Hjärtskärande utlevelse, makalösa tolkningar

Det är livsfarligt att lyssna på Maria McKee.
   Livsfarligt.
   En liten överdos av hennes första självbetitlade soloalbum från 1989 kan lätt få dig att avfärda alla sångare och sångerskor som försökt blanda ihop country, soul och rock till något eget de senaste tjugo åren, oavsett om de kallar sig Lucinda Williams, Jayhawks, Wilco eller Emmylou Harris. Ingen av dem har ju egentligen kommit i närheten av Maria McKees hjärtskärande utlevelse. Inte när hon är som bäst i en episk »Panic Beach«, en »Am I the Only One (Who’s Ever Felt This Way?)«, en alldeles, alldeles underbar »I’ve Forgotten What It Was In You (That Put the Need In Me)« eller en »Breathe«. Jag har ibland svårt att kalla dem för låtar och ballader. De är öppna sår. Som blöder ut igenom högtalarna, sipprar rakt in i öronen och samlar sig innanför bröstkorgen.

De efterföljande albumen, »You Gotta Sin to Get Saved« från 1993 och »Life Is Sweet« från 1996, är inte alls lika chockerande. Trots att den första är lite oförtjänt utskälld för att vara anpassad och platt. Det spelar ingen roll om Maria McKee själv håller med. Belackarna har lyssnat för mycket på George Drakoulias produktion och för lite på hur McKee sjunger Dusty Springfield-covern »I Can’t Make It Alone«. De har nog inte ens funderat på om akustiska »Precious Time« faktiskt kan vara en av de bästa låtarna Gary Louris och Mark Olson från Jayhawks någonsin skrivit.
   Men trots det. Och trots att jag inbillar mig att Alanis Morissette utan större framgång alltid har velat spela in en »Life Is Sweet«, McKees sönderskurna blandning av tidig Bowie och ett gitarrlarm som ligger på gränsen till konstrock, kan jag inte se skivorna som något annat än halva sanningen, inklusive första soloalbumet och tiden med Lone Justice. Det har alltid funnits mer, alldeles under ytan. Något som hela tiden hotat att bryta sig loss. Något som hade kunnat fylla ut minst ett dussin skivor om inte skivbolagens regler, nödvändig promotion, förlorade kontrakt, pengar och förmodligen också McKees egen inställning förhindrat processen.
   I Maria McKees fall lönar det sig att gräva efter inspelningar som aldrig nått utanför ett vardagsrum, en studio eller en konsertarena. Om inte annat för att kunna förstå varför hon är vår tids mest trovärdiga eko av The Bands breda omfamning av all sorts americana. Eller att hon kan ta sig an alla möjliga stilar och genrer precis lika självklart som söndertjatade Elvis Presley och Charlie Rich.

Före, under och efter sina album har Maria McKee vid olika tillfällen gett sig på det mesta. 

Grant Lee Buffalos »Jupiter and Teardrop«, Patti Smiths »Free Money«, Prince fantastiska poplåt »When You Were Mine«, MC 5:s »Sister Anne«, Van Morrisons »Into the Mystic«, Dan Penn och Spooner Oldhams »Out of Left Field«, Toussaint McCalls »Nothing Takes the Place of You« och låtar av Dolly Parton och Leonard Bernstein.
   Och den som råkat få höra hennes makalösa tolkningar av The Casinos hjärtekrossare »Then You Can Tell Me Goodbye« och John Cales »If You Were Still Around« kan till och med få svårt att hetsa upp sig över en ny Ryan Adams-ballad som handlar om en gata i Los Angeles.
   Maria McKee är dessutom en av få artister i dag – P.Diddy inräknad – som jag verkligen tror skulle kunna göra en värdig gospelplatta. Genom åren har hon bland annat förvandlat Gram Parsons »Hickory Wind« till en lika stark, vit gospelhymn som Carole Kings »Way Over Yonder«, samt sjungit spirituals som »Hold Me Master«.
   Alltid lika övertygande. Alltid med en röst som skär igenom allt. Allt.

Ni hittar allihopa på samlingarna och bootlegskivorna »Gang of Angels (1987-1993)« och »What’s Going On With Miss X (1992-1996)«.

 
Varför skriver jag då om två bootlegs där långtifrån alla spår håller en acceptabel ljudkvalitet? Vad är poängen?
   För att Maria McKee inte har gett ut ett studioalbum på snart sju år. För att hon bara hör av sig genom svårlästa, småförvirrade och handskrivna meddelanden på sin hemsida och enstaka låtar på samlingar och soundtracks. För att de outgivna inspelningarna nästan ger en lika intressant bild av henne som de officiella utgåvorna. För att väntan börjar bli lång. Och för att Maria McKee är en av de allra största som slarvats bort av skivmarknadens krav på tillväxt.