En oförglömlig kväll på Heden

Jag antar att det är nu man ska knacka i glaset, harkla sig och leverera laddade minnesord över Ray Charles.

Berätta hans historia, räkna upp hans bästa skivor och helst av allt toppa med en egen historia från någon omvälvande konsert med den just avlidne r’n’b-legenden. Problemet är bara att mitt enda personliga minne av Ray Charles är att det liksom aldrig blev något minne. Jag drack, så att säga, bort det minnet.

Men, en oförglömlig kväll blev det ändå.

Först: Ray Charles är en av mina favoritsångare alla kategorier. En av de stora rösterna och stilisterna bredvid Sam Cooke, George Jones, Frank Sinatra, Bobby Bland, Billie Holiday, Dion, James Carr, O.V. Wright, Nina Simone, Van Morrison, Bob Dylan, Tim Hardin, Willie Nelson, Elvis Presley, Charlie Rich, Mavis Staples och Jerry Lee. Oavsett om hans känsliga stämma mullrade eller smekte fick han en att känna det han sjöng. Han kunde få det att göra ont långt in i lyssnarens innersta. Han visste var de ömma punkterna satt.

Eller som han själv uttryckte saken i intervjun som följer med den eleganta dubbel-LP-samlingen »A Man and His Soul« (vilken täcker in hans framgångsrika period på skivbolaget ABC, som han skrev på för i början på sextiotalet efter många banbrytande och lyckade år på Atlantic): »Soul is when you can take a song and make it part of you – a part that’s so true, so real, people think it must have happened to you. I’m not satisfied unless I can make them feel what I feel. It’s like electricity; we don’t really know what it is, do we? But it’s a force that can light a room. Soul is like electricity, like a spirit, a drive, a power. People can touch people, can’t they?«

Sommaren 1992 hade jag inte riktigt fattat det där.

Jag var tjugo år och hade bara någon slags ytlig koll på de mest kända låtarna – »Hit the Road Jack«, »I Got a Woman«, »What’d I Say«, »I Can’t Stop Loving You«, »Georgia On My Mind«, »Unchain My Heart« – med han som ofta kallades »High Priest«, men lika ofta »Brother Ray«, eller »The Right Reverend«, eller »The Bishop of Atlanta«. Etc. Och det var sommaren 1992 som jag och min gode vän Björn tog tåget till Göteborg för att bevista en musikfestival på Heden.

Jag kommer inte ihåg vad festivalen kallades, men det var en rätt stor tillställning som pågick i två, kanske rentav tre, dagar. Artistfältet bestod bland annat av namn som Ringo Starr och hans All Star Band, Los Lobos, Wilmer X, Peter LeMarc och, som kronan på verket, Ray Charles. Festivalområdet kantades av en massa sporadiskt uppbyggda restauranger och öltält, och förmodligen var artisterna mest en förevändning för att locka dit folk att äta och dricka blaskig öl i kopiösa mängder. Det var i alla fall så jag och Björn upplevde saken. Nu vet jag inte om vi två åt så värst mycket. Men, vi drack desto mer.

Jag och Björn, som mest hade åkt till Göteborg för att äntligen få se Los Lobos live, bodde ute på Bergsjöns ungdomscamping. Varje natt på väg hem till vårt spartanska läger gick vi vilse i skogen, stötte ihop med rådjur och harar, fnissade för oss själva då vi passerade förbi en IOGT-stuga bärandes på ännu en kasse folköl och grunnade på hur vi skulle gå tillväga för att få med Los Lobos på efterfest i vårt tält.

Om dagarna förde spårvagnen oss till Masthugget. På Bengans och Skivhugget köpte vi löjligt mycket skivor, som sedan låstes in i en förvaringsbox på tågstationen. Vi vågade ju inte ha dem liggande i tältet och kunde inte gärna ta med dem in på festivalen. Den där förvaringsboxen fylldes på undan för undan varje dag och var ganska överbelamrad när det slutligen var dags att tömma den.

Hur vi hade råd med allting vet jag inte, vi måste ha varit väldigt täta på den tiden eller något. Fast Björn, som i dag är stadsplanerare i Helsingborg, har en aningen mer skärpt syn på saken när vi nu tolv år senare mejlas om den där vistelsen på västkusten.

– Du var på Tranås-Posten och jag jobbade med att köra ut grönsaker till restauranger och dagis. Om vi var så värst rika vet jag inte… Det handlade nog snarare om prioriteringar.

Efter de vidlyftiga skivköparvändorna styrdes våra steg till festivalplatsen, där det blev riktigt jobbigt i höjd med att Peter LeMarc klev på scen.

Jag och Björn väntade ju bara på Los Lobos. Såg framför oss en tre timmar lång chicano-, norteno-, texmex-, rhythm’n’blues- och rock’n’roll-show utan like. Alla våra favoritlåtar och en hel hög med covers i en enda lång dansextas.

Det gav ju Peter LeMarc fan i.

Han höll på länge. Höll på lite till. Lite till. Och just som han var på väg att sluta fortsatte han ännu en liten stund. Jag vet inte om det verkligen förhöll sig på det sättet, men eftersom vi båda ansåg att mannen i hatten hade mer gemensamt med Lasse Lönndahl än Little Willie John kunde vi inte låta bli att uppleva det så.

Björn är dock säker på saken.

– Vid ett bord intill vårt satt ett annat gäng och var totalt vansinniga av samma orsak. De uttalade förtäckta dödshot mot mannen.

Längre fram denna afton skulle vi komma att instämma i våra bordsgrannars upprördhet. LeMarc spelade så länge att Los Lobos tid kraftigt decimerades. När våra vänner från East L.A. kom in på scen var det med en supernedbantad låtlista som efter en dryg halvtimme var avklarad.

Snopet är bara förnamnet.

– Senare på natten, när vi var på väg från festivalen, stod LeMarc och spelade inför förbipasserande på Avenyn, säger Björn. Du och jag letade efter en gatusten att slänga på honom men hittade aldrig någon.

Vi hade nog inte slängt den ändå.

Festivalkvällen slutade nämligen bra för vår del, trots allt.

Medan vi står där på Heden, fortfarande väldigt besvikna, och inväntar Ray Charles konsert får vi i publikhavet syn på en stor, bastant man med markerat, välbekant ansikte.

Är det inte?

Jo.

Los Lobos ene sångare David Hidalgo.

Plötsligt en chans att trots allt få till den där efterfesten ute på Bergsjöns ungdomscamping – rådjuren, hararna, Los Lobos och vi!

Efter diverse interna diskussioner lyckas jag övertyga min vän om att gå fram till Hidalgo och fråga om vi inte kan få bjuda honom på en öl.

Till vår häpnad nappar han.

Vi går och sätter oss i ett av öltälten. Det blir inte bara en öl. Det blir två. Tre. Fyra. Ray Charles börjar spela med sitt stora band, men vi har viktigare saker att tänka på och förtränger det som sker på scen helt.

Det underliga är att jag och Björn blir mer och mer berusade medan Hidalgo sitter och är hur lugn och skärpt som helst. Han fullkomligen överöses av frågor om The Replacements, The Long Ryders (jag kommer ihåg att han pratade väldigt väl om Stephen McCarthy), X, The Blasters och Bob Dylan, men svarar hela tiden utförligt och tålmodigt, trots att våra frågor ganska kvickt skenar i väg åt det sluddriga och osammanhängande.

Det sista som jag egentligen minns är att Ray Charles, långt ifrån oss på en stor scen, genom dimman och genom skummiga plastmuggar, sjunger »I Can’t Stop Loving You« samtidigt som mörkret lägger sig och Hidalgo tar oss i hand och lunkar i väg.

Som Björn och jag passerar IOGT-stugan på väg hem genom den västsvenska sommarnatten slår det oss att vi inte bara helt glömt bort att titta på Ray Charles, vi glömde också fråga David Hidalgo om han inte kunde ta med sina bandkamrater på efterfest i vårt tält.