Kvalitet och kvantitet i ohelig allians
Är den ultimata ljudbäraren en vinylsjua, en CD-singel eller en fullängds-CD? Frågar du Billy Rimgard svarar han »varken eller«. Sedan tar han dig i handen och förklarar varför musik ska byggas utav lådor.
Länge tyckte jag att CD-singeln var det obestridbart bästa formatet. Den innehöll sällan fler än fyra spår, ofta intressanta mixar och i bästa fall fanns där också en del goda bonuslåtar. Allt detta var attribut som gjorde CD-singeln så tilltalande. Naturligtvis ändrade jag mig så småningom till att älska vinylsjutummaren, eftersom den inte bara hade ett mycket mer tilltalande yttre men också vidgade möjligheterna för lyckade chansköp. Att gå in i en skivbörs och införskaffa ett par dussin vinylsjuor med artister man aldrig har hört talas om kan verkligen ge en del väldigt intressanta uppslag. Dessutom är formatet mer skivsamlarnördigt. Allt detta är nu reviderat, för åren har lärt mig att det är box-formatet som är det felfria musikmediet.
Boxen har under lång tid varit missförstådd som en överkurs eller något för de insnöade som redan givit upp alla tankar på ett normalt leverne och helt resignerat till att analysera detaljerade sleeve notes och knappt inspelade demospår på sina loft. Antingen det, eller så har den varit en dussingrej på TV-Shop för de som behöver ha sex-sju skivor specialanpassade för att åka bil till eller för att koppla av till eller vad fan som helst. Den behöver inte vara något av ovanstående. Faktum är att de bra boxarna lovar två saker som få andra släpp kan garantera: kvalitet och kvantitet i ohelig allians.
De som föräras boxar kan man lita på. Dungen kommer aldrig släppa någon box. Inte heller The Sounds. Genom att enbart konsumera boxar kan man därför vara säker på att gruppen i fråga har haft någon inverkan på världen som vi känner den. Det behöver inte per automatik vara en absolut nödvändig grupp (Yes-boxen, någon?) men den kommer i alla fall ha gjort musik som i sitt lilla hörn haft en poäng. Artister med dignitet, skivbolag med guldgruvekataloger och revolutionärer till låtskrivare släpper boxar, inte dussinband som siktar på ≈hl»ns försäljningslista.
En artist som uppfyller kvalitetskraven för att släppa en box har i nio fall av tio mängder med intressant, svårtillgängligt material vi naturligtvis vill studera. Obskyra låtar som varit med soundtracks, EP-spår, bonusspår till fanclubmedlemmar och liknande är sådant som tacksamt blir allmänt gods när det ska till att sammanfattas karriärer i box-format. En bra box summerar historien kronologiskt, med både album- och singelspår inkluderade. Ackompanjerat av en fin bok med sleeve notes från någon som varit nere med musiken sedan dag ett blir boxen således mer än en skiva – den blir ett monument.
Skivindustrin försöker bekämpa piratkopieringen genom att göra CD-skivorna mer svårspelade och genom att undanhålla recensionsexemplar från de forum som står på rad för att skriva om musiken. God dag, yxskaft. Det är naturligtvis i paketeringen problemet finns. Jag vill ha klistermärken, böcker, smycken, bokmärken, gnuggisar, plastkort, fotografier och planscher när jag köper skivor. Jag vill köpa album som kommer i förpackningar stora som bananlådor, fullproppade med t-shirts och små saltkar formade som likkistor.
Vinylsjuan är sexig, CD-singeln är kaxig men CD-albumet är rätt menlöst. En liten booklet där man ändå inte ser fotografiernas kvalitet och där det ändå bara står att Rodney Jerkins producerat allt… Hur kul är det? Nej, bra musik ska avnjutas i bra förpackning, full av information om hur det där lilla bruset strax efter första refrängen kom när hunden bet i sladden eller om hur det där gitarrsolot egentligen inte var menat att fastna på skivan men ändå råkade spelas in av producenten. Bra musik ska konsumeras i en kostym värdig materialet på skivorna. Just nu känns det som att bara Throbbing Gristles 24 CD-box kan få mig att ändra uppfattning.