Extramaterial

Andreas och pannkakorna
Förra gången jag träffade Andreas Nilsson var för fem år sen. »Citizen Bird« var färdiginspelad men skulle inte släppas förrän nästan ett och halvt år senare. Intervjun skedde i samband med en utställning han gjorde efter att ha gått ut Valands konstskola. Inspirerad av den rappande dvärgen Bushwick Bill från Geto Boys hade han bland annat tillverkat ett troll, Lill-David, av parmaskinka.
   – Jag gav honom till Valand när jag slutade där, men de ville inte ha honom och slängde hela klabbet. Parmaskinka är ett mycket bättre byggnadsmaterial än man kan tro, faktiskt. Parmaskinka möglar inte.
   Det är värre med pannkakor. Andreas har provat på det också.
   – Jag ställde faktiskt ut ett sånt verk på Moderna Museet i Stockholm. En hög med pannkakor i manshöjd. Det var inte så lyckat. Olof Dreijers tjej började käka på den. Folk blev tydligen skitdåliga, fick jag höra. Sen ringde de och klagade över att de blivit förgiftade. Jag fattar inte varför de skulle talla på högen, det var ju konst! Jag borde åtala dem.
   För fem år sen förklarade Andreas att hans dröm var att ställa ut sina troll i skogen »så att de kan skrämma ensamma bärplockare«. Pannkakshögen refererade snarare till Steven Spielbergs »Närkontakt av tredje graden«.
   – Det finns en anledning till att jag använde mig just av pannkakor. Det utgår från historien om den första killen som blev uppbeamad av ett ufo. De utförde en massa tester på honom i det där ufot. Det enda fysiska beviset han hade var en pannkaksbit. Rymdvarelserna hade bjudit honom på pannkakor efteråt, hävdade han. Man kan se honom hålla den där skittorra lilla pannkaksbiten på bilder i ufo-magasin.

Simon och Fungie
1992 hade Expressens söndagsbilaga en lång artikel där rubriken löd »Han är förälskad i en irländsk delfin – småländske Simon, 19, gav upp allt för att simma med Fungie«. Reportern hade träffat Simon Ohlsson på dennes 19-årsdag. En födelsedag som firades med att han stod och huttrande i en vik utanför Dingle och väntade på att få simma med delfinen Fungie.
   – Hittills har jag inte fått någon kontakt, men jag tänker stanna så länge det behövs, sa Simon när han klivit upp på stranden.
För att finansiera väntandet hade han hyrt en våtdräkt, som han fått betala av genom att gräva diken på en bakgård i trakten. Anledningen till att han befann sig just där och då var en poplåt om Fungie – Julian Copes »Beautiful Love«.
   – Det var en grym låt och jag bara kände att jag ville dit och uppleva det han sjöng om när jag hörde den. Så jag drog.
   I dag kallar Simon det sin »värsta Di Leva-period«.
   – Jag och min kompis Einar liftade i England efter att ha tagit färjan dit från Göteborg. Sen drog jag ensam vidare till Dingle. Det gick hur snabbt som helst, det var mycket lättare och trevligare att lifta i Storbritannien och på Irland än hemma. När jag stod där dök reportern upp. Jag trodde de skulle göra en artikelserie om delfiner. Jag var redan då inne på att bli rockstjärna så jag var nöjd när jag såg reportaget. Det kändes precis som det skulle.

Andreas i Skottland
– Jag gillar filmen »Wicker Man«, den gamla skräckisen med Britt Ekland. Så när jag fick ett konststipendium åkte jag till Yttre Hebriderna för att studera gamla keltiska gravar. Jag var där i tre månader förra året och bodde i ett hus i en fiskeby. Jag blev totalt utfryst. Jag försökte att komma in i gänget på den lokala puben, men det slutade med att jag satt helt ensam och sms:ade. Skitfull. Jag försökte allt – som att bjuda hem folk, men ingen ville komma. Det var som Aneby gånger hundra. Jag trodde att jag skulle bli mer produktiv av ensamheten. Det är bara en kliché. Det stämde inte alls.
   – Till slut blev jag kompis med bartendern, Paul. Han var filmregissör egentligen, men hade flytt en inspelning där han haft en kaotisk affär med en kamerakvinna. Killen lämnade allt och drog till Yttre Hebriderna, men varje dag skrev han brev till henne. Brev som han bara stoppade i byrålådan. En natt satt vi på hans rum på hotellet där han bodde. Han berättade hur han samlade pengar för att kunna flytta till ett laglöst land. Till slut var han ganska full och skrek att han skulle göra slut med kamerakvinnan, så han satte eld på breven i byrålådan. Brandlarmet gick i gång och han flydde. Jag försökte släcka elden genom att stampa på resterna, och till slut slocknade den. Då hade hela byrån brunnit upp. När Paul kom tillbaka pustade vi ut… tills jag frågade honom om han inte haft sina pengar i byrån också. Det hade han så klart. Allt var borta.