Eleni Mandell
På omslaget till sin nya skiva skvalpar Eleni Mandell omkring i en pool, till synes obekymrad under en kalifornisk sol. Men det är inte det lättsamma, vackra och glamorösa Los Angeles hon skildrar i sina låtar. Ofta handlar det om samma sorts tilltufsade skuggfigurer som senast strök omkring på öde gator i någon roman signerad Raymond Chandler, Dashiell Hammett eller Charles Bukowski, eller hängde vid bardisken i någon bitterljuvt trasig ballad av Tom Waits eller Chuck E. Weiss.
Den sistnämnde – alltså Waits gamle rumlarbroder från Tropicana Motel i West Hollywood, odödliggjord i Rickie Lee Jones singelhit »Chuck E’s in Love« – visar sig dessutom vara en av Eleni Mandells bästa vänner.
– Vi bodde grannar förut, så han blev något av en mentor för mig, säger hon. Han fick mig att tro på det jag gör, det var han som övertygade mig om att satsa på det här fullt ut. Men jag kunde aldrig gissa att hans förlorarromantik skulle smitta av sig…
– Skämt åsido, jag har alltid haft ett slags underifrånperspektiv, ett lite mörkare sätt att betrakta saker och ting än vad som kanske är vanligt. Jag har aldrig direkt känt mig hemma någonstans, och det är lätt att känna sig utanför här i Kalifornien och LA, i synnerhet om man inte passar in i den gängse bilden av hur man ska vara.
Hela den här grejen om att inte passa in går igen även i Eleni Mandells musik. Nyfiket och passionerat utforskar hon genre efter genre – hela tiden med sin själfulla och mångsidiga röst i centrum. I fjol kom countryplattan »Country for True Lovers«, där förstklassigt eget material kopplas ihop med sublimt intima covers på sådant som Irma Thomas »It’s Raining«, Hank Cochrans »Don’t Touch Me« och Merle Haggards »I’ve Got a Tender Heart«, och tidigare i år släpptes den väldigt självklara jazz-EP:n »Maybe, Yes«. På purfärska »Afternoon«, hennes femte album sedan 1998 års debutplatta »Wishbone«, gör hon lite av varje – rock, pop, country, jazz, folk och soul.
– Som tonåring såg jag punkbandet X live och tänkte: »Det där vill jag också göra.« Några år senare såg jag Tom Waits och tänkte: »Nej, det där vill jag göra.« Min musik är väl en smältdegel av allt det och sånt jag växte upp med, allt ifrån Dylan och Beatles till bebop-jazz och sextiotalssoul. Och countryn upptäckte jag via X – efter att ha sett deras hobbyprojekt The Knitters när jag var sexton var jag tvungen att kolla upp George Jones, Tammy Wynette och alla de där.
Att så frekvent och obehindrat byta musikalisk inriktning skulle med stor sannolikhet ha varit en omöjlighet om Eleni Mandell hade legat på ett vanligt skivbolag. Nu ges emellertid hennes skivor ut av lilla kanadensiska Zedtone, vilket ägs och drivs av ett fan – som bara jublade när Eleni plötsligt sa att hon ville göra en countryskiva.
Den konstnärliga friheten på det lilla skivbolaget älskar hon, men samtidigt är den knappa tillvaron som hårt kämpande artist och låtskrivare påfrestande.
– Ibland oroar jag mig över hur ekonomin ska gå ihop, det kan vara tufft. Att jag låter som jag låter är ju inget medvetet drag, det är sån musik jag gillar helt enkelt – även om det innebär att jag nobbas av de etablerade skivbolagen. Eftersom jag är omöjlig att kategorisera tror de sig inte kunna marknadsföra mig, och jag ser knappast ut på ett sätt som passar dem heller. Och – jag är inte tjugotvå längre. Men jag är övertygad om att det finns en publik för min musik där ute.
Ursprungligen publicerad i Sonic #17, juni 2004
