Ska vi sälja skivor till varandra?

Två gånger i mitt liv har jag sålt CD-skivor från egen samling.

    Första gången. Någon gång i juni, 1996. Telefonen ringde. Knappt hade jag hunnit lyfta luren innan Jörgen befallt mitt lata arsle att om två timmar inställa sig utanför ingången till Skansen.
   – Men jag har inga pengar…
   – Kom igen! Du kan ju inte sitta inne och uggla en sådan här dag!
   Tjugo minuter senare var jag utomhus. Kryssade mellan filtarna där förälskade studenter låg och läste Verlaine för varandra, hoppade på en buss, åkte några stationer.
   Och snart befann jag mig, fylld av förväntan, inne i en kombinerad serie/CD-affär på Sveavägen. Det enda som nu stod mellan mig och en heldag på Djurgården var en man bakom en disk och hans åsikt om vad ett gäng Levellers-plattor var värda.
   – Tvåhundra.
   – Taget!
   Systembolaget åt norr, sedan västerut mot 47:an.

Andra gången. Någon gång i juli, 1997. Till min oerhörda glädje finner jag en tjock Jiffy-påse i min brevlåda. Eftersom viktig och lyckobringande post saknar fönster sliter jag upp den med julafton i blicken… och får i min hand en bunt CD-skivor jag absolut inte vill förknippas med. Under hela 1997 hände sådant med viss regelbundenhet. Trots att fanzinet jag då gjorde helt saknade recensioner och trots att dess innehåll var åt det smala hållet tyckte ändå några skivbolag att jag var rätt man att skicka promos till. 

Dåliga promos.
   Efter ett tag hade jag en liten hög av sådana.
   Jag tror jag fick en hundring för den.

Så ligger det till. Min karriär på 1151 tecken. För att sammanfatta; jag har sålt skivor från egen samling två gånger och jag är en sabla gnällspik som klagar på saker jag fått gratis.
   Och så hade jag tänkt försöka låta saker, ting och humör förbli.
   Nu för tiden kan jag nämligen inte förstå hur jag en gång kunde vara så fånig att jag bytte Levellers mot öl. Om jag ändå gjort en vettigare, långsiktigare transaktion; Levellers mot telefonräkning eller Levellers mot middagsmat. Men nejdå. »Lev för stunden och läs Claes Holmströms generationsroman ’Tredje stenen från solen’ en gång för mycket« var min devis då. Däremot har jag fortfarande förståelse för min andra försäljning. Även om jag misstänker att jag då också la min vinst på dåligheter.

Varför berättar jag då allt det här? Jo, för att jag har vissa problem med handeln med skivor. Det är för lätt att sälja! Det görs för lättvindigt! Det är inte så att jag inte patrullerar omkring med ett plakat som det står »Behåll!« på, men ibland är det inte långt ifrån. Det finns ett tiotal situationer – från extrem utrymmesbrist till pengaproblem – där skivförsäljning kan vara ett måste. Men där det finns måsten finns det avhåll. Hittills tycker jag mig ha kommit på fyra sådana.
   1. Man vill snygga till sin samling, skriva om historien. Gör inte det! Personligen har jag till exempel en närapå komplett Therapy?-diskografi, men hur lite jag än kommer att ha glädje av den i framtiden vill jag ändå ha den kvar. En gång i tiden stod jag ju där, längst fram på Melody, hötte näven i luften och skrek »with a face like this I won’t make any friends!«. Therapy? var en del av mig då, så varför förneka dem nu? Dessutom, ju fler sådana plattor man har kvar, desto lättare är det att psykoanalysera sig själv och kanske lära sig något av sina misstag.
   2. Man vill tjäna pengar man inte behöver. Rotar i backar land och rike runt – inte efter skivor som man tycker om utan efter de där guldkornen som kommer att inbringa sköna sedelbuntar på eBay. Om jag får lov att kliva upp på en väldigt hög häst här så tycker jag sådant är förkastligt. Det är musik vi pratar om. Vill du spekulera köper du aktier.
   3. Man vill storstäda bort ett förhållande som gått i kras. Jag tycker mig ha förstått att en sådan utrensning bara förlänger smärtan. När tiden väl läkt alla sår blir man en dag blir sugen på att höra »era« skivor igen. Och vips vinner den andra partnern en gång till, eftersom man då måste gå igenom allt som har med att återskaffa dem att göra. Dessutom är det möjligt att självömkan som konsekvens når nivåer som »hur i hela friden kunde jag vara så dum?«.
   4. Man har köpt en skiva på inrådan av någon och man anser den vara det värsta man hört. Ge den tid! Framtiden är ett enda stort mysterium! Vad som helst kan hända! Och när du gett den tid, ge den ännu mera tid! Gillar du den inte då, sälj den.

Vad är det jag håller på med? Avråder folk från att leverera plattor till börsarna? Men hur ska jag då få tag i all skön musik?
   Ignorera denna krönika, jag bara skämtade.