »Cruel is the Night«.
   »Reflections of a Gutter«.
   »I Love You, I’ll Kill You«.
   »The Shady Side of the Street«.

Men lämpligast av allt är nog om ni lyssnar själva på Get Hip-plattorna »Everything is Falling Apart« och »Follow Me Down« (båda producerade av Matt Verta-Ray från Speedball Baby). Det finns även två tidigare album – ett självbetitlat samt »Good Violence«, båda utgivna av Worrydisc – men de är aningen mer kluriga att finna.
   Nya skivan, som lär heta »Lot to Forget«, har ännu inte korsat min väg men med all säkerhet lär Sonic få anledning att återkomma i ämnet.
   Det börjar väl bli läge att släppa ut rockvärldens bäst bevarade hemlighet.