Ryan Adams






 

 

Strulpelle eller geni? Både och, hävdar Pierre Hellqvist. Detta efter att ha hängt runt med countryrockens hetaste stjärna under några omtumlande turnédygn i Sverige.

 

Stockholm onsdag 25 april

Ryan Adams är provocerande tyst under de fem-sex första låtarna på Södra Teatern. Eller, rättare sagt, han säger inte ett ord på den märkligt mörklagda scenen, röker oavbrutet vid pianot och fimpar sin cigarett med överdriven kraft.
Han släntrar fram till sina notblad, bläddrar omständligt och besvärat i dem och hänger på sig gitarren. Tänder en ny cigarett. Sedan tillbaka till pianot. Blåser ut rök med manierade gester.

Det är hans demonstrativa svar på att han av turnémanagern blivit åtsagd att prata mindre den här aftonen. Föregående kväll i Malmö hördes nämligen delar av publiken grymta missnöjt över allt hans snack mellan låtarna, och Ryan hamnade också i bråk med en kille som efteråt kom fram och påtalade detta.

En person ur Ryan Adams inre krets säger att hans uppförande de senaste dagarna kan liknas vid en femårings i trotsåldern. I ena sekunden glad och medgörlig, i nästa totalt omöjlig. Eller, om man ser det så, i ena sekunden bara en vanlig grabb från vischan i Jacksonville, North Carolina, i nästa rockstjärna. Och som sådan polare med Alanis Morissette och med en oväntad beundrare i Elton John.

Man får intryck av att han ibland inte själv vet vem han ska vara. Beroende på vem man frågar och vad han har gjort förklaras hans stundom stökiga beteende antingen med »blygsamhet« eller »det har gått lite väl snabbt för honom«.

Själv får jag aldrig riktigt chans att avgöra vilket. Förutom att följa honom vid de här Sverige-spelningarna skulle vi även få göra en intervju. Var det tänkt.

 

En betydande del av materialet som Ryan spelar den här gången är helt nytt. Alltså skrivet sedan han kom till Sverige i söndags! Riktigt hur han har haft tid med det mellan de drinkar och damer som passerat revy begriper ingen, men det säger en del om vilken enorm kreativ kapacitet Ryan Adams besitter. Allt är inte bra, en del låtar känns bara som vaga skisser, men mycket håller hög klass. Bland annat via Napster har det cirkulerat ett oändligt antal outgivna, och ofta fantastiska, Ryan-låtar. Han skriver så mycket, hela tiden, att hans skivkarriär och publik aldrig ens är i närheten av att vara synkad med hans ständigt pågående skaparflöde.

När hans plattor släpps är han redan – i sina tankar, i sin sinnesstämning, i sina låtar – någon annanstans; långt före sin publik. Det innebär att konserter med Ryan Adams sällan blir det sedvanliga promotionverktyget för att sälja den senaste skivan. Turnéerna är snarare ett sätt för honom att lämna det gamla bakom sig – och ett forum för att prova om den senaste raddan av helt nyskrivna låtar är värda att jobba vidare med.

Det var just det här som gjorde hans spelningar i Sverige i höstas så speciella, förmågan att i låturvalet utmana och överraska i stället för att bara behaga med det förväntade. Vid konserten på Kägelbanan spelade han visserligen åtskilligt från den förnämliga solodebuten »Heartbreaker« men blandade upp med ett gäng nya låtar som satte än mer ljus på hans sensitiva singer-songwriter-begåvning.

Egentligen var det först då som jag insåg hur otroligt stark »Heartbreaker« är. Titeln på den skivan är måhända en ironisk grimas till hans egen förmåga att få flickor att falla men den här kvällen var det hans eget hjärta som hade gått i kras. En låt som »Amy« lät direkt farlig med all sin saknad.

Allt accentuerat i extranumret, en sammanbiten version av Johnny Cashs »I Still Miss Someone«, då han sjöng: »I go out on a party, and look for a little fun/But I find a darkened corner, because I still miss someone«.

Det var nog ingen slump att han valde den låten. I Cashs gamla textrader finns mer av Ryan Adams än vad han själv kanske vill medge.

På samma sätt som han avverkade mängder av musiker i Whiskeytown betar han av stad efter stad – Jacksonville, Raleigh, Austin, New York, Nashville och nu senast Los Angeles – i hopp om att något han förut inte funnit ska finnas där. Och för att lämna det gamla bakom sig.

Men det förflutna följer alltid med.

Det är Ryan Adams smärtsamt medveten om, och det var därför han sjöng »I Still Miss Someone«.

 

Göteborg måndag 23 april

I samband med spelningen på Trädgår’n får Ryan Adams ett ryck. Han ringer och lämnar ett meddelande till sin manager i USA. Ryan kräver att det album som är tänkt att släppas i slutet av sommaren ska stoppas. Han tycker att skivan – en dubbel med stor musikalisk bredd – är ett alldeles för drastiskt steg att ta efter den överlag lågmälda »Heartbreaker«, som sålt i tiotusen exemplar bara i det här lilla landet.

Frank Callari är en manager av den gamla hårdföra sorten, där det bara är pengar som räknas. Förutom att han har eller har haft klienter som Marilyn Manson, Lucinda Williams och The Mavericks är han även delägare i skivbolaget Lost Highway, en underetikett till stora Universal. Det är Lost Highway som precis har släppt avskedsplattan »Pneumonia« med Whiskeytown och bolaget ska även ge ut den påkostade dubbeln. Den heter »Gold« och innehåller bland annat en potentiell genombrottshit i »Answerin’ Bell«, en radiovänlig sak där Adam Duritz från Counting Crows är med och sjunger.

För att uttrycka det milt blir Frank Callari rätt arg när han hör Ryans krav.

 

Malmö tisdag 24 april

Eftermiddag och Ryan Adams gör soundcheck på KB. Han är placerad vid pianot, lutar sig tillbaka på pallen och blåser ut röken från en cigarett. Med ena armen bakom nacken tycks han fundera över hur han ska få ordning på den låt som han spelar om och om igen. Han sträcker ut de långa benen, i snygga smala jeans som är utsvängda nedtill. Han är mitt uppe i ett av många försök att få ordning på »Dreams of a Working Class Clown«, som denna enastående vackra och purfärska hyllning till »det radikala Sverige« tycks heta, då plötsligt turnémanagerns mobiltelefon ger signal. Det är till Ryan.

Det fåtal personer som är på plats ser hur Ryan oroligt travar fram och tillbaka på scen med telefonen i hand. Han röker intensivt, river i sitt duktigt tilltrasslade hår och verkar upprörd. Även om man står en bit bort hör man ett klart missnöje i rösten och enstaka strofer i stil med »men jag vill ju inte experimentera!«.

I andra änden av luren sitter Frank Callari och ger Ryan en rungande utskällning.

 

Efter soundcheck är Ryan Adams trött och vill i stället för att träffa oss gå till hotellrummet och sova en stund innan han ska på scen. Ryan går emellertid inte i säng, i stället går han rakt på vinflaskan. Han är bra i gasen när han anländer till KB. Man är faktiskt lättad över att han avböjt Sveriges Televisions förfrågan om att få filma spelningen. Visserligen en unik chans för en artist av den här storleken att nå ut än mer, en chans som kanske borde ha tagits tillvara, men han är inte i prima skick i afton. Mellansnacket pågår ofta i dryga tiotalet minuter. Nästan allt Ryan säger är underhållande, men som någon säger: »vi är inte här för att höra en ståuppkomiker, vi är här för att höra honom sjunga«.

Själv tänker jag på … Evan Dando. På många sätt är Ryan av samma sort. Båda två oregerliga och allmänt svåra att jobba med. Båda två exilpunkare med ena foten i pop och rock och den andra i country. Båda med samma destruktiva idoler inom respektive läger (Rolling Stones och Replacements respektive George Jones och Gram Parsons), och en likartad fascination för fördärvligt leverne; eller åtminstone att flirta med faran.

Dessutom flickmagneter och oerhörda talanger som aldrig riktigt, trots åtskilliga spådomar om motsatsen, tycks nå ut till den stora massan. Dels på grund av en egen inbyggd ovilja att spela med efter branschens regler, dels för att branschen inte längre har vare sig lust, ork eller tålamod att tampas med den här sortens strulpellar. Det är så mycket enklare att ha ett par hundra Savage Gardens i sitt stall i stället.

När Ryan kommer in för extranummer ber han om att ljuset ska dras ned. »Not that much, I’m not The Cure.« Och sedan, med tillgjord röst, »Hello, I’m Robert Smith. This is the ’Disintegration’ tour«. Varpå en kille i publiken ropar »You’ve got the hair!«. Ryan tycker det är så kul att häcklaren får komma upp på scenen och sitta med en stund. Strax efteråt får han sällskap av ytterligare en kille, som önskat en Bryan Adams-låt. Under en alldeles för clownig »Come Pick Me Up« blänger Ryan på denne när han sjunger textraderna »Screw all my friends, they’re all full of shit«, till den församlade skarans förtjusning.

Själv kan jag inte låta bli att undra vart hjärtat, som var så påtagligt på Kägelbanan i fjol, tagit vägen; i alla fall tycks han klart distanserad till »Heartbreaker«-låtarna, som att han inte längre orkar ta dem på allvar. Och publikens önskemål om Whiskeytown-låtar ser han som rena förolämpningar.

 

Efteråt flockas fansen runt Ryan, som står vid sidan av scenen och skriver autografer och låter sig kramas. Han är uppe i varv, pratar, skrattar, är överallt med alla samtidigt och är allmänt svår att prata allvar med. Här finns viktigare saker för Ryan att bevaka – alla brudar som kastar farliga blickar i hans riktning, och bardisken.

Han strör kontanter och komplimanger omkring sig. Rätt många killar hänger på honom i hopp om att få ta del av givmildheten, medan somliga tjejers ögon önskar något annat.

När det kvarvarande KB-sällskapet rör sig vidare i natten till den intilligande baren Tempo följer Ryan med. En stund senare går han därifrån tillsammans med en ung dam.

 

Dagen därpå är det tänkt att vi ska talas vid på tåget upp till Stockholm. Men Ryan Adams vill inte. Han är sned för att vi, i vår iver att få ett par bilder på honom, stört honom vid bardisken på KB – just som han hade ett ragg på gång … Man skulle kunna blir arg tillbaka, för att han hela tiden letat orsaker till att inte prata med oss. Men det är svårt. Det underliga med Ryan Adams är att han, sina humör- och egostörningar till trots, ibland uppvisar ett sunt självmedvetande. Jag minns när jag intervjuade honom en annan gång och vi kom att tala om Whiskeytown-låten »Hard Luck Story«, där han uppenbart driver med sig själv i textrader som »Well, I’m a fast talkin’, hell raisin’ son-of-a-bitch, and I’m a sinner, and I know how to fight«.

– Det är bilden av mig själv som en Gram Parsons-figur med cowboyboots och spritproblem som jag gör narr av. En bild som både är falsk och sann.

 

Stockholm 25 april

Strax före konserten på Södra Teatern frågar skivbolagsrepresentanten Ryan Adams om han har lust att träffa Nina Persson, »en av Sveriges mest kända personer«, eftersom hon är på plats bland publiken. »Ja, visst«, säger Ryan, »det vore kul«.

Ett möte arrangeras. Just som Cardigans-sångerskan kliver in i rummet där Ryan befinner sig och ska gå fram för att hälsa vänder Ryan helt om och går därifrån, utan att säga ett ord. 

  

Ursprungligen publicerad i Sonic #3, juni 2001