Min julmusik

En bekant till mig presenterade en gång en tes om att det är de skarpt markerade årstiderna som gör oss nordbor så fixerade vid säsongsmusik. Vårlåtar, sommarlåtar och höstlåtar får en helt annan innebörd när befolkningen kastas mellan sådana ytterligheter som mörker och ljus, kyla och värme, snö och sandstränder. Och visst finns där en poäng. 

På hösten vill vi ha Arab Strap och Low. På våren The Four Tops och Squarepushers »Iambic 5 Poetry«. På sommaren… Ja, de flesta förknippar antagligen sommaren med Tomas Ledin men det behöver vi inte gå in på här.

När det gäller julmusik är detta fenomen dock inte något som förekommer lokalt. Man· eller Yossou N’Dour låter knappast annorlunda på våren och hösten, men när det kommer till julen är det mer än bara årstiden som ska upplevas.
   Julupplevelsen kommer, ursäkta lustigheten, i ett paket. Det spelar ingen roll om det är en solig sommar i Australien eller en kylslagen midvinternatt i Arvidsjaur – julen ska firas, och musiken är på ett sätt som saknar motsvarighet en del av högtiden.

Jul handlar i västvärlden till stor del om överdriven konsumtion av presenter och mat. Vi har bråttom, bråttom för att hinna färdigt med julhandeln inför den tjugofjärde, då vi får bråttom, bråttom till badrummet för att kasta upp maten våra stressade magar inte klarar av att ta emot. För att däremellan över huvud taget kunna njuta lite av stämningen kring vår kristna – om än något sekulariserade – högtid krävs tomtar, lussebak och musik. Inte sällan blir resultatet lika ansträngt som julkortet till de avlägsna släktingarna du aldrig träffat i vuxen ålder, men ibland, ibland når det hela vägen fram och du kan se ditt leende reflekteras i julgranskulorna utan att vara konstlat.

Julmusiken har fått ett oförtjänt rykte sedan Carola, Tommy Körberg och Vikingarna gjort sitt bästa för att fira Jesusbarnet precis så som man bara gör på vykort.
   Problemet är bara att »När juldagsmorgon glimmar« inte säger något till mig. Inte heller »Hej tomtegubbar«. Jag är tjugofem fyllda och bor i en jävla förort – vackra naturbilder och barnvisor har sedan länge förlorat chansen att beröra (förstnämnda åtminstone till dess att Doktor Kosmos eller Ison & Fille gör en låt om hur väldigt vackert Bredäng egentligen är under ett stilla snöfall på julaftonsnatten). Istället är det tre andra låtar som kommit bli de mest spelade hemma hos mig.

På en liveinspelning har Bruce Springsteen fångat precis den jul vi alla helst nog hade velat fira. I en fyra minuter lång inledning berättar bossen om när han och Steve var på väg hem från replokalen en julafton i ett iskallt Asbury Park 1970.
   Aldrig hade förstärkarna varit så tunga att bära, för de hade inte råd med varken klappar eller gran och ingen brydde sig om vad de pysslade med där ute. »No one discovers you in Asbury Park, you have to at least get on the turn-pike for that.« Där gick de och frös när himlen plötsligt sken upp och där var han… Bjällerklang fyller på, Clarence Clemens »hohoho«:ar och allt exploderar i en gnistrande tolkning av »Santa Claus Is Coming To Town«. Barnslig glädje över julen. Lyckan som högtiden står för. Jag fäller tårar i glöggkoppen.

John Prines »Christmas In Prison« är dess raka motsats. Fängelset serverar för en gångs skull god mat och det är uppträdande och de får leka med pistoler täljda av trä och han får sån hemlängtan för allt det påminner ju bara om jularna med Henne. Ur outlawens perspektiv är julen – och, för den delen, kärleken – en påminnelse om ensamheten, en bekräftelse på att livet han valt att leva gör värmen i mänsklig närhet onåbar för honom.

Jag kan knappt lyssna på »Christmas In Prison« utan att direkt därefter leta upp blandbandet där jag fick Surfer Boys »I Told Santa Claus I Want You« inspelad. Över fängelsemurarna, bort från varuhusen, förbi helgolyckor på motorvägen, rakt in i soffan och den trolovades armar.
   »I Told Santa Claus I Want You« släpptes som sjua på Scepter Records och någon insatt kan säkert berätta för mig hur mycket den skulle kosta om jag ville köpa den, men för mig räcker just nu en dålig kopia på gammalt Scotch-band. Det finns så mycket kärlek inklämt på de där korta minuterna, så mycket längtan och så mycket frid. Det är en låt som säger mer till mig än kören lyckades göra på sådär nio plus tre år i skolan.

»The Beach Boys want five shiny cars,
The Beatles want some new guitars
And a set of drums for Ringo too
Jan would like a new surfboard
Dean would like a souped-up Ford
But me… I just want you.«

Och det är precis där vi fryser bilden av julen. Jag vill inte veta av en massa pyssel och stress. Jag vill inte stå i timslånga köer för att köpa någon risig espressobryggare. Jag vill inte, jag vill inte!
   Julen ska vara en tid av glädje, en tid när jag kan ta det lite lugnt och fundera över året som snart är till ända. I västvärlden handlar denna helg till stor del om överkonsumtion av presenter och mat, och kanske är det just därför det bara är i julmusiken och Henne jag finner den frid jag så desperat letar efter.