Testamenten och avsked

Tidsbild, januari 2004: ett gemensamt hjärta, området kring två siamesiska tvillingars ihoplödda punkt, smittas av sjukdom. De band som delas ilar, trycker, smärtar, molar om vartannat; en smärta pockar på uppmärksamhet som ett nödtorftigt matat husdjur. Gradvis skruvar den upp sin intensitet, uppnår nivåer som är omöjliga för de drabbade att förneka; slutsatser dras, läkare uppsöks, diagnos ställs. Man står inför ett vägval: i det fallet ingenting görs kommer bägges blodtillförsel att strypas, den gemensamma kroppen ska då snart segna ner död; gör man å andra sidan ett ingrepp har endast den starkare individen minsta chans att överleva. Att besluta om bandets avsågande, ge löfte till den starkare om att tas loss från det döende vraket, det är uppslitande. Men operationen genomförs, banden klipps; en av tvillingarna överlever också mirakulöst. Hon ser grusögd tillbaka, saknaden visar sig minst lika plågsam som ingreppet i sig. Och någonstans där befinner jag mig.

Okej. Jag har skrivit om den här texten fler än trettiofem gånger nu; jag har verkligen gjort flera försök att inte bli långrandig, melodramatisk ens.

Halvhjärtade försök! Nu ska jag sätta liknelserna åt sidan och bara konstatera: januari månad har varit ett helvete. Ett helvete belamrat av avsked, närmare bestämt, av flera riktigt svåra förluster av människor som har stått och fortfarande, på olika sätt, står nära; flera omprövanden av relationer har blivit svårhanterliga. Det ligger en poäng också i att lära sig hantera det. Förstås. Precis som det ligger någon form av poäng i allt. Men att uthärda den här förbannade månaden har onekligen krävt ansträngning. Och framför allt har det krävt en hel rad poplåtar menade att tydas som referenspunkter. Eller som halmstrån att klamra mig fast i. Eller, i efterhand, som mausoléer över minnet av livrädslan att förlora dig, vem du nu råkar vara. Till mina livbojar under en stormig, turbulent januarimånad jag aldrig vill se skymten av igen, tack var och en:

The Snowdrops: »Mad World«

från »Mad World/Don’t Buy Anything«, 7”, 2001, Matinée

»I find it kind of funny, I find it kind of sad
The dreams in which I’m dying are the best I’ve ever had«

Det mest definitiva slut min januari bar med sig ska jag låta utgöra början här. Det faller sig naturligast så. Egentligen var det inte ens i januari det hände, det var på 2003 års näst sista dag, men döden tog inga hänsyn till min efterkomna historiesyn utan slog en nedkyld knoge kring en tillvaro, min, som dessförinnan inte hade haft någon djupare kontakt med avsked. Inte av den sorten. Jag hade någonstans alltid tänkt mig avsked som förhandlingsbara, möjliga att ta tillbaka; jag såg på något sätt återvändsgränder som möjliga flyktvägar. Men dina flyktvägar, Hans, blockerades till det oidentifierbara, och medan jag stängde av och stängde in mig i källaren, vände och vred mig sömnlös, snurrade en enda fruktlös vaggvisa runt, runt. Det var Pam, Keith och Dave, som utgör the Snowdrops, och deras nyinspelning av Tears for Fears »Mad World«; med en trumtakt som släpigt, uppgivet malde över heltäckningsmattan, och en ordfattig uppriktighet, lakonisk nästan, fick de ge uttryck för den vanmakt som det innebär att ha sagt för lite, för sent.

The Pines: »The Rest«

från »True Love Waits volume two«, CDEP, 2003, Matinée

»I’m just hoping one day there’ll be someone who’ll like me like you no longer seem to do

Or a girl so different I start to wonder what it was I ever saw in you«

Det andra avskedet är jag själv till stor skuld för. Jag var anklagande och ställde ultimatum, gjorde helt idiotiska utspel som citatet härovan till exempel; jag gjorde fler misstag än så. Gång på gång gjorde jag mig betydligt dummare än jag redan är. Jag gjorde mig också dum när jag skrev om mitt behov av en daglig dos Pam Berry. Precis som om det verkligen var ett behov. Men det var det, jag såg inget val, tro mig: fanns det något annat förhållningssätt hade jag tagit det direkt. Allt eller ingenting, det fanns inget annat förhållningssätt: jag gjorde mig dum för att jag måste. I båda fallen.

Så. I »The Rest« är det inte Pam som sjunger, det är hennes kompanjon Joe. Han tar i från hela det anklagande känslospektra jag nu försöker avvänja mig vid, för mitt vidkommande och andras, och det mynnar ut i en åtta minuter lång (!) blandning av nostalgiska ljuspunkter, skoningslösa vidräkningar med desamma och en klassisk men drömd travelogue; alltsammans ackompanjeras av utspridda rytmiska gitarranslag och en sporadisk (svart?) tamburin. Jag vet inte hur blandningen låter för er som läser detta; för mig låter den helt sagolik. Vilket den är. Den är faktiskt så bra att jag ibland under den här månaden har tillåtit mig att bli anklagande helt för mig själv, fast jag nu har insett att jag inte borde. Jag ska lära mig att låta bli det helt alldeles snart; men i etapper om åtta minuter tänker jag göra undantag, dumförklara mig igen.

»Jens Lekman’s Farewell Song to Rocky Dennis«

från »Rocky Dennis in Heaven«, CDEP, 2004, Service

»Now I don’t know who my friend is

Can you tell me, Rocky Dennis?«

Andreas använde ordet osönderlyssningsbar. Om det överhuvudtaget är ett ord, och det måste man nog säga att det är nu när det är nedskrivet, så är det ganska starkt. Dels mot bakgrunden att varken han eller jag på verkligt medveten basis lyssnat på musik i mer än, säg, tre år (ändå ett ganska generöst mått – åtminstone gentemot mig); framför allt eftersom vi pratar om en låt som funnits tillgänglig i färdigt skick i mindre än tre veckor. Men banne mig om han inte har rätt.

Ifall ni såg ordet tidlös var det inte jag som skrev det; inte heller ordet klassiker har jag kommit dragande med. Men jag vågar påstå att det går att förstå direkt om en låt är outsinlig, om den kommer att tristna eller inte; att identifiera en låt vars motor drivs av annat än fossila bränslen. Att också tycka samma sak mycket lång tid framöver. Kalla mig naiv. Men det här är en sån låt. Jag lovar. När Jens Lekman tar livet av vännen Rocky Dennis blir det precis lika stämningsfullt, livsviktigt och i min egen situation inympbart som jag visste att det skulle. Som jag har lärt mig att förvänta. Jag tvivlar på att min vän som står bakom uppbrott nummer tre faktiskt kunde ha gjort mig till en »righteous citizen«, som raden före den ovan citerade lyder, eller att det ens är något jag skulle vilja. Men när det är Jens Lekmans läppar som uttalar tanken, i en av hans öronmärkta kompositioner, låter den s om något jag drömt om sen barnsben. Det är emellertid, som jag tror att någon annan har påpekat innan mig, lätt att vara efterklok. Så den drömmen ska jag kväva.

The Radio Dept.: »The City Limit«

från »Pulling Our Weight«, CDEP, 2003, Labrador

»Don’t drop me off just yet

It’s too safe

And we’ve only just met«

A. Hur gör man när man motiverar sig till att ge konstruktiv kritik åt »Odysséen«?

B. Vad är det som får en människa att med de allra bästa förhoppningar sätta sig ner med ambitionen att skriva något som inte sagts om Shakespeares samlade verk?

C. Hur känns det att vara Bob Dylan?

D. Hur ska jag, eller någon, någonsin, nog kunna tacka Johan Duncanson?

Frågor ska ställas med förhoppning om ett konstruktivt svar, eller något svar alls åtminstone; retoriska frågor är ett otyg. Men det faktum att jag skulle kunna ställa fråga D rakt ut i luften vilken dag som helst, med naivt hopp om att ett svar ska komma, får ursäkta. Jag tror inte egentligen att den går att besvara. Kanske går det inte att på allvar tacka någon för något viktigt genom storslagna ceremonier, tributer, hedersbetygelser. Kanske räcker det med ett uppriktigt, lågmält mumlat »tack«. För den själsrenande röda tråd »Pulling Our Weight EP« har spunnit genom mitt livs mest skamsna, livsodugliga månad; för den direkt verkande terapi som en enda låt, »The City Limit« har hjälpt mig med. Jag vet inte hur mycket det betyder, ifall det betyder något. Det är åtminstone ärligt menat. Tack.

The Mountain Goats: »Your Belgian Things«

från »We Shall All Be Healed«, CD, 2004, 4AD

»The men were here to get your Belgian things

And only I was here to see them do it

I wish you had a number where you are

It’s hard with no one here to help me through it»

Avslutar den här kvintetten gör ett ganska simpelt moment 22. Skulle jag göra den allra snabbaste koll i den afrikanska dilemmaantologin, den som av någon anledning står i bokhyllan på långsamt åldrande, skulle jag helt säkert hitta ett mer komplicerat. Men jag letar inte. Det räcker att jag aldrig kommer att kunna ge den senaste månadens dilemman tillfredsställande lösningar: finns det en enda människa jag kunde, ville, skulle behöva prata med om ett uppbrott så uppslitande som det här så är det du. Men jag kommer aldrig att uppleva ett så uppslitande uppbrott som det från dig, och därför aldrig behöva utnyttja samtalet förrän det är från dig jag skiljts och samtalet blir en omöjlighet.