»Det är Morrissey alltså. Du har förstått det va?«

Schyssta nättidningen Revolution #9 toppar med en lovsång den här veckan. Med den mest kraftfulla innerlighet jag skådat på länge diktar skribenten Andreas Hellström sagan om en popsångare som med tiden blivit till ett överjordiskt väsen. Där stavas Morrissey både Stephen Patrick och Moz men undertonen säger Helige Ande. »Morrissey kommer till Sverige?! Hjälp, jag kan inte fatta det, jag tror jag drömmer« nynnar ingressen och på många sätt tycker jag att det är fint, på gränsen till rörande, att en märklig karl med påskliljor i famnen och ruggigt konstig frilla kan framkalla så starka känslor hos sin publik.
   I SVT:s »Studio Pop« i onsdags visade författaren Peter Birro sitt Morrissey-altare medan Per Sinding-Larsen refererade till omröstningen i NME där killen med frillan utsetts till den mest inflytelserika artisten, ever. I P3 Pop i måndags berättade programledare Hanna Fahl om hur hon satte flingorna i halsen när hon hittade en bild på Morrissey i morgontidningen. »Jag kände mig mest bara så fylld av respekt« förklarade hon med högtidlig röst.

Egentligen skulle man kunna räkna upp hur många liknande exempel som helst. Jag skulle kunna berätta om min vän Jonas som när vi var ute och dansade disko tillbringade hela kvällen med att skriva »The Smiths« med läppstift på servetter som han kastade på DJ:n med förhoppningen att han skulle ta sitt förnuft till fånga och spela Moz. När han inte gjorde det jazzade Jonas med en palm en stund och sedan åkte vi hem. Eller, jag skulle kanske kunna citera Niklas som jag var helt säker på skulle slänga ut mig ur bilen som var dryga femtio mil hemifrån när jag förklarade att »nej, jag har faktiskt inte tänkt gå på konserten«. »Det är Morrissey alltså«, sa han. »Du har förstått det va?«
   Jo, jag har förstått det. Jag har förstått precis vad Morrissey innebär; att det inte längre är en man utan ett begrepp, något större, något oantastligt och framför allt, något extremt personligt och viktigt. Man struntar helt enkelt inte i Morrissey, så är det bara. Och om man mot all förmodan skulle göra det kan man minsann inte förvänta sig att göra det ostraffat. Det finns en hel rättrogen hårvax-posse därute som bara väntar på, och nästan längtar lite efter, att få stena en kättare som jag. »Gör kedjorna redo; ty staden är full av blodsdomar och kvinnan är full av orätt«, eller hur var det? Den oskrivna lagen säger att vissa band måste ha hänt dig. För att nå dit du är i dag ska du ha passerat vissa nivåer i livet, det funkar lite som ett tv-spel faktiskt. Om ditt musikintresse är förutbestämt att vara gitarrdominerat ska du, så till vida du inte är menad att bli en riktig rocker, klara The Smiths-bossen för att få gå vidare. Det är en av de svåraste banorna, vissa kommer aldrig förbi den. Jag tror att jag hittade en hemlig väg. Hoppade ner i ett rör och landade direkt på nästa bana. The Smiths hände, men bara en kort stund. Sedan fick jag battla Belle & Sebastian, som för övrigt var en betydligt svårare nöt att knäcka.

Mitt starkaste Morrissey-minne är en avlägsen vecka i Berlin tillbringad med samlingen »Bona Drag« som enda sällskap, vid sidan av massiva mängder absolut vidrigt jordgubbsvin. Bland Marx- och Engels-statyer och märkliga punks på Alexanderplatz blev allt en enda kitchig röra av rosa satängblusar, spretluggar och »tjoho, varför börjar du gråta när du tänker på Earls Court?!«. Att jag skulle kunna ta något, än mindre Morrissey, till mig där var uteslutet redan från början. Senare har jag gjort halvhjärtade försök och i starka ögonblick trott mig ha varit ganska nära. För det är inte så att jag inte gillar The Smiths eller Morrissey. Tvärtom gillar jag som fan. Jag har bara svårt att uppbringa den makalösa kärlek och hängivenhet så många verkar känna, och som jag så hemskt gärna skulle vilja dela med dem. Ibland har jag trott att jag kunnat. När Jonas spelade »Everyday is like Sunday« på gitarren och hela förfesten sjöng med var jag bara en millimeter ifrån.
   Men så nära att jag finner en spelning i en ishall med Morrissey oumbärlig kommer jag nog aldrig att komma. Och det är ju ingen big deal egentligen, men så fort jag har andats minsta lilla om att jag inte tänker gå har jag fått stå till svars på de mest brutala sätt. Som om jag förringat någons kärlek; som om jag dissat min bästis kille och avfärdat deras förhållande som helt oviktigt. Det är inte helt oviktigt. Att jag inte ska gå är inte ens en diss. Det handlar snarare om respekt för de älskande. Jag har ingenting på en Morrissey-spelning att göra, så enkelt är det. Hårvax-possen och de andra rättroende får ha sin Moz ifred. Kanske går jag en match mot Smiths-bossen igen, utan att fuska den här gången. Vi kan ta den här diskussionen en gång till när den dagen kommer.