Animal Collective
Så hände det igen. En lagom dag i mängden, som vanligt sitter man och drar streck i sanden framför personer med lika mycket musikalisk integritet som ett smörgåsrån. »Kliv över detta och jag rustar för krig. Håll er på er kant.« Då, plötsligt, överrumplad, stjärnor tänds omkring en, blixtar av genialitet borrar sig via ens hörselgångar in i hjärnan – skönhet, tro och hopp.
Med andra ord; ännu en fantastisk skiva med ett band som man förut inte känt till.
Bandet, Animal Collective. Skivan, »Spirit They’re Gone, Spirit They’ve Vanished«/»Danse Manatee«.
Det är en dubbel-CD, en återutgåva av de första två svårfunna stegen från 2000 respektive 2001. Syd Barrett-psykedelia sida vid sida med elaka pipljud, episkt melodisnickrande, krautrock, kontinenten Afrika och lägereldsdoftande folkdrones.
Kärlek.
Att Animal Collective är magiker som skapar tidlösa toner befästs av gruppens två senaste album, båda från i år, »Campfire Songs« och »Here Comes the Indian«. Här utvecklar de sina redan fastslagna uttryck men behåller ändå kärnan som får en att känna igen dem på mils avstånd.
Historien om bandet är den välbekanta om ett gäng killar, varav några känt varandra från high school, som i med- och motgångar orsakar skönhet. Ett gäng killar som får konsert- och albumpublik att antingen fly eller kasta sig framför dem i tillbedjande poser inför deras mäktiga, improviserade angrepp. Det senaste halvåret har Avey Tare, Panda Bear, Deaken och The Geologist befunnit sig på turné, och det är från någonstans i England som Panda Bear svarar på mina frågor.
Nu bor ni alla i Brooklyn, men ni är uppväxta i Maryland. Hur var det att bo där?
– Jag trivdes, men jag tror inte att jag kommer att flytta tillbaka. Landsbygden är trevligast, där finns många vackra skogar, bondgårdar och fält.
Vad jag förstått spelade ni in »Campfire Songs« på en altan. Klagade grannarna?
– Nej. Vi hade tur, men vi försökte också ta hänsyn. Någon lämnade en lapp utanför vår replokal i New York en gång, det stod att vi skulle upphöra med att spela uselt oljud, att vi inte var riktiga musiker och så på den. Men jag vet inte om den lappen var menad för oss eller för våra vänners band, som vi delar lokal med. De låter mer än vad vi gör, tror jag.
Anser du att er musik är något helt nytt?
– Vi är alla medvetna om vad som hänt musikaliskt innan oss och vi ser till att vi inte upprepar något av det. Vår inspiration och våra influenser kommer från många olika håll och sedan filtreras de genom oss och blir något helt annat, något fräscht. Jag hade en gång en lång diskussion med en kompis som tyvärr inte längre är ibland oss – jag sa till honom att alla människor består av en blandning av många olika saker och om man bara kan sluta tänka så mycket och uttrycka sig naturligt så skulle allas uttryck bli olika. Varje person är unik och därför kan varje persons musik bli unik. Min kompis höll inte med.
»Here Comes the Indian« är utgiven på Paw Tracks, ert egna bolag. Tänker ni släppa plattor av andra artister på det också?
– Ja, det skulle vi verkligen vilja göra. Vi har ju nyss börjat driva Paw Tracks, så vi får se vad som händer.
Era liveshower är rätt omtalade. Gör ni något innan dem för att komma i rätt stämning?
– Nej … Lyssnar på »Appetite for Destruction«. Förut hade vi också på oss masker och smink och det bidrog till att vi kunde koncentrera oss på att spela och blockera allt annat. Många gånger har publiken varit så uppeldad när vi gått på att man känt sig lika laddad som man var när man skulle på högstadiedisco.
Ursprungligen publicerad i Sonic #14, december 2003
