En på miljonen

»Hey, where’s Tommy? Someone find Tommy.«

   – They Might Be Giants »We’re The Replacements«

Förra gången jag var riktigt nära Tommy Stinson var det bara en dörr som skilde oss åt. Innanför den där dörren, till backstageutrymmet på Mejeriet, befann han sig efter Replacements magnifika spelning i Lund den 28 mars 1991.
   Utanför den där dörren stod förutom jag och mina två vänner Björn och Per också en ganska uppjagad kille med något desperat i blicken.
   Medan vi andra artigt väntade på att Replacements-medlemmarna skulle komma ut och prata med oss var den här killen desto mer påstridig. Han bankade och slog med all sin kraft på dörren. Enkelt uttryckt såg han helt förstörd ut.
   – Vill du också snacka med ’Mats? undrade vi lite försynt.
   Han blängde på oss som om vi inte var riktigt kloka.
   – Snacka? Det vet jag inte. Jag vet bara att basisten tog med sig min tjej in dit.

Tretton år senare sitter den forne Replacements-basisten och evige flicktjusaren mitt emot mig på ett skivbolagskontor i Gamla Stan i Stockholm, enkelt men rock’n’roll-coolt klädd helt i svart och Dr. Martens-kängor. Den karaktäristiska spretfrillan är mer nerklippt nu än vad den var då, förra gången han var i Sverige, med färgade slingor på klichéartat Kalifornien-rock star-vis och små insprängda stråk av grå hår. Han befinner sig i vårt land som uppvärmare åt vännen och musikaliske själsfränden Jesse Malin.

– Härom kvällen spelade vi på ett ställe, Lund tror jag det hette. Det kom fram folk som påstod att jag hade spelat där på Replacements sista turné.
   Han kisar ner i gränden som vi sitter i ett inglasat rum över, sen ut mot Strömmen som ligger kall, blank och vacker några hundra meter bort, och försöker väl kanske hitta en förlupen hågkomst från just den här kvällen. En av alla kaoskvällarna i mängden, en av de där otaliga som utgjorde hans uppväxt och bildning. Men, som han snart konstaterar:
   – Jag har inte ett minne av det.
   Det alltmer fårade ansiktet – solbränt efter en semester på Bahamas nyligen – ser sådär hårt krokodilskinnbepansrat ut som det bara kan göra om man har gått igenom eld eller levt ett tufft rockliv med allt vad det innebär.
   Tommy Stinson, kan man säga, har gjort båda.
   Han var blott tolv år när han av storebrorsan Bob värvades till det band som så småningom blev ett av den amerikanska åttiotalsalternativrockens främsta flaggskepp, Minneapolis-punkarna The Replacements. Deras öden och äventyr, inte sällan självdestruktiva på gränsen till utplåning, blev Tommys uppfostran och naturliga livsstil.

Det rumlande livet är det enda liv han känner till.
   Som den yngste i bandet, med minst distans till det liv de levde, med sämst verklighetsförankring och med ett lite för fördelaktigt utseende för sitt eget bästa, anammade han kvickt hela rockstjärnetrippen med droger, flickor och allmän förstörelse.
   Om sångaren och låtskrivaren Paul Westerberg personifierade bandets poetiska känslighet, gitarristen Bob Stinson deras druckna antiattityd och trummisen Chris Mars deras ensligt eftertänksamma sida var Tommy i mångt och mycket bandets själ. Den som häcklade publiken när den inte brydde sig, den som sa spydigast saker i intervjuer, den som ofta fick stå förebild för Westerbergs porträtt av desillusionerade, vilsna Mellanvästern-glin.
   Tommy fick också se sin bror gå ner sig i heroin så pass illa att han som en gång hade bildat bandet fick lämna sättningen just som de var på väg mot det stora genombrottet. Några år senare dog Bob Stinson – som då inte hade mer än högst sporadisk kontakt med sin lillebror – efter ett liv kantat av trubbel, otur och en slags medfödd fallenhet att leva sida vid sida med det farliga.
   När Replacements sedermera gav upp 1991 ansågs vägen till stjärnorna ligga krattad för Paul Westerberg. För halvhuliganen till basist, smärre legendar vid inte mer än tjugofem års ålder, såg allting mer osäkert ut.
   Han var som dömd att bli en av rockens många underbetalda bifigurer till kultnamn som lever mer på fria drinkar och gamla minnen än feta dollarcheckar och meriter i eget namn.
   Eller som Tommy säger medan solen från de stora fönstren faller in över hans på bordet rastlöst vandrande händer:
   – När Replacements la av flyttade jag till LA och trodde att jag var världens rockstjärna. Men rätt snart märkte jag att ingen jävel där visste vem jag var eller brydde sig om vad jag hade gjort. Det var bara att börja om på nytt.

Det var den vetskapen, och känslorna som infinner sig när man efter att ha vuxit upp i ett gäng måste söka sig fram och leta efter en egen identitet, som låg till grund för skivan »Friday Night is Killing Me« som släpptes under namnet Bash & Pop 1993. Musikaliskt sett en sorts entusiastisk Faces-uppdatering, textmässigt lika trevande som bitvis rörande.
   Jag frågar Tommy om skillnaden mellan den rastlöse, orolige killen som då sjöng om sina »First Steps« och den mer världsvane, luttrade man – vid sverigebesöket just trettioåtta år fyllda – som på det nu aktuella soloalbumet »Village Gorilla Head« med tillbakalutad distans sjunger »Without a View«.
   – Jag är väldigt mycket mer bekväm med mig själv i dag, säger han. Då, 1992-1993, försökte jag grunna ut vem jag var och vad jag skulle göra, sånt som jag nu vet. Det kan ibland ta lite tid att komma rätt i tillvaron. För mig tog det tio år, de flesta andra klarar det på kortare tid än så.
   Det löst hållna bandet Bash & Pop föll snabbt ihop och utmynnade i den lite mer punkigt slamriga konstellationen Perfect, vars första album producerades av Jim Dickinson (som om Tommy sagt att han mer än någon annan, mer än Keith Richards, »förkroppsligar rock’n’roll«) i Memphis men aldrig gavs ut på grund av storbolagstrassel.
   – Tvärtemot vad många tror skulle jag inte vilja ha den där tiden ogjord. Om det inte vore för de jobbiga åren skulle aldrig min nya skiva ha låtit som den gör och jag skulle inte vara den person som jag är. Framför allt är jag nöjd med Bash & Pop-plattan, den kan jag faktiskt lyssna på med behållning. Vilket är mer än jag kan säga om de gamla Replacements-grejerna.

Just när det såg som eländigast ut kom en räddande ängel med stripigt hår och iförd bandana in i Tommy Stinsons liv. 1998 blev han, hastigt och ganska lustigt, värvad av Axl Rose till en ny inkarnation av Guns N’Roses. Replacements-fansen rasade över att deras punkrockhjälte nu sällade sig till »fienden«, men Tommy bet ihop, stannade kvar och är än i dag medlem i bandet som längre än någon kan minnas har hållit på med de mytomspunna, hemlighetsfulla bunkerinspelningar som går under namnet »Chinese Democracy«.
   En kille som står Stinson nära säger, via en god vän till mig, att det är svårt att klandra honom för G’N’R-jobbet.
   – Du skulle också förstå om du fick se lönechecken han får varje månad…
   Själv väljer Tommy Stinson att framhålla andra fördelar med sin uppdragsgivare.
   – I Replacements var Paul verkligen en diktator som styrde och ställde – »jag skrev låten, den är min«, typ. Guns N’ Roses är helt annorlunda, alla i bandet får vara med i skapandeprocessen. Axl inte bara gillar samarbete, han verkligen uppmuntrar oss andra att komma med idéer.
   – Dessutom: jag är musiker, det är mitt jobb och jag är lycklig som kan försörja mig på det. Hur många kan det – en på miljonen?

När rockklubben Debaser i Stockholm slår upp dörrarna senare på kvällen är Tommy Stinson i toppform redan från start. Han och Joe Reineke, polare och kompmusiker med förflutet i Meices och nu frontman i Alien Crime Syndicate, gör inte direkt någon hemlighet av att de är ute på en enda lång »lost weekend« där flickor, sprit och bamalama står överst på agendan.
   Innan han ska börja spela är Tommy överallt: charmar damer vid sitt försäljningsbord invid scen, kramar om representanterna från det svenska skivbolagskontoret, skriver autografer till Guns N’Roses-fans som sökt sig dit och skålar med mig, Jesper och Ola vid bardisken. Innan han går på scen har han, i rask takt, druckit ett, två, tre, jag vet inte hur många glas whiskey. Men när konserten väl börjar är Tommy hur skärpt som helst i intensiva, avskalade versioner av låtarna från den lite felproducerade soloplattan och ett par Bash & Pop-favoriter. En inte alltför vågad gissning är att han snor åt sig en hel del fans från den månghövdade Jesse Malin-publiken den här kvällen.
   Efteråt håller Tommy hov vid sitt försäljningsbord. Just som mitt sällskap är på väg att gå, och han och Joe strax ska dundra in i dimman till ännu en kaosartad natt, säger Tommy:
   – Jag lär komma tillbaka till Europa snart, troligen i februari. Sedan kan det bli så att Guns N’Roses ska över hit i vår för spelningar också. Men jag vet å andra sidan inte säkert. Med Guns N’ Roses är det på den nivån att jag får veta vad som händer via CNN.

Bifigur är han månne fortfarande, likaså ett kultnamn, men numera lever Tommy Stinson inte bara på fria drinkar och gamla minnen som han ändå glömt bort, han har därtill vid det här laget visat att han är kapabel att imponera i eget namn. Detta samtidigt som han också kan falla tillbaka på fetare dollarcheckar än någon annan före detta Replacements-medlem.
   Jag skulle tro att han har det rätt bra.