Kompisar från förr

För några veckor sedan besökte jag festivalen Mitt sista liv. Det var en oerhört trevlig tillställning, solen sken och till största delen fantastiska band underhöll från scenen.
   Hela helgen jag tillbringade där i Ljungnäs fick dessutom en extra skjuts på grund av att min gamla och bästa kompis Pelle också var på plats. Vi har gått igenom väldigt mycket tillsammans och jag känner mig mycket lyckligt lottad att några av mitt livs hittills bästa minnen är delade av en så genomschysst person. Det enda smolket i glädjebägaren är att Pelle och jag numera inte träffas så ofta eftersom han bor i Linköping, men när vi väl sammanstrålar blir i alla fall jag alldeles uppspelt. Avstånd innebär att hjärtat växer och allt det där.

I alla fall, på lördagsnatten, långt efter det att den sista tonen klingat ut från PA:t, satt Pelle och jag vid en strandkant, tittade på soluppgången och snackade barndomskamrater allt medan folk skvätte vatten på varandra en bit bort. Att det samtalsämnet skulle dyka upp var förresten en riktig lågoddsare, jag misstänker att det är naturlag på att två killar i 28-års-åldern som känt varandra i över två decennier avhandlar det när de ses efter att ha varit åtskilda ett tag. »Har han blivit farsa?« »Bor han där?« »Skämtar du med mig?« »Haha, den där kundvagnen hade jag glömt bort!«

En gemensam vän som vi diskuterade heter Daniel. Pelle, som vet mycket mer än jag vad gäller alla polare från förr, gav mig detaljerna vad gäller hans förehavanden nu för tiden. Jag satt mest och gapade. (Gapade på ett positivt sätt ska tilläggas.) När han var klar var det dock mest en fråga som gnagde i mitt huvud. En fråga som jag av olika anledningar valde att inte ställa och som därför plågat mig sedan dess. En fråga som lyder »jag undrar vilken musik han lyssnar på i dag?«. För vad gäller musiksmak var Daniel mest punk på hela Kvarnskolan. I hans skivhylla i början av nittiotalet trängdes nämligen väldigt mycket The Alan Parsons Project med ännu fler animé-soundtracks. Ingen i vår årskull ståtade med sådana preferenser, det är jag i princip helt säker på. Vi var ju till exempel en hel del som hängde i biblioteket och slogs om Melody Maker och tyckte att vi var hemskt insatta, men vi var ju åtminstone jämlikar i vårt korståg för det vi ansåg var bäst. Den totala smakensamheten en faiblesse för Alan Parsons Project et al måste ha inneburit kunde vi inte ens försöka sätta oss in i. Det kan jag inte än idag, förresten.
   Väldigt tufft av Daniel. Han gillade det han gillade av skäl som jag inte kommer ihåg (han kan i och för sig tyckt om musiken) och sedan var det bra med den saken. Han sket fullständigt i att ägandet av vissa plattor kunde innebära höjd status – varför skulle han bry sig om något som inte var lika bra som ljudspåret till »Nausicaa of the Valley of the Wind« (direktimporterat från Japan, till råga på allt). Och om det innebar att han bara kunde prata toner med spegeln – må så vara.
   Hoppas att han fortfarande då och då plockar fram »I Robot« efter det att barnen somnat. Det skulle vara perfektion.

Men frågan »jag undrar vilken musik han lyssnar på i dag?« fick mig också att gräva djupare i min hjärna. Med resultatet att Patrik dök upp. Patrik var Beatles-fanatiker. Kanske inte så ovanligt kan tyckas… om det inte vore så att Patrik upptäckt Beatles när vi andra osnutna ungar var inne på »Djurens brevlåda«. Att i tredje klass kunna ståta med och älska en komplett Beatles-samling (alla originalalbum åtminstone) är väldigt avancerat, tycker jag. Dessutom kunde han gruppens historia på sina fem fingrar, något jag fick erfara i form av en passionerad monolog, en passionerad monolog som sträckte sig under en hel tipspromenad. Det gjorde intryck på mig, vill jag lova. Jag kommer ju ihåg den där tipspromenaden än i dag. Men eftersom Beatles knappast var favoritämnet i Högbyskolans 3F så måste Patrik känt sig som om han satt på en skatt, mol allena.
   Var han håller hus numera vet jag inte. Pelle har heller ingen aning. Förhoppningsvis har han undvikit att avskriva Beatles. Eller, klart att han inte gjort det. Tjusigt, Patrik.
   Nu när jag läser om den här krönikan inser jag att jag framställer musik som det enda sättet människor kan umgås på. Givetvis är det inte så, men ni håller säkert med mig när jag påstår att band och artister är ett utmärkt sätt att knyta kontakt.
   Daniel och Patrik följde å andra sidan sina öron och sina hjärtan och de ledde dem till ett ställe där de kände sig hemma. Eventuellt reflekterade de aldrig över vilka musikaliska outsiders de var. De hade plattorna som var »deras« och de nynnade »Beaujolais« och »Tomorrow Never Knows« på väg till plugget. Gott så.
   Jag i min tur lärde mig en läxa av dem, en hemskt nyttig läxa. Den läxan som stavas »tänk själv«.
   Och för det är jag dem evigt tacksamma.

Tillbaka på Mitt sista liv, solen steg ännu mer upp över horisonten. Pelle och jag bestämde oss för att bryta upp. På ostadiga ben lämnade vi vykortsvyerna och de badande nära och kära och återvände in mot campingen. Plötsligt, i höjd med parkeringen, slog det mig att det var Pelle som introducerade mig för Alec Empire.