Bland kapitalister och idealister

Det finns ett antal eldsjälar i det här landet. Människor vars drivkraft består av kärleken till musiken. De arrangerar klubbar, ger ut fanzines, DJ:ar och spelar i band. Den gemensamma nämnaren är att de sällan eller aldrig får betalt för det de gör; »äsch, jag gör det för att det är kul« brukar det heta. Och det är bra – att det är kul alltså. Men hur kul är det egentligen att nästan aldrig få betalt för det arbete man lägger ner på att skapa bra saker? Det finns någon knäpp oskriven regel att allt som är spännande och kul att göra inte ska löna sig, det ska däremot det som är tråkigt och enformigt (se Luther). Det finns också någon slags idé om att det är fult att ta betalt. Och att de som engagerar sig i olika musikprojekt inte får tjäna pengar på det de gör, annars tappar de i trovärdighet.

Men faktum är att (som Andy Warhol sa) »somebody’s got to bring home the bacon«. Så därför orkar man fixa klubbar och ge ut tidningar och så vidare – ett tag (se bombens nättidning som i brist på tid och pengar la ner härom veckan). Sen tar andra vid. Det är kanske rätt (ut med det gamla in med det nya…), men många som engagerar sig blir med tiden brända, tappar lusten och undviker att ge sig in i framtida projekt. Det är inte bra. Jag tror nämligen att det inte går att byta ut människor och idéer utan att alla har något unikt att erbjuda och att samhället och världen förlorar på att inte uppvärdera popkulturella uttryck (aktiviteter som beskriver och skapar förståelse för vår samtid).

 
Det här och en del annat satt jag och delar av mångsysslargruppen d3:20 och talade om för ett par veckor sedan. d3:20 består av Anna Ahlstrand, Anna Mattsson och Lilia Manzoor. De vill vara en motkraft mot likriktningen och kommersialiseringen av kulturen. De anordnar musikfestivaler och seminarier om framför allt musik. I slutet av denna månad kommer deras kortfilm »Bland kapitalister och idealister« visas på Bonden på Bondegatan i Stockholm. De började jobba med filmen för tre år sedan, den bygger på intervjuer med Karin Dreijer, Twiggy Pop och Melinda Wrede. Tre artister med skilda ingångar i musikvärlden och varierande sätt att arbeta.

Anna Ahlstrand berättade att de som bakgrundsarbete inför filmen undersökt subkulturer och alternativa kulturformer i förhållande till de marknadsanpassade. I musikbranschen är dessa motpoler extra tydliga eftersom här finns både den renodlade DIY och det mest hypade.

De intervjuade uteslutande kvinnor i olika positioner i musikbranschen. Men även inom radio, public service och musikskribenter. Intervjuerna gick ut på att ta reda på hur de förhöll sig till marknaden, de kommersiella kraven.

Men de ville inte enbart peka ut den kommersiella musiken som mindre värd, utan problematisera de olika positionerna. De ställde upp en rad frågeställningar:

1) Finns det verkligen något som kan kallas alternativt eller oberoende?

2) Finns det skenbara subkulturer som är skapade av marknadsbehov?

3) Var går gränsen för det alternativa, när övergår subkulturer till marknadskraft?

Man kom fram till att det i allra högsta grad existerar flera alternativa musikscener i Sverige. Men hur alternativ kan en subkultur vara som samtidigt är extremt konventionell ur jämställdhetssynpunkt? Det var därför som d3:20 valde att fokusera på kvinnor i musikvärlden men inte i första hand för att föra fram ett feministiskt budskap utan för att kvinnor är ickenorm i branschen. Och det som ligger utanför gängse mönster är det som gruppen valt att koncentrera sig på.

Det var viktigt att de intervjuade i filmen talade som om de vore norm snarare än att låta dem berätta hur det är att vara kvinna i en mansdominerad musikvärd. d3:20 ville alltså inte att de skulle framstå som undantag och arga tjejer. De skulle istället diskutera sitt skapande, branschen och samhället.

De flesta tjejer som Anna Ahlstrand och Anna Mattson talade med under researcharbetet var sura över, och kände sig obekväma när de i professionella sammanhang oftast fick frågor antingen om hur jobbigt det var att vara tjej eller hur de levde privat.

En kvinnlig skribent på Giadappa berättade att när hon blev tillfrågad att uttala sig så handlade det uteslutande om hur hon upplevde de sexistiska inslagen i hiphopkulturen. Om det var frågor om musikkvalitet var det killarna man vände sig till.

Men hur var det nu då med pengarna, är framgång synonymt med att tappa i trovärdighet?

Det tycker inte Anna och Anna i alla fall. De menar att det handlar om att vara sams med sina ursprungliga ideal. Och att det snarare var positivt att artister tjänar pengar på det de gör.