Det är julafton på E Street igen

Det borde inte gå.
   Det borde inte fungera.
   Inte efter så många år.
   Men Bruce Springsteens »Waitin’ On a Sunny Day« från nya albumet »The Rising« gör mig helt paralyserad. Genom att helt plötsligt plocka fram en låt som kunde ha legat mellan »Hungry Heart« och »Out In the Street« på »The River« får han väggklockan att stanna och börja gå baklänges. Plötsligt rasar den mest sönderspelade delen av min skivsamling, den mest älskade och den jag oftast återvänder till, ut ur högtalarna.
   Tomtenissarna invaderar klockspelen, »sha-la-la«-körerna är lika saliga som på Phil Spectors »A Christmas Gift For You«, Clarence Clemmons brölar som om han stod nere i en källare i Brill Building och melodin är lika självklar, enkel och naiv som på någon gammal doo wop-singel jag tappat bort.
   I fyra minuter är det julafton på E Street igen och jag vet än en gång – ytterligare en jävla gång – inte vart jag ska titta, göra eller ta vägen.
   Egentligen vill jag kanske inte att Bruce Springsteen på sin första studioskiva med E Street Band sen »Born In the USA« från 1984 ska försöka göra om sina klassiska triumfer från förr. Jag kanske inte vill att han ska försöka skriva en ny »Bobby Jean«, en »Give the Girl a Kiss«, en »Loose Ends« eller en klockspelssockrad saxofonserenad över huvud taget.
   Han borde ha släppt det där vid det här laget, han borde koncentrera sig på de andra uttryck han jagat efter sen »Tunnel of Love«, han borde inte klara av en »Waitin’ On a Sunny Day«.
   Men… att höra den är lika chockerande som när »Roll of the Dice« exploderade mitt på »Human Touch«. Den tvingar mig att plocka fram samlingarna med The Crystals, The Ronettes, Darlene Love och Carole King. Jag måste sortera ut alla livekonserter från 1975, 1978 och 1980 och spela igenom dem ett varv till – med samma molande känsla i maggropen av att inte ha varit med när det verkligen gällde och hände, att jag missat något mycket viktigt…

Och jag hinner knappt trycka tillbaka alla minnen »Waiting On a Sunny Day« väcker – alla vänner som kommit, gått och aldrig ringer längre, alla slösande långa, berusade nätter som slutade med allsång till »Thunder Road« på någon balkong i Kiruna, Kalix eller Umeå, alla missförstånd, lögner och bortspolade illusioner som dyker upp och försvinner när man växer upp och som man fortfarande inte orkar skratta åt – innan Bruce gör om samma bedrift igen i »Mary’s Place«.   

Inledningen av »Mary’s Place« påminner lite om Peter LeMarc men finalen kommer säkert att orsaka hjärtflimmer hos medlemmarna i Dynamo Chapel.
   Julfesten bara fortsätter, den här gången med en blåssektion som en gång i tiden måste ha jammat med Van Morrison. Refrängen är inte speciellt märkvärdig men i den allmänna euforin spelar det ingen roll. Mot slutet har Springsteen en oemotståndlig call and response med kören:

   »Your favorite record’s on the turntable/I drop the needle and pray
   (Turn it up)
   Band’s countin’ out midnight
   (Turn it up)
   Floor’s rumblin’ loud
   (Turn it up)
   Singer’s callin’ up daylight
   (Turn it up)
   And waitin’ for that shout from the crowd
   (Turn it up)
   Waitin’ for that shout from the crowd
   (Turn it up)
   Waitin’ for that shout from the crowd
   (Turn it up)«

 
Urladdningen som följer är… religiös.
   Resten av låtmaterialet på »The Rising« är långtifrån lika sensationellt. Bruce Springsteen har på sätt och vis gjort en 75 minuter lång sammanfattning av allt han skapat sedan »The River«, med en föga attraktiv betoning på det gubbmos han ägnade sig åt med Toto-bandet han hade i början av nittiotalet.
   Det är ganska mycket »Lucky Town«-rock över titelspåret »The Rising«, »Lonesome Day«, »Countin’ On a Miracle« och etnoinfluerade »World’s Apart« – av de volymstarka numren är det bara »Further On (Up the Road)« som klarar sig ifrån att trampa vatten, tack vare sin uråldriga folkmelodi.

Springsteen är alltjämt förbluffande dålig på att förpacka sin musik, trots att han den här gången tar hjälp av E Street Band, Nashville Session Strings, cellister, violinisten Soozie Tyrell, blås och världsmusiker. Resultatet blir inte mer dynamiskt för det.
   Och hur välskrivna »Into the Fire« och »Empty Sky« än är, får de mig bara att undra vilka bitterljuva soulballader The Boss valde bort den här gången eftersom de inte passade in i plattans övergripande tema om terrorattackerna den 11 september; ballader som vi kommer att få leta upp efterhand, på bootlegs, singlar eller kommande samlingar.
   Att han väljer en skral sak som »The Fuse« framför förra turn»ns ständiga och mäktiga showstopper »Land of Hope and Dreams« är exempelvis ett mysterium.
   Men visst finns det ögonblick. Lågmälda »Nothing Man« är en lysande ballad i »Tunnel of Love«- och »Secret Garden«-skolan och »Paradise« präglas av samma kvava ödslighet som låtarna på »The Ghost of Tom Joad«, medan andlösa »You’re Missing« kryper nära, nära… Allihop skildrar på ett osentimentalt och gripande sätt vad några av offren efter World Trade Center känner och går igenom när askan lagt sig, röken skingrats och bara rasmassorna ligger kvar.
   Och allra sist kommer »My City of Ruins«.
   Här presenterad i den fantastiska soulversion som Bruce Springsteen för första gången framförde under några julkonserter i New Jersey tillsammans med Max Weinberg Seven år 2000.
   När »My City of Ruins« skrevs handlade den om New Jersey och Asbury Park. Nu har den förvandlats till ett monumentalt gospeldrama om allt som hände under och efter den 11 september.
   »My City of Ruins« är den enda låt om katastrofen vi behöver.
   Och den främsta orsaken till att jag fortsätter tro på att Bruce Springsteen And The E Street Band kan uträtta mirakel nu och i framtiden.
   På skiva och på scen.