Offentlig avbön

Det kanske verkar som att recensenter i allmänhet är säkra i sina åsikter. Det är möjligt att den bilden stämmer. Jag för min del brukar vara ganska säker på mina åsikter. Åsikterna i sig, alltså. När de trycks blir jag däremot alltid nervös inför den pondus ord de får när de agerar Det Tryckta Ordet. I första hand alltså mitt egna tryckta ord i tidningen Sonic som, i den sfär den verkar inom, är ensam i sin position som tryckt tidning med stor upplaga. Det händer ofta (mer bestämt talat: varje gång jag ser en text jag skrivit i tryckt format) att jag ifrågasätter mina åsikters värde. Betvivlar mina bevekelsegrunder. Känner, framför allt, ett svagt förtroende för recensionen som textform; »vilket tryckberättigande har min personliga värdering?«, »förutsatt att den har ett värde: varför har den det, och vad ger mina åsikter som skribent ett annat värde än värderingen hos den som läser?«. Et al.

Ändå har jag i slutändan slagit ifrån mig tankarna. Fortsatt skriva recensioner utan – publicerade – självemotsägelser. Ärligt talat har jag inte känt mig tvingad att göra verklighet av mina tvivel heller. Inte förrän jag omvärderade »Greatest Palace Music«, det vill säga.
   »Den där recensionen« i dialogen syftar alltså på en recension jag skrev till Sonic nummer 17. »Min diss« på att jag i ganska förklenande ordalag kritiserade »Greatest Palace Music«, som alltså är en samling av omarbetningar som Will Oldham har gjort av de främsta Palace Music-ögonblicken. »Förhastad« är den på grund av att jag fullständigt har omvärderat min syn på skivan. Jag har gått från att snegla spefullt på de mycket tydliga countrydragen i nyinspelningarna, till att omfamna dem fullständigt. Sett ett djup i texterna som jag till en början inte uppfattade alls. Jag vill därför inte sluta lyssna på »Greatest Palace Music«. Jag lyssnar på den flera gånger om dagen. Har gjort så i veckor i sträck.

När jag tycker mig ha givit förhastade omdömen om skivor finns det annars i regel någon sorts förmildrade omständighet. Oftast logistisk: Det händer att skivor kommer med posten mycket snart innan slutdeadline, och då kan det vara svårt att ge ett värdigt omdöme. Eller så har jag kunnat ursäkta mig på något annat sätt. I fallet »Greatest Palace Music« finns ingen annan förklaring än min egen lathet och oförmåga att se kvaliteten hos en rad strålande poplåtar som omgjorts en aning. Av dessa anledningar har min recension av »Greatest Palace Music« stått i sin fulla silverbleka prakt som en starr framför mina ögon sen den dag den trycktes. Nu tar jag tillbaka allt som står i den: den är det mest ogenomtänkta och ogenomgångna, rätt och slätt dummaste, stycke musikjournalistik jag måste erkänna mig vara upphovsman till. Slutfanfar.

Med det sagt: Ofta, både före och efter det att Andreas formulerade tanken så tydligt, har jag tuggat på andemeningen av hans avslutande påstående. En rent allmän brist på självkritik inom musiktidningsvärlden, jotack, det intrycket kan man lätt få. Även om det är så att Fredrik Strage, Sara Martinsson och Håkan Steen, några slumpvis utvalda, gisslas av självförebråelser som gäller texter de publicerat, är det oerhört sällan den eventuella självkritiken når ut till läsare. Jag minns att en bilaga till någon tidning för några år sen intervjuade en rad recensenter om deras värsta misstag i betygsättning. Men jag minns också den skämtsamma tonen där, och insikten om att någon ärligt menad självkritik lär vara svår att få ur personer som skriver om musik.

Att den bristen finns är därför ett intryck som man utan svårighet kan få (och som jag för övrigt är helt övertygad om att många som då och då slentrianläser tidningar som Sonic anser). I vilken mån det stämmer kan jag inte uttala mig om. Jag har svårt att se att ens någon av landets musikjournalister betraktar sina egna tryckta ord som slutgiltiga, allsmäktiga. Inte ens de mest etablerade skribenterna på landets »nöjesredaktioner« tillmäter, förutsätter jag, sitt eget ord det värdet. Om så är fallet ska jag göra mitt för att tvångsplacera var och en av dem i Gulag.