Växjös bästa rockband

Kronofogden mätte ut rubbet, allt som fanns på kontoret skulle säljas på auktion. Flyttgubbarna bar soffor, skrivbord, allting nerför trappor, ut genom porten och med kollektiva suckar torkade de svett ur pannorna när de dumpade skiten på Sandgärdsgatan. Den här dagen sommaren 1998 stekte solen pannkakor på kullerstenarna i Växjö och medan skivbolaget Jeremis kontor tömdes stod två unga killar och tittade snopet på. De hade precis spelat in sin video, skivan var på god väg att bli klar. Nu var de helt plötsligt utan kontrakt igen, hänvisade till sin lilla parentes i rockhistorien. Fyra år senare fyller The Ark kvällstabloidernas bilagor.
   Det blir värre än så. Föreställ dig de två killarna utanför skivbolagets tomma kontor. Plussa på två grabbar till, föreställ dig deras besvikna ansikten och slå på ZTV. Där snurrar Melody Clubs »Palace Station«, The Arks »Father of a Son« och ett band som heter The Mo, vars batterist av någon märklig anledning borde förefalla dig otäckt bekant vid det här laget, sjunger »I’m Gonna Dance«. Hade det inte varit för den där ödesdigra dagen sommaren 1998 hade de fyra också varit där. De kallade sig Wagon och de var Växjös bästa rockband.

Det är inte särskilt många som minns dem i dag vilket väl i sig inte är så konstigt. Ingen med sina sinnen intakta bryr sig om ett litet skitband som bara fick ur sig tre EP och en misskrediterad fullängdare där någon gång i mitten av nittiotalet. Särskilt inte om de var lortiga, poppiga och gillade att åka skateboard. I dag talar man i stället om ett Växjösound där eskapismen är så stark att man inte ens behöver ta droger längre för att sopas bort från verkligheten. Om någon stad födde glamoursökande, verklighetsfrånvänd rock och Jesus Amalia var det INTE Växjö. Måhända betäckte tristessen i skorkartongsstaden de musiker som inte höll ihop knäna ordentligt och som senare skulle fostra det så kallade Växjösoundet, det håller jag med om. Men Växjö i sig födde ingen glamour, det enda sanna i musikväg den staden födde var Wagon.
   Som väl också ville fly. Men medan deras kompisar i The Ark eller Venus Outback (senare delvis The Mo) skapade egna, imaginära universum placerade Wagon lyssnaren i en van på den amerikanska västkusten, med Kerouac i bakfickan, The Archers of Loaf på stereon och huvudet fullt av drömmar. »Hey, we’re collegekids and we’re UP TO NO GOOD!«

Jag växte upp strax utanför Växjö. Såg de lokala rockstjärnorna som i dag är snygga på ZTV hänga på biografen Palladiums trappa. De drack filmjölk direkt ur paketen och de småtjejer som inte hade dragit vinstlotten att bli ihop med någon av dem fick sitta på en grön bänk tio meter bort. Så där satt jag. Och medan mina polare väntade på att Sylvester Schlegel skulle titta åt deras håll eller på att Kristofer Östergren skulle spänna sina ormögon i dem var min enda förhoppning att någon i Wagon skulle gå förbi. Och det var precis så töntigt då som det låter nu.
   För det var inte så hett att tycka att Wagon var bäst. De var, i kontrast till ZTV-snubbarna, lite skelögda, lite finniga, lite runda eller lite för smala. De gillade fåniga saker som Superchunk i en tid när man skulle vara mod eller storslagen flummare. Men trots att småstäder per automatik ger sina ungdomar en önskan att vara som »de andra« visade Wagon ingen som helst respekt för det som var coolt, vilket skulle märkas allra tydligast när de släppte sin enda fullängdare, »Under the Looking Glass«. När den kom 1997 var det mest naturliga för ett svenskt popband att hänga på den sockersöta indievåg Brainpool och Popsicle rört upp. En rosa singel kanske. En trackshit. Wagon, som vid den tiden väl var relativt nära att breaka på riktigt, valde att göra tvärtom. De inledde sitt album med hårdrocksriff, lät produktionen rakt igenom vara spretig, lortig och hård vilket såklart gjorde att plattans mottagande blev mer än lovligt svalt. Pop sågade den totalt och gjorde den ruskigt klumpiga jämförelsen med Bear Quartet som enligt skribenten i fråga, till skillnad från Wagon, faktiskt betydde någonting.

Tillbaka till dagens ZTV. En av de besvikna killarna utanför det tömda skivbolagskontoret är där. Han heter Otto Björnberg och spelade trummor i Wagon, men bytte outsäglig lo fi-charm mot plutmunnar och trista poser i The Mo. Och vem har egentligen hjärta att klandra honom? Han valde också att fly till slut, tillsammans med alla de där andra Växjöbanden till en värld som egentligen inte finns. Till rockuniversum fyllda av ouppnåeliga drömmar, glamour, svart och rosa. Eskapismen sopade banan med realismen i min gamla hemstad och det må vara hänt och jag dansar också till »Palace Station«. Men kom för dens skull aldrig till mig och säg att det var Växjö som födde Växjösoundet. Staden födde skramlig pop om att vara en tönt som ser den snygga tjejen utanför apoteket men inte vågar gå fram och prata. Staden födde ett rockband som röjde hårt och snabbt på sina spelningar, som okonstlat med magibestrukna melodier berättade om sina egna liv och om att bli granskade med småstadsögon.
   Otto Björnberg är snygg på TV fyra år senare. Torben Ohlander, Fredrik Solfors och Jeppe Petersson är tillbaka där de en gång började. Nu kallar de sig The Low Season Combo och de låter fortfarande Wagon, om än lite vuxnare. Jag är fortfarande en nörd som missar tunnelbanestationer för att deras »Apple of my Eye«, den tokigt lyckliga kärlekssången till en skateboard som blev deras första lokalhit, snurrar i min walkman och min skivsamling är fortfarande fylld av töntiga saker som Superchunk och Buffalo Tom. Nästan enkom tack vare ett jävla skitband från Växjö som ingen med sina sinnen intakta borde bry sig om fortfarande. Men jag gör det. Så kom aldrig, aldrig, aldrig till mig och säg att Wagon inte betydde något. De betydde, och betyder massor och en dag kommer de också skriva sin ZTV-hit. Åtminstone i mitt perfekta universum.