Rosie Thomas






 

 

Med Elliott Smiths innerlighet och Emmylou Harris trösterika värme sjunger hon sköra små sånger om sin familj och gamla pojkvänner. Att spela Rosie Thomas debutplatta är som att lyssna på hennes fotoalbum.

 

Vi har alla vårt eget sätt att se på det här med att titta i fotoalbum. En del gör det ofta, andra mer sällan.

Oavsett vilket är det svårt att stå känslomässigt oberörd av att bevittna bilder ur sitt eget eller någon annans liv. Man kan bli glad, sentimental eller nostalgisk. Man kan också bli sorgsen, ledsen eller arg. Det finns de som vägrar titta på gamla fotografier av rädsla för att känna för mycket saknad. Inte nödvändigtvis för att man önskar den tiden åter, utan för att man undrar vart alla år tog vägen.

Debutplattan »When We Were Small« är Rosie Thomas fotoalbum från hennes uppväxt i Detroit, Michigan, under sjuttio- och åttiotalen. Till spröda, mestadels akustiska folkvisor kopplas bildrika och känslomässigt starka scener från det förflutna samman med sekvenser från senare år och reflektioner kring den tjugofyraåring som hon är i dag.

Allting hör ju ihop, vare sig man vill eller inte formas man av sin familj och närmaste omgivning – och i Rosies fall är det ytterst påtagligt. Dåtida foton på hennes mamma, pappa och syskon pryder innerkonvolutet på »When We Were Small« och Rosie intygar på omslaget hur mycket föräldrarna har betytt för henne.

På ett ställe hörs en kassettupptagning med familjen Thomas från 1980. Ingenstans är kärleken till de nära och kära så stark – fast samtidigt så avlägsen – som i låten som följer. »Farewell« handlar om hur familjeidyllen spricker och barndomens lycka rämnar då föräldrarna skiljer sig. Ingenting blir någonsin mer sig likt, förstår man av de enkla, sparsamma fraser som Rosie stillsamt och viskande upprepar nästan som en godnattvisa.

Det är så intimt och nära att man kan ta på smärtan.

 

»I never asked you for a sailboat in the yard

That fancy dress to wear

Or a ceiling made of stars

And all I got was just this

broken heart from you«

 

– Både mamma och pappa började gråta när de hörde skivan, säger Rosie Thomas med ett av sina många skratt i telefonluren. Mina båda bröder också. Det blev nog mycket på en gång för dem, med mina låtar, texter, bilderna på dem och deras egna samplade röster. Men samtidigt är de allihop väldigt stolta, inte minst pappa – det är ju han som har lärt mig allt jag kan.

– Över huvud taget står jag i stor tacksamhetsskuld till mina föräldrar, fortsätter hon med samma oförstörda uppriktighet. De lärde mig och mina syskon att vi ska följa våra drömmar och göra som vi vill, att vi ska lyssna på våra hjärtan. Jag har jämt sett upp till dem. Det är jobbigt nu när vi bor på skilda håll.

I Seattle, där Rosie är bosatt i dag, har hon uppnått visst rykte som komedienn med sitt vrickade alter ego Sheila; ett besynnerligt och inte så fräscht pizzabud som älskar hästar och dyrkar Leonardo DiCaprio. Faktum är att hon ofta brukar uppträda ihop med sångerskan Rosie.

– Fast jag ser alltid till att köra Sheilas set sist. Om jag la det först skulle publiken aldrig kunna ta mina låtar på allvar och säkert skratta åt de deprimerande texterna …

Rosie Thomas växte upp i ett hem fyllt av musik. Pappan försörjde sig som folksångare och om helgerna uppträdde The Thomas Family på olika fester och tillställningar.

Så för dig är den typiska Hollywood-scenen där familjen sjunger tillsammans i bilen (som vi har kunnat skåda i otaliga filmer, från »Ett päron till farsa« till hyfsat aktuella »Pojkarna i mitt liv«) inte alls en kliché utan fullt verklig?

– Ha ha, exakt! Även om min äldsta bror ofta misstyckte, han var liksom lite för cool för sånt …

Som artist i eget namn har Rosie Thomas redan jämförts med tunga låtskrivare som Elliott Smith och gode vännen Damien Jurado (på vars album »Ghost of David« från 2000 Rosie först gjorde sig ett namn genom att sjunga delikata »Parking Lot«). Hon besitter samma utlämnande utsatthet och intensiva nerv. Samma mod och förmåga att få i grund och botten sköra folksånger att utsöndra evig svärta snarare än småklibbig sötma. Samma supernära intimitet. Men hon lägger också till en hjärtligt omhändertagande och tröstande ton som väl bara Emmylou Harris lyckats upprätthålla med stil och värdighet genom en hel karriär.
Mest betagande är Rosie, märkligt nog, i den enda lyckliga låten på »When We Were Small«.

»2 Dollar Shoes« är en av senare tids mest rörande kärleksförklaringar. Dess stolta ärlighet gör sitt till men det är detaljerna (hon tar på sig sin vackraste klänning och sina tvådollarskor, spelar hans favoritskivor och bakar en kaffekaka, låter honom vinna henne i ett parti poker, stoppar om honom om natten, allt för att han aldrig, aldrig ska lämna henne) som gör den till ett litet men magiskt vardagsmirakel.

Den gripande texten underbyggs av det bräckliga men bestämt tassande kompet, Rosies längtansfulla röst och den motsägelsefullt sorgsna, ödesmättade melodin.

– Eftersom alla mina andra låtar är så ledsna kände jag att skivan behövde en låt med mer hoppfull stämning. Annars är det ju så mycket lättare att skriva om flickan som lämnats av den elaka pojken …

Ja, de flesta väljer ju att göra så.

– Det är inte konstigt, när saker och ting går bra är det så svårt att skriva! Den här skivan fick jag lätt ur mig – den innehåller mitt livs alla prövningar och alla taskiga killar som passerat revy, säger hon och blir tyst en stund.

– Men jag är trots allt tacksam för att de har funnits, annars hade det ju inte blivit några låtar.

 

Ursprungligen publicerad i Sonic #6, mars 2002.