Stevie Wonder, ta av sig kläder, gospelkörer

Ungefär samtidigt som videobanden där R. Kelly har sex med lite för unga flickor läckte ut till media kom »Loveland« ut på nätet. Det skulle ha blivit R. Kellys nästa album, uppföljaren till »TP-2.com« från 2000, om det inte vore för att han sattes bakom galler och om det inte vore för att folk i Chicago gjorde stora högar av »TP-2.com« och Jay-Z-samarbetet »Best of Both Worlds« och brände upp dem. Efter några dagar fanns sexvideon till salu på varje bootlegfilt över hela USA, och bredvid den låg »Loveland«. Självklart tog inte bolaget i skivan ens med tång eftersom killen som skulle marknadsföra den satt i finkan för att ha kissat på fjortonåringar.
   I dag är R. Kelly fri mot borgen och har i väntan på ett avgörande spelat in en ny singel, »Ignition« (»Can I put my key in your ignition, baby?«), som är den första från »Chocolate Factory«, den nya platta som han hoppas kunna släppa. Om Kelly blir dömd vid rättegången i början av nästa år kan han nog glömma sin skivkarriär. Och går han fri lär alltså ändå inte »Loveland« komma ut, trots att det är hans kanske bästa platta.

Häften av låtarna här skulle kunna vara inspelade i början av sjuttiotalet och låter som något Stevie Wonder glömde att ge ut eller något som William Bell glömde att sjunga in. »In the Name of Love« har redan synts på alla modern soul-DJ:s topplistor i ett halvår och »All I« skulle platsa på vilken »Best of Stax«-samling som helst. I »Some Things Never Change« går Kelly hela vägen, samtidigt som han försöker sjunga precis som Stevie gnisslar ett munspel lite i bakgrunden. Och förvandlingen från r’n’b-thug till soulsångare är genomförd.
   Resten av »Loveland« är de där midtempoballaderna som Kelly har slipat på hela sitt liv. Till exempel avslutande »More and More«, där varje ton i hans röst vill ligga med tjejer och där arrangemanget bara är ett soundtrack till att ta av kläder. Sedan har vi gospelkörerna – fantastiska »Spirit«, singeln »The World’s Greatest« och »Fly«, i vilken allt går sönder.

»Fly« är inget annat än studioinspelningen av Kellys omtalade liveversion av »I Believe I Can Fly«. Just det, den där han är en seriefigur på en gigantisk bildskärm som argumenterar med Gud om han ska få komma in genom pärleporten eller inte. En kör av änglar, en mor och ett barn är också med i den här tio minuter långa operan som är så bisarrt svulstig att till och med de som lägger musik till nästa film om »Djungelboken« lär fundera en extra gång innan de använder den i slutscenen. På »Loveland« återfinns »Fly« bland all fantastisk nedtonad retrosoul som en påminnelse om att vi nog lyssnar på någon som har tappat fotfästet så mycket som det över huvud taget är möjligt.