De vill hellre vara någon annan
Världen är full av hyllningsband och Chuck Klosterman har träffat ett av dem.
Markus Larsson läser hans redogörelse för hur det var att turnéra omkring med Paradise City och får ännu en gång bevisat att Chuck är en av världens bästa musikjournalister.
Chuck Klosterman går på toaletten och undrar om det var precis så här det lät och kändes att pissa på Sunset Strip i Los Angeles, 1986. Chuck befinner sig på Mainstreet Bar and Grill i Harrisonburg, Virginia. Chuck är där för att han är en av världens bästa rockjournalister. Han har skrivit böckerna »Fargo Rock City: A Heavy Metal Odyssey in Rural North Dakota« och »Sex, Drugs and Cocoa Puffs: A Low Culture Manifesto«. Han har varit en lika underhållande reporter och recensent i Spin under många, många år och hans artiklar och essäer publiceras regelbundet i GQ, Esquire och The Washington Post. Chuck har som få andra kollegor eller konkurrenter lyckats skildra hårdrockens innersta kärna. För till skillnad från de flesta kollegor eller konkurrenter som vill ha sin rock serverad rå och med mycket hår har han humor. Plus den – i hårdrocksammanhang – sällsynta kombinationen distans och värme.
Han kan därför skriva om Celtic Frosts resor genom blod och snö på ett sätt som även tilltalar dem som hellre skulle kapa lillfingret än köpa heavy metal från Schweiz. Han är ett friskt litet oväder i rockjournalistvärlden eftersom han, på grund av sitt white trash-perspektiv och allt annat än förutsägbara musiksmak, ofta lyfter fram företeelser och artister som känns oväntade. Jag läser mycket hellre om när Chuck Klosterman tar upp ämnet Winger än när någon professor analyserar Bob Dylans »The Bootleg Series vol. 6«.
En av Klostermans främsta artiklar publicerades i New York Times Magazine i fjol. Den heter »The Pretenders« och handlar om coverbandet Paradise City. Eller rättare sagt: hyllningsbandet Paradise City. De fem medlemmarna spelar inte bara covers – de gör verkligen allt och lite till för att leva och se ut som Axl Rose eller Slash, om så bara för några få timmar per kväll. Artikeln är i sig inte ett porträtt av Guns N’Roses-kopiorna, utan snarare en kommentar till ett fenomen där människor övergett tanken på att bli någon – de vill hellre vara någon annan.
Paradise City är inte ensamma. Antalet Beatles- och Elvis Presley-kloner är som bekant svåra att räkna. Men det var när grupperna Strutter och Hotter Than Hell började härma 1978 års årgång av Kiss som fenomenet förvandlades till en framgångsrik trend i skymundan av USA:s mittfåra. I början av nittiotalet betalade folk hellre tio dollar för att se ett band som låtsades vara Kiss, än fem dollar för ett band med egna låtar som ingen hört talas om.
Klosterman räknar upp en mängd mer eller mindre relevanta hyllningsband där originalen står inom parentes: Atomic Punks (Van Halen under David Lee Roth-eran), Planet Earth (Duran Duran) och AC/DShe (en 100 procent kvinnlig tribut till AC/DC).
Klostermans perspektiv förskjuts dock under artikelns gång. Hans fascination för medlemmarna i Paradise City växer sig starkare för varje mil som sällskapets två bilar lägger bakom sig mellan hemstaden Cincinnati och den kommande konserten i Harrisonburg.
Chuck och sångaren Randy »Axl Rose« Trask diskuterar bland annat svårigheten i att hitta en trovärdig Slash. Han ska i så fall vara mulatt, ha långt svart hår som hänger ner över ögonen, föredra Gibson Les Paul, dricka Jack Daniels och inte minst se ut som en före detta heroinmissbrukare. Bandets nuvarande Slash, Bobby Young, sitter lite löst. Alla tycker att han liknar en Oompa-Loompa från »Kalle och chokladfabriken«. Chuck lägger också märke till att basisten Spike äger större likheter med basketlegenden Larry Bird än med den långsmale Duff McKagan. Trummisen Rob (The Monster) Pohlman skulle däremot ha kunnat vara en utmärkt Steven Adler – bara han inte hade rakat bort håret och färgat stumparna orangea.
Hela resan fram till Klostermans toalettbesök på Mainstreet Bar and Grill är saltad av dåliga piller, bärs, risiga pickuper, tomma kontokort och en viss Punky, en hangaround som ingen i Paradise City känner.
Chuck kan dock inte bli annat än imponerad av det han hör genom toalettdörren. Randy Trask och hans vänner gör tydligen en värdig repris av Guns N’Roses tidiga aptit på att förstöra. Showen är utsåld. 500 biljetter har gått åt – precis lika många som nästa veckas huvudakt Dokken lyckats sälja – och några tjejer från publiken börjar dansa på förstärkarna under »It’s So Easy«. Efterfesten på hotellet pågår till gryningen. Alla groupies ser för unga ut och ingen vet var Punky tagit vägen (senare får Paradise City veta att Punky ramlat ner för en trappa innan konserten och hamnat på sjukhus).
Paradise City får i år konkurrens av ett annat och betydligt mer meriterat coverband som heter Velvet Revolver. Gruppen består av några profiler som faktiskt syntes i det riktiga Guns N’ Roses – Duff McKagan, Slash och Matt Sorum – innan Axl Rose blev popmetalrockens svar på Michael Jackson. Tack vare sångaren Scott Weiland låter Velvet Revolver som om Stone Temple Pilots har en dålig dag på jobbet.
De verkar sakna en ack så viktig förmåga. Den som får hårda rockfans att fundera över hur det egentligen var att pissa på en toalett vid Sunset Strip i Los Angeles, 1986.