Mitt liv som wannabe
Kärleken kommer, kärleken går och ingen kan tyda ens lagar. I mitten av nittiotalet var Johan Jacobsson så begeistrad i ett band kallat Prune att han gick över gränsen och blev en wannabe.
Prune var en kvintett vars medlemmar kom från Stockholm med omnejd. Konstellationen var verksam mellan 1995 och 1999 och tonerna de fem med starkt patos frammanade ur sina instrument var någon slags desperadopop. Vad gäller avtryck på musikhistorien kanske Prune inte är i »Rock’n’roll Hall of Fame«-klass, men innan de bestämde sig för att gå skilda vägar hann de i alla fall ge ut en CD (»Lovely Day«) på ett litet lokalt bolag vid namn Ad Inxplorata samt spela live både här och där.
Runt 1996-1997 var Prune ett av mina favoritband.
Och min tid som Prune-fan var en turbulent tid. En turbulent tid med utgångspunkt i att en av mina korridorskamrater ett tag var tillsammans med låtskrivaren och sångaren Johan. Så introducerades jag in i Prunes värld och resten är nu en del av min personliga historia.
Så fort de släppte en ny demokassett var jag där och tiggde till mig ett exemplar. När jag ordnade fest såg jag till att bjuda deltagarna på både två och tre låtar signerade dem.
Så fort de stod på en scen befann jag mig i deras närhet.
Jag tror jag bevittnade Prune ett tiotal gånger. När jag nu sitter här och försöker minnas exakt var, när och hur inser jag nämligen varför folk för dagbok. Men åtminstone vissa framträdanden kan jag plocka fram ur min hjärnas mörka vrår; på Lärarhögskolan, i en replokal i Skärholmen, på Hyndans Hörna, på Kafé 44, på Allhuset.
Jag var 21-22 då, men uppträdde som 14. Fortfarande, två år efteråt, var jag hög på det faktum att jag flyttat hemifrån och fick göra lite som jag ville. Hedonismen tog överhanden och Prune var ett utmärkt ljudspår till allt detta.
Men min mentala mognad tog sig också andra uttryck. Jag (och min busbroder Jonas, även om jag egentligen inte borde tala för honom) tyckte då innerst inne att det var extremt läckert att hänga med killar runt omkring vår egen ålder som folk de facto betalade för att höra. Vi (jag) solade oss i deras lilla stjärnglans och njöt när vi fick komma in backstage. Visst var vi kompisar med Prune, men ändå. Visst älskade vi deras musik, men ändå.
…vi var även wannabes.
Nu för tiden ser jag tillbaka på allt detta med road blick. Det handlar inte om att jag blivit äldre, mer erfaren, mer distansierad eller så. Nej, vad mitt leende beror på är den där totala entusiasmen som med jämna mellanrum flyger in i ens hjärta och tar över och leder en in på spår som ibland faktiskt delvis stavas »wannabe«. Det är en härlig känsla. Jag är säker på att du vet vad jag talar om.
Ett band kan bli ditt liv. Då och då flera på samma gång.
Och 1996-1997 var Prune ett av dem. Ett av »mina« band.
Exakt när och hur min fascination för Prune tog slut går inte att definitivt säga. Dels imploderade de framför ens ögon gruppmässigt, dels imploderade ett förhållande tätt sammankopplat med dem bortom mitt förstånd. Allt blev bara en soppa och det roliga försvann.
Jag stöter fortfarande på Johan och den andra sångaren – som också heter Johan – på Stockholms gator, men nu under helt andra förhållanden. Men varje gång det händer går jag efteråt därifrån och nynnar på »T-Boiler«, deras »i mina öron«-hit.
En del av ränderna går aldrig ur.