Mer installation än rappare

Sommaren 2001 skrev tidningen New Yorker om en lägenhetstömning i Greenwich Village som orsakade osedvanligt stor uppståndelse. Det var en kväll i slutet av augusti och lådor med skräp från lägenheten i fråga hade ställts ut på trottoaren, så som brukligt är i New York. Genast samlades som vanligt människor runt lådorna och kassarna, på jakt efter eventuella dyrgripar, och ganska snart började en ovanligt entusiastisk viskning spridas genom folksamlingen: »Det är Wu-Tangs grejor«.
   Det visade sig vara sant, lägenheten hade varit det legendariska hiphop-kollektivet Wu-Tang Clans kontor. Efter flytten hade fastighetsägaren rensat ut all kvarvarande bråte och på trottoaren bråkade nu reliksamlare vilt om RZA:s gamla skrivbordstol, Method Mans obetalda parkeringsböter, riders, bankpapper och kasserade videomanus. Bland allt skräp fanns dock en relik som sa mer om Wu-Tang Clan än något annan; en liten handskriven lapp där någon ur klanen läxar upp en nyanställd för att denne inte genast känt igen en gammal dam som kommit på besök till kontoret. »Did you not know she is O.D.B:s mother?«, stod det. Som om den nyanställda begått en oförklarlig och högst klandervärd synd.
   Jag skrev om lägenhetstömningen och den lilla handskrivna lappen i Sonic för något år sedan och jag tycker fortfarande att det är en rätt gullig historia om hur Wu-Tang Clan alltid tog hand om gamla mammor som kom på besök, och hur man alltid tog hand om sin O.D.B.

Ol’ Dirty Bastard alltså, Russell Jones i födelsebeviset, en av originalmedlemmarna i det Wu-Tang Clan som 1993 blev världens största och mest inflytelserika hiphop-grupp. Han var en strulande, supande, knarkande, sluddrande och skevögd drummel redan från början. Men han var någonstans ändå en älskvärd sådan.
   Det var O.D.B. som tillsammans med sin kusin GZA bildade Wu-Tang Clan. Under sina dryga tio år i rampljuset hann han med tre soloalbum av ytterst skiftande kvalitet. På klanens gemensamma album förde han ofta en låg profil, sällan ens medverkande på de mest minnesvärda spåren. Därutöver var han mestadels jagad, in och ut på anstalter och avgiftningsprogram, enligt ryktena tidvis mentalt sjuk, möjligen schizofren. Han var en tragisk freakshow bland många i branschen, men han hade sin mamma och han hade sin familj i Wu-Tang Clan och uppenbarligen hängde det på något vis ihop.

När jag intervjuade Timbuktu i somras berättade han om när bodde i New York våren 1994. Han såg massor av konserter det halvåret och han såg framförallt ett freestylebattle där Ol’ Dirty Bastard bara gick upp på scenen, sa »I don’t even have to say nothing cause you already know my status«, kastade ifrån sig micken och förklarade battlen avgjord. Folk blev helt bananas. Ol’ Dirty kunde göra sådant. Han behövde inte visa sina talanger på micken för alla visste att de aldrig egentligen varit det viktigaste. Han kunde inte mäta sig med GZA, Inspectah Deck eller Method Man men ingen krävde heller att han skulle kunna göra det. Ol’ Dirty var alltid mer av en installation än en rappare.

I lördags dog Ol’ Dirty Bastard i en studio på Manhattan. Han blev 35 år gammal och han kommer förvisso bli ihågkommen som en drummel och en freakshow och möjligen som ett offer för en cyniskt kallhamrad nöjesindustri och ett havererat amerikanskt krig mot knarket. Men också för den bitvis briljanta och nydanande debuten »Return to the 36th Chambers«, för dess omslag som pryddes av hans eget autentiska social security-kort. Samt, inte minst, för hans osentimentala och burdusa uppgörelser med det egna ödet så som det tog sig uttryck i låtar som »Raw Hide«: »I came out my momma’s pussy, I’m on welfare/Twenty-six years old, still on welfare!«.