Moderna r’n’b-myter

»Modern r’n’b är bara ytligt kommersiell och urvattnad, särskilt i jämförelse med äldre soul.«

   Kanske en av de allra vanligaste, mest utbredda åsikterna. Kommer ofta från personer vars skivsamling innehåller »Greatest Hits« med Marvin Gaye, Aretha Franklin och Otis Redding. Inget fel med det, massor av osannolikt bra soul gjordes på sextio- och sjuttiotalet. Men det var då.
   Om du inte nöjer dig med att stirra dig blind på dåtiden, utan bemödar dig med att leva i nuet, kommer du nämligen att upptäcka att det händer minst lika spännande saker idag. Kanske till och med mer spännande eftersom dagens artister lever i – i princip – samma verklighet och med liknande referensramar som du själv. De tolkar och förmedlar sin bild av den värld vi alla lever våra liv i. Tänk efter, vad kan vara mer rafflande än det som händer precis NU? Och just därför, är det inte så att den soul och r’n’b som görs nu borde vara lättare att identifiera sig med än den som gjordes för 30 år sedan?
   För övrigt har ju mycket av den musik som spelades på diskoteken under sjuttiotalet rätteligen uppvärderats och är idag hett eftertraktad. Hade du inte känt dig ganska snopen idag om du varit där 1976 och dissat all dåtida r’n’b till förmån för enkom Artie Shaw-swing från 1936 bara för att det slentrianmässigt alltid »var bättre förr«?
   »Modern r’n’b och hiphop är två heeelt olika saker.«
   Nuförtiden så finns det en rimlig kvot hiphop i varje skivsamling med självaktning. Det tillhör liksom ens musikaliska allmänbildning, oavsett vad ens preferenser är i övrigt. Det är också fullt legitimt för en rocksnubbe såväl som en anarkofeminst att gå på hiphopklubb och rycka i takt med musiken. Det svänger ju! Men, ännu viktigare – det är ju så rätt. De pratsjunger ju om politik och sånt. Det är viktiga grejer. Inte alls som de där såsiga r’n’b-wailarna som bara sjunger om sex (sex är ju – till skillnad från politik – oviktigt).
   R’n’b, om vi ska bli lite etymologiska, står får Rytm och Blues.

Grundkravet är alltså att det ska gå att röra sig till musiken, och sen ska den innehålla ett mått av känslosamhet. Och det är här vi hittar länken, för hur rolig är egentligen hiphop med smarta texter om du inte kan svänga götten till den? Sanningen är att en hel del av den mest knäckande hiphopen är den som bryr sig om att ackompanjera sitt kraftfulla budskap med en medryckande discosampling, kittlande synthslinga eller funkig liveinstrumentering. Den skiljer sig egentligen bara från modern r’n’b på ett sätt – den innehåller rap.
   På liknande sätt använder den grymmaste moderna r’n’b:n många gånger attribut som traditionellt tillhör hiphopen. Ett av många talande exempel är D’Angelos »Devil’s Pie«. Producerad av Primo, en av våra mest respekterade hiphopproducenter. Fast det är ju D’Angelo, en av nutidens mesta och bästa soulcrooners, som förvisso sluddrar, men så vitt jag förstår ändå sjunger över det – ojdå! – hårda hiphop-beatet, den mörka, malande basen och – hjälp! – scratchen! Släng in den i ett r’n’b-set och tjejerna blir som tokiga. Kör den på den mossigaste rygg(säcks)dunkande hiphopklubben och det knycker i de rakade nackarna. I sanning mycket förbryllande.
   Hiphop och r’n’b har länge haft en ömsesidig relation. Fram till nu har den mest bestått av att hiphopproducenter samplat r’n’b från sextio-, sjuttio- och åttiotalen, medan r’n’b-artisterna tagit in en rappare som krydda på sitt verk. Extra intressant blir det när r’n’b-producenterna nu vänder på steken, som i fjolårets »Love At First Sight« (Mary J.) där Puff snillrikt använder sig av samma basriff som A Tribe Called Quests »Hot Sex« gör och avslöjar att det fungerar minst lika bra på ett svettigt dansgolv som i en dammsamlande vinylsamling.
   Vad är hiphop? Vad är r’n’b? Ingen vet säkert.

Varning till dig som ännu inte är konverterad: Innan du börjar nicka skallen till någon raplåt nästa gång bör du betänka att det i själva verket skulle kunna vara r’n’b du diggar!