Bruce Springsteen: Devils & Dust

En platta för Ben och Gunnar som ännu inte lärt sig texten till »Hungry Heart« eller möjligen för de nyfrälsta bland »hatt och blås«-folket? Jag tror inte det. Vem som på allvar kommer att älska den här skivan är ett mysterium för mig. Men med få undantag har den givetvis fått positiva recensioner av en kritikerkår som ibland framstår som copywriters åt Columbia.

1995 års »The Ghost of Tom Joad« kan om man är elak beskrivas som en samling snustorra texter om mexikanska invandrares hårda tillvaro i Kalifornien till ackompanjemang av sövande melodifattigt gitarrplock och synthmattor. På den efterföljande turnén kallade somliga misantroper en del av låtlistan för »The Dead Mexicans Suite«.

På »Devils & Dust« hittar jag en död mexikan och en handfull starka låtar, tillräckligt många för att den ska framstå som rena hitparaden jämfört med sin kusin. Farhågorna om att detta skulle vara »The Return of the Ghost of Tom Joad« kommer alltså delvis på skam.

Jag är djupt kluven inför den här skivan. Å ena sidan jublar jag till exempel över en låt som »Jesus Was an Only Son«. Texten är ett pekoral av Guds nåde, men den låter fantastiskt. Tänk att man kan bli så glad av lite hammondorgel och piano. Å andra sidan, är det anledning nog att glädjas?

Jag framstår säkert som ovanligt magsur men när det gäller en artist som har stått mig nära i nästan tjugofem år förbehåller jag mig den rätten. Likt Marit Paulsens förhållande till potatisen tycker jag att man ska kräva en bra Bruce Springsteen.

I skenet av »Devils & Dust« känns föregångaren »The Rising« som en tillfällig paus från den skrivkramp som får antas vara orsaken till Springsteens artistiska kräftgång sedan början av nittiotalet. »The Rising« är en långt ifrån fulländad skiva men det är tydligt att låtarna med några få undantag kom till i en ganska koncentrerad insats sporrad av en händelse som skakade om hela världen och självklart också den springsteenska familjeidyllen hemma i New Jersey.

Nu har inspirationen tagit slut igen.

Förhandssnacket gjorde klart att Springsteen på »Devils & Dust« inkluderat en fjorton år gammal dänga samt två låtar skrivna under »The Ghost of Tom Joad«-turnén. I en intervju med New York Times avslöjades dessutom att ännu fler av låtarna var från samma tidsperiod, och dessutom spelades in då.

Det behöver man inte vara särskilt vaken för att höra.

Det är tyvärr ingen nyfunnen låtskrivarlusta som har lett fram till det här skivsläppet utan endast det faktum att Springsteen i producenten Brendan O’Brien hittat någon som det är kul att hänga i studion med och som gör att återvinningen och katalogiserandet av gamla låtar går lite fortare.

Historieberättaren Bruce Springsteen är som bäst en artist som berör på ett djupt personligt plan och som sämst en klichéfylld känslomaskin. Ibland framstår han som en klumpig farbror som vill hjälpa till och ställa till rätta.

Han har på »Devils & Dust«, förutom en DVD där man får veta vad man bör tänka på när man lyssnar på skivan, också inkluderat en spansk ordlista så att även vi med mindre kännedom om flora, fauna och hästattiraljer i sydvästra USA och Mexiko än El Bruco själv ska hänga med i svängarna.

Bruce i vilda västern? En allvarstyngd Springsteen, som ibland påminner om Stan Laurel, fotograferad av Per Gessles favoritfotograf Anton Corbijn bland gistna möbler och koskallar bidrar till det intrycket. Den amerikanska västern är inte någon ny skådeplats för Springsteens historier, alls icke, men till skillnad från exempelvis gamla »This Hard Land« ger ett sömnpiller som »Silver Palomino« mig en distinkt känsla av exotism.

Överlag är det de mer lättviktiga låtarna, som jag tror hör till plattans mer nyskrivna, som räddar »Devils & Dust« från att bli ett fullständigt magplask. Kärlekssången »Marias’ Bed« låter som något från Rod Stewarts tidiga sjuttiotal. »Leah« och »All I’m Thinkin’ About«, bitterljuva bagateller, känns som lekfulla och avskalade versioner av låtar som i E Street Bands händer hade kunnat bli repriser på »Dancing in the Dark« och »Ramrod«. »Jesus Was an Only Son« porlar på likt gamla »Factory« och har en melodi så vacker att jag nästan tappar andan.

Tappar andan, ja. Vart tog den döde mexikanen vägen? I avslutande »Matamoros Banks« flyter han upp till ytan av Rio Grande i första versen av en låt som faktiskt lyckas kombinera en stark melodi och en text med socialt patos och som tillsammans skapar en av de vackraste sånger du kommer att höra det här året. Tänka sig.